Det militära avtalet med USA urholkar Sveriges suveränitet. Avtalet om ett förstärkt bilateralt militärt samarbete med USA, Defense Cooperation Agreement, DCA, som trädde i kraft i mitten av augusti ger bland annat USA rätt att använda ett antal svenska militära baser, hamnar och flygplatser utan möjlighet till full insyn. Avtalet innehåller också otydligheter när det gäller utplacering av kärnvapen på svenskt territorium. Det nya militära avtalet med USA urholkar Sveriges suveränitet.
Sveriges försvarsminister Pål Jonson och USA:s försvarsminister Lloyd Austin efter att ha skrivit under DCA-avtalet i december 2023. Bild: Licens: CC BY 2.0
Regeringen anser att DCA-avtalet utgör ett viktigt komplement till Natomedlemskapet bland annat för att säkerställa fortsatt militärt bilateralt samarbete med USA efter ett regeringsskifte i Washington DC.
Sluttande plan
Sveriges nya säkerhetspolitik befinner sig på ett sluttande plan som innebär att svensk militär kan behöva agera långt utanför Natos gränser. Som en konsekvens av USA:s krav på en jämlikare ansvarsfördelning måste Sverige också bereda sig på att exempelvis delta i militära aktiviteter i Sydkinesiska sjön till stöd för USA i utbyte mot dess fortsatta engagemang i Ukraina. Statsminister Ulf Kristersson (M) har härvidlag deklarerat att ”vi har en hemläxa att göra”.
Svensk säkerhetspolitik har anpassats för att stödja USA:s försök att behålla sitt ledarskap i en multipolär värld där fler länder börjar få ett allt större inflytande.
Diskussioner inom FN vittnar om hur allt fler regeringar i det som kallas globala syd – länder i Afrika, Latinamerika, Asien och Oceanien – uppfattar att konflikten i såväl Ukraina som Palestina ytterst handlar om västvärldens uppdelning mellan ”the west and the rest”. Olika förhållningssätt när det gäller att fördöma krigsförbrytelser i Ukraina jämfört med i Gaza och på Västbanken ger stöd för en sådan tolkning och minskar tilltron till västvärldens regelbaserade ordning. Fredsforskare varnar för att polarisering kan leda till kärnvapenanvändning och ökade terrorhot från små grupper som använder oväntade metoder.
Konflikten mellan Väst och det globala Syd späds på genom den tillträdande USA-administrationens ovilja att se till vare sig inhemska behov av en grön omställning eller nödvändiga globala åtaganden. Dessutom omformas USA:s säkerhetspolitik till att fokusera på ett upplevt hot från Kina.
Ny internationell ordning
För 50 år sedan diskuterade FN-systemet behovet av en ny internationell ordning för att bekämpa fattigdom och svält. Den dåvarande svenska regeringen argumenterade för en massiv överföring av resurser från rika till fattiga länder. Det låg i svenskt säkerhetsintresse att problemen inte skulle spilla över och drabba vår del av världen.
Sedan dess har västvärldens dominans och amerikanska ledarskap utmanats av att världens ekonomiska epicentrum flyttat österut och söderöver. Svensk politik för global utveckling handlar inte längre om hur Sverige ska bidra till en bättre värld utan har blivit en fråga om hur Sverige ska klara sig bättre i världen. Som en följd har biståndet minskat, inriktats på närområdet och i övrigt anpassats till den svenska exportnäringens behov.
Att Sida har upphört med finansiellt stöd till forskning kring fredens och utvecklingens betingelser minskar Sveriges förmåga att bidra till att hantera angelägna utmaningar som hotar en globalt hållbar utveckling.
Multipolär maktordning
Att det globala perspektivet inte har fått plats i diskussionen om svensk säkerhetspolitik illustrerar, tillsammans med förändrad svensk biståndspolitik, att regeringen dragit förhastade säkerhetspolitiska slutsatser av den framväxande multipolära maktordningen. Allt fler länder i det globala syd har fått ett omfattande inflytande och kräver förändring av världsordningens regelverk så att det inte som nu främst ser till västvärldens säkerhetsintresse.
Istället för att obetänkt ge sig in i den Indopacifiska regionen borde ”hemläxan som vi har att göra” bestå i en bred demokratisk och folkligt förankrad reflektion kring hur Sverige bäst kan använda såväl det svenska Natomedlemskapet som DCA-avtalet med USA för att tillsammans med de nordiska länderna förhandla fram Norden som en kärnvapenfri zon och möjligheter för såväl Norden som EU att spela en förstärkt globalt fredsbevarande roll. Ett svenskt stöd till ökande krav inom EU om att införa ett vapenembargo mot Israel vore ett första tecken på ett mer självständigt tänkande.
Globalisering, migration och urbanisering har alltmer flätat samman det lokala med det globala. Utmaningarna har blivit mer komplexa och hotande än tidigare. Det handlar särskilt om hur fattigdom och klimatförändringar påverkar konflikter världen över.
Norden och EU bör med kraft värna om multilaterala insatser inom FN-systemet och spela en mer aktiv roll för att minska konflikttänkande och politiska spänningar runt om i världen, inte minst mellan USA och Kina.
Hans Abrahamsson
Tidigare också publicerat i Sydsvenskan.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Frågan är hur mycket suveränitet över huvud taget europeiska länder har, med eller utan avtal.
Branko Milanovic anser t.ex. att de är helt i händerna på USA i vilket fall som helst, se https://branko2f7.substack.com/p/trump-and-the-rise-of-asia. Och så anser också Anatol Lieven, se https://responsiblestatecraft.org/france-barnier-macron/. Ytterligare en kommentator av den ”realistiska” skolan, Kishore Mahbubani, undrade redan i boken Has the west lost it, från 2017, varför europeiska politiker betedde sig så idiotiskt men kom inte med nåt riktigt bra svar.
Hur som helst har Europa och USA helt skilda intressen, även sett från en exklusiv överklassynvinkel. Europa har inget intresse av handelskrig med Kina, till exempel, och absolut inget intresse av en ny järnridå. Så jag undrar, med Mahbubani, varför de beter sig så självdestruktivt.
Förmodligen för att de har kniven på strupen. Deras näringsliv skulle inte tåla en finansiell attack från USA. Och det skulle inte tåla att råvaruländerna skriver bättre avtal med kineserna än de har gjort med europeerna, så de är så illa tvungna att använda USAs militär för att skydda sig mot detta.