Enbart förhandlingslösningar är inte längre gångbart. För att förhandlingar ska kunna lyckas i en konfliktsituation måste de inblandade parterna upplevas som lika starka. De måste respketra varandra och genomför det man kommer överens om. Ofta betyder det att båda parter måste vara lika starka även när det gäller potentiellt våld. Så fungerade det under det kalla kriget. De avtal som ingicks gick att lita på och båda sidor i konflikten mellan öst och väst var lika starka och de upplevde sig också som lika starka. Men idag är det inte så.
Putin anser att Ryssland länge har behandlats illa av EU och att EU är svagt. Rysslands ledning anser att Ukraina är deras. De har ingen respekt för ingångna avtal om Ukrainas självständighet. En överenskommelse mellan EU och Ryssland om Ukraina skulle därför inte respekteras av Ryssland. Den blir meningslös.
Samtidgt har läget förvärrats av att USA fått en likadan ledning. Ett avtal med USA går inte heller att lita på. Det kan rivas upp imorgon. USA:s ledning har under Trump blivit helt oförutsägbar och omöjlig att lita på. Även Trump och hans rådgviare anser att EU är svagt och det finns tendenser att de istället för att stå fast vid alliansen med Eu istället vänder sig till Ryssland i kampen mot det som de anser är sin viktigaste fiende, Kina. Trump anser också att USA behandlats illa av EU.
Tre stora maktblock
Idag finns det tre stora maktblock (USA, EU ochh BRICS som domineras av Kina) och den politik som fungerade när det fanns två helt dominerande maktblock fungerar inte längre.
Denna situation gör att den lösning som presenteras i en debattartikel i Aftonbladet inte är möjlig idag. Crö att den ska vara möjligt krävs andra ledare och en annan värld. Detta även om en del av de saker som konstateras i artikeln är riktiga som exempelvis:
Den politiska ledningen, i Europa såväl som i vårt land, använder ofta överdrivna och ensidiga hotbilder om Kremls och islamistiska intressen för att rättfärdiga militär upprustning. Självklart finns hotfulla element från både Ryssland och extremistiska grupper, men hoten mot vår existens är långt ifrån så entydiga och omfattande som ibland målas upp.
[…]
Europa behöver inte ensidigt fler stridsflygplan och missiler, utan dialog och diplomati. Vi behöver en ny, inkluderande säkerhetsstruktur som bygger på genuint samarbete och multilateralism, grundad i global rättvisa och hållbar fred, inte i fortsatt dominans och konfrontation.
En annan värld
Men förslaget till lösningar håller inte:
Vi har historiska förebilder att luta oss mot. När Kennedy 1962 avvärjde kärnvapenhotet berodde det på hans förmåga att förstå motpartens perspektiv och motiv. Han förstod att Sovjets agerande med kärnvapen på Kuba var ett svar på Natos egna kärnvapenbaser i Turkiet. Genom dialog skapades säkerhet för båda sidor.
Olof Palme fortsatte detta arbete 20 år senare och visade genom kommissionen för gemensam säkerhet att verklig säkerhet aldrig kan nås genom militär överlägsenhet utan genom ömsesidig förståelse. Stockholmskonferensen under 1980-talet visade hur dialog och förtroendeskapande åtgärder kunde minska spänningar och möjliggöra nedrustningsavtal.
Det resonemanget är inte giltigt och de lösningarna är inte ens möjligt idag. Världen ser helt annorlunda ut än den gjorde på den tiden. Och enbart förhandlingslösningar är inte längre gångbart. EU måste bli mäktigare och slita sig från berondet av USA. Det kräver sannaolikt en viss upprustning och mer europeisk vapentillverkning såväl so utveckling av elektronik och dataindustri.
Debattörerna överdriver dessutom också. I deras fall handlar det om risken för ett kärnvapenkrig. Den har förmodligen inte ökat. Ett av maktblocken (EU) har nästan inga kärnvapen och BRICS-länderna är knappast intresserade av ett kärnvapenkrig. KIna agerar inte på det viset helt enkelt. Och de andra länderna i BRICS med undantag av Indien gör som Kina vill.
Däremot är förslaget om en nordisk stabilitetspakt förmodligen möjligt:
Sverige och Norden kan här inom ramarna för sina Natomedlemskap spela en avgörande roll genom att kombinera svensk diplomatisk tradition, norsk medlingserfarenhet, finsk strategisk eftertanke och dansk internationell räckvidd. En nordisk stabilitetspakt för gemensam säkerhet, påskyndad och stärkt av civilsamhällets krafter, kan på detta sätt erbjuda ett trovärdigt alternativ till dagens destruktiva upprustningspolitik.
En nordisk stabilitetspakt kombinerat med en förändring av politiken i den riktning Morgan Svensson föreslår i ett debattinlägg i Flamman skulle däremot fungera ganska bra i vår del av världen. Detta ska jag återkomma till i ett annat inlägg.
