Antikapitalism är konsekvens av rörelsekamp, inte utgångspunkt.

Antikapitalism är konsekvens av rörelsekamp, inet en utågngspunkt. Toivo Jokkala och Per-Anders Svärds bok Rörelsesocialism är ett efterlängtat bidrag till samhällsdebatten, en appell för att uppvärdera rörelsers avgörande roll i kampen för samhällsförändringar. Den är en fantastisk introduktion för människor som blir intresserade av socialismen.

Denna min kommentar är inte förminskande. Det är inte lätt att reda ut svåra frågor på ett enkelt språk. Jokkala och Svärd tar verkligen upp svåra frågor, både förväntade frågor om vad som skapar värde, vad kapitalism och socialism är och så vidare. Frågor som vi alla ”egentligen” ställer oss men alltför sällan talar om i politiska sammanhang. Frågor som till exempel ”har människan en oföränderlig kärna?”, ”är kapitalismen ett uttryck för den mänskliga naturen?”, ”är kapitalismen i sig rasistisk?”. Frågor som verkligen förtjänar att diskuteras även av redan övertygade socialister och rörelseaktivister.

Författarna är resonerande och inriktade på dialog. De väver in historiska bakgrunder i teserna, presenterar sociologiska teorier och är ibland uppfriskande konkreta, som när de nämner barnpassning som en materiell förutsättning för rörelsearbete.

Antikapitalism

Den punkt jag känner mig mest tveksam till är just det påstående som de själva förutspår ska vara mest kontroversiellt – att rörelserna måste vrida sig i antikapitalistisk riktning. Deras grundargument är att världskriserna är så djupt invävda i det ekonomiska systemet att vi måste konfrontera kapitalismen som sådan. De hävdar att den som vill behålla ”politisk neutralitet” i rörelsearbetet i själva verket redan bestämt sig för att förlora!

Nej, jag tycker inte heller att rörelser ska vara ”politiskt neutrala” – det ger intrycket att de till exempel inte skulle vara mot privatiseringar i sjukvården därför att det sammanfaller med vissa partiers ståndpunkter. Däremot har jag konsekvent hållit på att de rörelser jag själv deltagit i – framför allt rörelser för att försvara välfärden – ska vara ”politiskt obundna”, en hållning som Jokkala och Svärd kritiserar.

De antar att skälet till ståndpunkten är att jag och andra vill nå ut till så många som möjligt och att vi vill behålla fokus på sakfrågorna. Det stämmer förstås i hög grad. En rörelse som inte vill nå ut till så många som möjligt har kanske redan bestämt sig för att förlora…? Men att nå ut till många ska inte tolkas som att leta efter mindre kontroversiella, mer realistiska krav, för att få stöd. Det försvagar bara rörelsernas kraft.

Lojaliteter

Det centrala är att rörelser inte ska ha några andra lojaliteter än saken de kämpar för. Det handlar bland annat om förhållandet mellan rörelser och parlamentariska vänsterkrafter. När vänstermajoriteter i Stockholmslandstinget under två mandatperioder på 90- och 00-talen genomförde omfattande nedskärningar av vården blev besvikelsen stor hos vårdpersonalen. Borgerliga styren återkom och genomförde privatiseringar och nedskärningar under de kommande 16 åren. Anställda blev demoraliserade av bägge blockens vårdpolitik och valde individuella lösningar, som att gå till hyrbolag eller resa till Norge för att jobba. Det blev också ett test för rörelserna. Tidigare kampanjer mot nedskärningar och privatiseringar försvann när vänstern fick majoritet i landstingsval.

Den kampanjorganisation jag själv arbetat med sedan 2005, Gemensam Välfärd, har lyckats leva kvar och driva opinion mot marknadisering och nedskärningar, om än ibland på sparlåga. Det hindrar inte att det varit svårare för aktivister som oftare röstar till vänster att kritisera vänsterstyren. Till exempel var samarbetet mellan protesterande hemtjänstpersonal och Gemensam Välfärd starkare under de borgerliga perioderna, trots att deras arbetsvillkor inte förbättrats så mycket under socialdemokratiskt styre.

