Ett år efter 7 oktober – intervju med Gilbert Achcar

Ett år efter 7 oktober. Gilbert Achcar, socialist med rötter i Libanon, professor i London och expert på Mellanöstern lät sig intervjuas i den egyptiska dagstidningen Al-Ahram ett år efter 7 oktober. Intervjun är också publicerad på engelska i International Viewpoint där Achcar förklarar varför angreppet 7 oktober var så katastrofalt för palestinierna och deras motståndsrörelse och resonerar om hur det politiska vakuum som nu finns i det palestinska samhället skulle kunna fyllas. Detta är en nerkortad och redigerad version av dpublicering på engelska som översatts till svenska.

– Vi kan med säkerhet säga att Hamas har krossats i Gaza, och jag tror inte att Israel kommer att låta dem återuppbygga sin apparat och hela den infrastruktur som byggts upp under decennier, säger Gilbert Achcar. Ännu värre är att Israel inte kommer att lämna Gaza den här gången, tillägger han.

– Vi måste komma ihåg att när [den tidigare israeliska premiärministern Ariel Sharon genomförde sitt tillbakadragande från Gaza 2005 avgick Netanyahu, som då var medlem i den israeliska regeringen, i protest. I dag är Netanyahu inställd på att stanna i Gaza, på ett eller annat sätt.

Enligt Achcar kommer Gaza ”i bästa fall” att bli som Västbanken genom att delas upp i små townships, liknande situationen i Sydafrika under apartheidåren då den svarta afrikanska befolkningen tvingades in i särskilda begränsade stadsdelar.

– Det kommer att bli mycket värre för Gaza med tanke på dess geografiska isolering, säger han.

Motståndet, och i synnerhet det militanta motståndet, kommer dock inte att elimineras helt.

– Det kommer att finnas kvar, men mer i form av enstaka attacker, vilket har skett på Västbanken. Det finns definitivt ingen återvändo [för Hamas] till situationen den 6 oktober 2023.

Achcar menar att man inte får bortse från att Hamas ”förblir starkt” utanför Gaza.

– Det finns på Västbanken, i Jordanien och i flyktinglägren i Libanon”, förklarar han. Han tillägger att frågan idag inte handlar om huruvida Hamas kommer att finnas kvar eller inte, eftersom ”Hamas kommer att finnas kvar helt enkelt för att [Netanyahu] inte kan utrota det”.

Frågan är snarare vad Hamas kommer att kunna göra från och med nu.

För Achcar är det den senare frågan som är viktigast, särskilt med tanke på det faktum att ”palestinierna i Gaza mer och mer inser vidden av sitt nederlag”.

– Det här har verkligen varit ett folkmordskrig med en intensitet i förstörelsen som jag inte tror kan jämföras med något annat än Hiroshima, säger han och syftade på USA:s atombombning av Hiroshima och Nagasaki i Japan 1945 under andra världskriget.

– Den högerextrema israeliska regeringen, som [i grund och botten] är en grupp nyfascister och nynazister, kommer säkert att driva på för en permanent återockupation av Gaza, säger Achcar.

Han menar att det är svårt att bortse från det samförstånd som har skapats i israeliska politiska kretsar om behovet av att slåss hårt mot Hamas efter Al-Aqsa Flood-operationen.

– Jag tror att det är ganska likt hur det var i USA mot al-Qaida efter attackerna den 11 september, menar han.

– Det är därför jag anser att det totala bokslutet för operationen den 7 oktober är katastrofalt och att det var en enorm felbedömning, säger Achcar och tillägger att med den nuvarande situationen på marken i Gaza och de skador som Hamas har fått utstå kommer det att bli mycket svårt för dess ledare att tala om ”en gudomlig seger” eller något liknande den närmaste tiden.

Achcar menar att situationen är mycket svår på många sätt, inte bara på grund av den skada som Hamas och hela befolkningen i Gaza har lidit, utan också för att det inte finns något tydligt politiskt alternativ till Hamas.

– I dag finns det helt enkelt ett politiskt vakuum där, säger han och hävdar samtidigt att den palestinska myndigheten (PA) som helhet och dess ledare Mahmoud Abbas har ’noll trovärdighet’ och ’noll popularitet’ i Gaza.

Enligt Achcar kunde den framstående och populära Fatah-ledaren Marwan Barghouti, som fängslats av Israel sedan 2002 och som utan tvekan var en av ledarna för den andra intifadan år 2000, ha utgjort ett politiskt alternativ till Hamas. Han tillägger dock att ”det finns inte en chans att Netanyahu kommer att släppa Barghouti.

– Hur olyckligt och sorgligt det än må vara, säger Achcar, så är detta ett mycket svårt ögonblick [för palestinierna]. Det är ett ögonblick av nederlag för den [palestinska] befrielserörelsen och ett ögonblick av seger för den sionistiska arrogansen. Så mycket måste vi inse.

