Den reaktionära vågen rullar vidare. Valet av Donald Trump till president är ett deprimerande men förutsägbart resultat av den politiska situationen i USA. Den djupt sittande rasismen, tvåpartisystemets alternativlöshet och arbetarklassens oförmåga att organisera sig är några av grundorsakerna. De hot som nu väntar kan bara övervinnas om stora grupper i USA på egen hand tar sig ur denna förlamande fälla och slutar att hoppas på hjälp uppifrån.
En person som är dömd brottsling och lett ett försök till statskupp, som fabulerar och ljuger i tal och skrift, som ständigt spyr ut hat, rasistiska glåpord och konspirationsteorier och inte gör någon hemlighet av att han vill bli envåldshärskare borde vara ute ur det politiska spelet. Så såg det också ut när jag i min barndom tittade i min farfars gamla lexikon på uppslagsordet ”Adolf Hitler”. Den korta artikeln avslutades med att han satt i fängelse efter Münchenkuppen och hans bana verkade vara över.
Att en politiker med liknande CV nu åter valts till president för världens mäktigaste stat är deprimerande och kan uppfattas som obegripligt för de flesta i Sverige. Det säger dock en hel del om USA och det politiska läget. Politiken i USA behöver förstås i ljuset av den rasism som Trump baserar det mesta av sin retorik på. Den är djup och ingrodd i samhället sedan länge.
Brist på klassmedvetande
Av en rad orsaker, där rasismen spelat sin roll, har arbetarklassen i USA aldrig förmått organisera sig politiskt och, med undantag för några decennier under förra århundradet, inte heller fackligt. Det klassmedvetande som skulle kunna stå emot Trumps rasistiska retorik lyser i det stora hela med sin frånvaro.
En viktig del för att upprätthålla denna situation är det system som helt behärskar politiken i USA. Två borgerliga partier med djupa rötter i kapitalistklassen som turas om att styra landet och som har ett gemensamt intresse av att arbetarklassen inte organiserar sig självständigt.
Som Internationalen rapporterat har Demokraterna dessutom gjort sitt bästa för att utplåna skillnaden mellan partierna i årets val. Harris har flirtat vilt med finanskapitalet på Wall Street och kandidater med vänsterprofil har drivits ut. Men framför allt har årtionden av uppslutning kring en politik som gynnat de rika på den breda arbetarklassens bekostnad gjort att demokraterna inte kunnat stå emot Trumps storkäftade prat om att göra USA ”stort igen”.
Project 2025
Risken är nu stor att Trump, med såväl Högsta Domstolen som hela kongressen i sin hand, kommer att göra allvar av delar av Project 2025, det program som högerorganisationen Heritage Foundation skrivit åt honom. Att fackföreningsfienden Elon Musk fått löfte om att få göra en ”översyn” av alla myndigheter garanterar till exempel att hårda tider väntar de statsanställda.
Trumps radikaliserade bas kommer att få fritt spelrum och vi kan vänta oss allvarliga angrepp på fattiga, invandrare, arbetare som vill organisera sig fackligt, minoriteter av alla slag och så vidare. Rasister och klimatförnekare världen över jublar och den reaktionära vågen rullar vidare.
Men även om miljardärerna nu fått ännu en av de sina i Vita Huset är utmaningen för USA:s arbetarklass densamma som igår och som den hade varit med Harris på posten: att organisera sig.
För oss i Sverige innehåller USA-valet också en lärdom: inte ens den mest korkade borgerliga strömning kan besegras genom att anpassa sig till dess retorik. Det är bara genom självständiga alternativ och tydliga klassargument som högern kan besegras. Och framför allt, genom organisering underifrån.
Lars Henriksson
Ursprungligen publicerat i Internationalen.
Läs mer:
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Dessvärre är nog ävenledes en bidragande orsak till Trumps vinst att han är man och Harris är kvinna. De traditionella könsstrukturerna är fortfarande, i alla fall på sina håll, väsentligt starkare än hos oss. För ett antal amerikaner är det en fullständigt omöjlig tanke att en kvinna väljs till president.
… sedan kanske vi själva inte ”slå oss för bröstet” allt för mycket. Det dröjde hos oss 100 år efter den kvinnliga rösträtten innan vi fick en kvinnlig statsminister. Könsstrukturer är starka och seglivade.