Mekanismerna är inte så svåra att förstå. Verkligheten är alltid svårare än principerna. Det är lättare att ha förståelse för svårigheten att genomföra förändringar, när det är din partikamrat som är ansvarig i kommundelen. Det betyder inte att rörelserna ska lägga ned sina krav – tvärtom, det är ännu nödvändigare att rörelserna står självständiga och har behoven som kompass. Inte det politiska spelet.

Obundna

Att rörelserna ska vara partipolitiskt obundna kan jag ändå tänka mig att vi är ense om. Men socialismen då, är det inte nödvändigt att de närmar sig socialistiska, antikapitalistiska krav? Nej, det är de samhälleliga missförhållanden som rörelsen bildats för att bekämpa och de intressen den vill försvara som måste vägleda. Samt insikten av att vi bara kan vinna om vi håller ihop, att själva kraften kommer underifrån.

Att förslagen ofta kommer att rikta sig mot kapitalet och förespråka kollektiva i stället för individuella lösningar ligger i rörelsekampens natur. Jag befarar däremot att en inriktning för att närma rörelser till socialismen gör att man letar efter de mest tänkbara radikala krav. Eller att socialister dömer ut rörelser därför att de inte verkar tillräckligt samhällsomstörtande.

Det går också lätt att hitta exempel på rörelsestrider där de mest orubbliga kämparna inte alls definierar sig som socialister. Jag känner liberaler (numera före detta) som försvarar flyktingars rättigheter långt hårdare än ledande socialdemokrater. Att lägga en ideologisk plattform som grund för rörelsen för den inte framåt.

Samhällsförändringar har alltid genomförts av människor och grupper som radikaliserats utifrån olika perspektiv och med olika ideologiska övertygelser, men som sammanstrålat i omstörtningen.

Socialister måste aktivera sig i rörelser

Däremot är jag absolut ense om att socialister måste aktivera sig i rörelser, att det i själva verket är lika naturligt som att vara aktiv i ett politiskt parti. Och givetvis ska de verka för att sprida socialistiska analyser, förslag om samhällsförändringar och erfarenheter av kollektiv organisering.

Ett särskilt ansvar faller på socialister i parlamentariska församlingar. På 00-talet uppmärksammades den så kallade deltagardemokratin som bland annat utvecklades i Brasilien. I en intervju 2005 beskrev vänsterpartisten Sanna Brolin hur hennes parti arbetade med det perspektivet i den Stockholmsstadsdel där hon var förtroendevald.¹ Så många fler exempel från Sverige känner inte jag till.

I Jokkala och Svärds bok beskrivs det katalanska partiet och medborgarplattformen Barcelona en Comú som lyckats kombinera utomparlamentariskt rörelsearbete med att som kommunledning aktivt stödja rörelseorganisering.

Själv brukar jag rekommendera Katarina Katz’ bok London mot Thatcher till läsning.² Där beskrivs hur Great London Council,, som så småningom lades ned av Thatcher, använde sin makt för att knyta kontakter med och stödja lokala rörelser. I Skottland har marknadsinriktningen av sjukvården NHS upphävts i samarbete med fackföreningarna.³

Som rörelseaktivist har jag ofta blivit frustrerad över att vänstermajoriteter i kommun och landsting inte aktivt samarbetar med anställda, brukare och allmänheten. Vi har fått höra att vänsterns representanter ”lyssnar på” oss – i stället för ”vi vill samarbeta med er för att rädda vården”. De – liksom vi alla – borde studera erfarenheterna från Barcelona, London och Skottland och fortsätta de diskussioner som Jokkala och Svärds bok stimulerar till.

Maria Sundvall

Fotnoter

1. Sundvall, M och Brolin, S. Har Vänsterpartiet något alternativ till nedskärningar? Tidsignal 1/2005, s. 28–43. ??
2. Katz, K. (1988). London mot Thatcher: kommunalpolitik för samhällsomstörtare. Röda Rummet: Stockholm ??
3. Taxén, L. (2019). Skottland visar vägen – en annan sjukvård är möjlig. Rapport. Arena Idé och Nätverket Gemensam Välfärd.

Tidigare publicerat i Tidskriften Röda Rummet.

Läs mer:

• Rörelsesocialism, engagemang och en massa tankeprojekt