Achcar är inte villig att ta till sig argumentet att Hamas, trots alla de faktiska och långsiktiga skador som den israeliska ockupationens militära makt har åsamkat Hamas och Gaza, också har skapat en ny verklighet där den israeliska arrogansen skulle ha utsatts för en chockerande utmaning tidigt på morgonen den 7 oktober 2023. Han anser inte heller att den Palestinska Myndighetens berättelse – som introducerades i samband med Osloavtalet i september 1993 – om förhandlingar och säkerhetssamordning med Israel som en väg mot en palestinsk stat, skulle ha utmanats på ett dramatiskt sätt.

Han menar att ingen behövde göra något för att visa att Osloprocessen sedan länge varit död.

– Den har varit död sedan den andra intifadan, säger Achcar. Den förre palestinske ledaren Yasser Arafat hade illusionen att [säkra] en oberoende palestinsk stat [genom förhandlingar] men denna illusion dog med Arafat för 20 år sedan, i november 2004.

Och tillägger att Netanyahu inte kommer att tillåta en palestinsk stat, något den israeliske premiärministern själv sagt.

Han menar också att det som Al-Aqsa-floden åstadkommit inte var att eliminera en felaktig och resultatlös process av förhandlingar och säkerhetssamarbete med Israel. Vad den gjorde, hävdar han, var att introducera ett mycket sämre politiskt alternativ än det status quo som Oslo-processen skapat.

Ett år efter det att det israeliska kriget mot Gaza inleddes, i kombination med fortsatta israeliska militära operationer på Västbanken, är den palestinska befolkningen ”utspridd i vad som till och med är mindre än en bantustan” och den israeliska extremhögern ”driver på för att fördriva den palestinska befolkningen till Sinai.

– De skulle ha gjort det om det inte hade varit för den röda linje som den egyptiska regeringen dragit upp i frågan.

I dag räknar han med att Netanyahus högerextrema regeringskollegor kommer att verka för att palestinierna i Gaza stannar kvar i Rafah, längst söderut på Gazaremsan och att israeliska bosättare får återta stora delar av Gaza i norr och kanske i mitten av remsan, ända fram till gränsen mot Egypten.

– Den enda ljusglimten i hela denna katastrof är att [världens] solidaritet med det palestinska [folket och den palestinska saken] har ökat, särskilt i USA, menar Achcar. Detta är viktigt för framtiden. Det är viktigt att världen inser att omkring 50 000 människor, mestadels kvinnor och barn, har dödats av Israel i Gaza.

Samtidigt tillägger han att det palestinska motståndet kräver ett nytt politiskt alternativ som skiljer sig från tidigare befrielserörelser och inte bara från Hamas.

– Det har funnits ett behov av en tredje kraft, men de nuvarande krafterna har inte tillåtit denna nya kraft att hitta sin väg.

– Det måste erkännas att denna nya styrka inte bör vara militär, hävdar Achcar och menar att militär styrka inte kommer att säkra palestinska mål, helt enkelt på grund av den skillnad som råder till Israels fördel. När din fiende är starkare, slåss inte mot honom i hans terräng utan hitta ett annat sätt att slåss mot honom, säger Anchar.

Achcar hävdar att han inte föreslår något som den palestinska befrielsekampen inte är bekant med. – Den första intifadan 1988 var höjden av palestinsk makt, då var det vänsterinriktade palestinska ledarskapet för upproret intelligent nog att inte använda de vapen de hade.

– Vid den tidpunkten, menar Achcar, blev israelerna tagna på sängen och det var då de beslutade att förhandla med palestinierna i Oslo, helt enkelt för att få slut på den första intifadan. I dag, tillägger han, skulle palestinierna kunna dra nytta av att återfå den anda som rådde då, snarare än att försöka återuppliva den militära vägen.

Achcar menar att det palestinska folkets icke-militära kamp skapade ett läger inom det israeliska samhället som krävde en palestinsk stat medan självmordsbombningarna å andra sidan hjälpte Sharon att föra sin extremistiska politik.

– Sharon surfade på Hamas självmordsattacker, säger Achcar och tillägger att Sharon drev in Hamas på denna väg för att kunna driva sin egen politik.

– Idag, säger Achcar, behöver palestinierna en ny strategi för sin befrielse och en ny sorts ledning som är progressiv och som sätter sig tre målsättningar.

– Det första är att få en stor del av det israeliska samhället att bryta med den sionistiska ideologin och inriktningen. Det andra är att det nya palestinska ledarskapet behöver knyta an till medborgarrättsrörelserna i arabvärlden. Det tredje är att utvidga och befästa den internationella solidaritet som har ökat på grund av det fruktansvärda israeliska kriget mot Gaza.

Den fullständiga intervjun finns på engelska i International Viewpoint.

Tidigare publicerat i Internationalen.