Läs mer:
Till Eu-blocket kan även resten av Norden plus Storbritannien läggas till. Det gör de tre maktblocken ungefär lika stora ekonomiskt.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Rimligen bör Kina ses som det tredje maktblocket och inte BRICS. BRICS, där Kina som sagt förvisso är ledande, kan knappast jämföras med statsbildningen USA eller unionen EU där båda kännetecknas av en mängd gemensamma institutioner och regelverk. BRICS har inte på något sätt det slag av institutioner och regelverk som kännetecknar USA och EU, det har däremot Kina. Det är enbart utifrån detta naturligt att se Kina som det tredje maktblocket.
Inom BRICS finns vidare på flera sätt djupgående motsättningar och då inte minst mellan Kina och Indien. I Indien ses Kina de facto som ett större hot än Pakistan och militära skärmytslingar mellan Kina och Indien förekommer då och då. Dessutom har Indien en ambition att utmana Kina när det gäller att vara ”världens fabrik”. När västerländska företag av olika anledningar ser över sin tillverkning i Kina ser Indien en möjlighet. Det är därför mycket svårt att se BRICS som ett samlat maktblock, därtill är skillnaderna allt för stora och agendorna allt för disparata.
En annan intressant aspekt är Ryssland, som såväl Kina som den nuvarande regimen i Washington, söker nyttja på olika sätt. Den globala ekonomiska ”huvudbataljen” står just nu otvivelaktigt mellan USA och Kina och att då den irrationelle narcissisten i Vita Huset skulle avstå att sätta ”käppar i hjulet” för Kina genom att på olika sätt inte nyttja Ryssland är nog inte troligt. BRICS som sådant lär inte kunna påverka särdeles mycket i ett sådant scenario.
Med detta inte sagt att Kina inte nyttjar BRICS för sina maktambitioner. Kina är till skillnad från övriga BRICS medlemmar att beteckna som en global ekonomisk stormakt vars ambitioner sträcker sig långt bortom landets gränser. I detta finns även den ekonomiska nykolonialiseringen av Afrika, något som i grunden har samma ekonomiska drivkrafter som det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets europeiska kolonialisering av ifrågavarande kontinent. Så självklart är det så att Kina på olika sätt nyttjar BRICS för sina syften men maktspelaren, framför andra, är och förblir Kina.
Ja vi kan använda oss av Kina istället för BRICS. Men det förändrar inte mitt resonemang på nåt avgörande sätt. Men detaljer och delar kan förstås vara annorlunda.
Korrekt ska väl vara att Ryssland inte respekterar Ukrainas integritet – eftersom det idag tycks anse att det ska lägga beslag på vad de nu kontrollerar militärt, eller delar därav. Men Ukrainas självständighet har det aldrig ifrågasatt såvitt jag vet. Utom i den del som gäller ett medlemskap i Nato som Nato redan har sagt nej till. Dvs en parallell till förhållandet mellan Sovjet och Finland på sin tid.
Eller om man så vill en parallell till USAs förhållande till Mexico. Ingen stormakt vill ha konkurrerande stormaktsbaser intill sina gränser, och kommer att hävda den viljan.
Ryssland har ifrågasatt Ukraina sjsälvständighet fler gånger. De hävdar att det inte finns någon nation som heter Ukraina, att det inet finns npt ukrainskt språk och att det är en del av Ryssland. Från början invaderade dessutom hela Ukraina men kördes bort överallt förutom i Donetsk. Flera ryska företrädare har åtskilliga gånge sgat att Ukraina är en del av Ryssland.
Jag delar i huvudsak ditt grundresonemang om att förhandlingslösningar kräver ett mått av ömsesidig respekt. Dessvärre är det i dagsläget svårt att se hur en sådan situation på något sätt skulle kunna skapas för att få till en hållbar fred i Ukraina.
Så länge Ryssland är en bricka i det komplexa spelet mellan USA och Kina kommer inget av dessa maktblock agera på ett tillräckligt resolut sätt för att rätta in Ryssland i ledet. Det är i detta spel jag menar att BRICS, som inte är särskilt mycket mer än en ”papperstiger”, har en mycket begränsad roll.
Ryssland, en f.d. supermakt på dekis med en i grunden medioker militär förmåga vars enda egentliga styrka är dess numerär, kommer nog dessvärre att få hållas så länge det ekonomiska maktspelet mellan USA och Kina fortsätter på dagens nivå. Att det tredje maktblocket, EU, ensamt skulle kunna skapa förutsättningarna för fred, oavsett EU’s styrka eller svaghet, är nog inte särdeles troligt. Detta är dock inte ett argument för att EU inte behöver bli starkare då behovet av styrka handlar om att inte stå i beroendeställning till vare sig USA eller Kina, en fråga av större omfattning än det djupt tragiska Ukrainakriget.