Rörelser kan stärka varandra. På midsommarafton rasade stänger vid ett par festplatser i Dalarna, ingen skadades men dansen fick istället föras kring en traktor och stenar. Enstaka väderfenomen går inte att förklara med klimatförändringar, men att vindar och stormar tilltar är en del av den globala uppvärmningen. Vi har sett konsekvenserna – från kraftigare tropiska stormar i Florida och dödliga vindbyar med översvämningar i Valencia och Bangladesh till den omkullslagna midsommarstången i Rättvik.
Bör inte midsommarstångens fall leda till att midsommarfirarna ställer sig frågan om det är dags att göra något för att rädda klimatet nu? Jo, och det är troligt att de gör det. Rapporter den senaste tiden visar att majoriteten, i Sverige och internationellt, föredrar en mer kraftfull klimatpolitik. I internationella studier var det 80 procent eller mer som ville att dess regering skulle göra mer. I en svensk undersökning svarade 58 procent av de intervjuade att det var viktigare att fasa ut fossila bränslen än att hålla låga bensinpriser.
Önskan om en kraftfull klimatpolitik
Men samma studier visade att den ”tysta majoriteten” inte visste om att de var en majoritet. De trodde inte att andra vill att klimatpolitiken skärps. Själva den föreställningen, som förstås göds av fossilindustrins globala kampanj för att motbevisa klimatkrisens existens, kan leda till att människor inte ser någon handlingsväg. Det bekräftas av en ny rapport där 41 procent av intervjuade svenskar kände sig ”klimattrötta”, uppgivna inför den globala uppvärmningen. Det är en kraftig ökning jämfört med 18 procent år 2019. Uppgivenhet är en begriplig reaktion inför problem som en individ själv inte kan lösa i en värld där perspektiven runt möjliga kollektiva lösningar försvagats. Som individer möter vi varje dag outhärdliga fakta om läget i världen.
Utsläppen i Sverige ökade förra året med sju procent och Sverige missar sina klimatmål, samtidigt som det inom EU diskuteras att omdefiniera målen. Flera hundra palestinier har de senaste månaderna dödats vid de stationer i Gaza som USA och Israel skapat med det officiella syftet att dela ut livsmedel, om än i helt otillräckliga mängder.
Fattigdom och krig
3,7 miljarder – nästan hälften av världens befolkning – lever i fattigdom, samtidigt som den rikaste procenten blivit ofattbart mycket rikare. Enligt en rapport från biståndsorganisationen Oxfam leder ländernas inriktning på att skära ner och låta privata investerare ta över utvecklingssatsningar till ännu mer av misär och en kraftigt ökad ojämlikhet. En miljon barn som inte får behandling för undernäring, 160 000 dödsfall i malaria och 200 000 ytterligare fall av barn som får polio under det kommande årtiondet är en beräknad effekt att Trumpregeringens beslut att stänga biståndsmyndigheten USAID. Andra västländer – inklusive Sverige – har också skurit ned på biståndet.
Att krigen tillåts rasa utan tillräckliga motkrafter är också outhärdligt. Det gäller Israels krig i Gaza, Rysslands krig mot Ukraina, det (tillfälligt?) avslutade tolvdagarskriget mot Iran, precis som ett antal pågående konflikter som inte avspeglas lika ofta i media. När världens regeringar vägrar vidta kraftfulla åtgärder mot klimatet, när motståndaren är president i USA eller den globala kapitalismen – då är uppgivenheten förståelig.
Motkrafter
Det finns tecken på motkrafter. Palestinarörelsen har vuxit och blivit en verklig motståndskraft med många uttryck – från stora demonstrationer varje vecka, krav från vårdpersonal att sjuka och sårade Gazabor ska få vård i Sverige till upprop om återupptaget stöd till UNRWA. Att stora fackförbund förenades med kyrkliga organisationer och fredsgrupper i en massiv demonstration i Stockholm häromveckan var ett tecken på att rörelsen stärkts och breddats.
Klimatrörelsen växte kraftigt, framför allt bland de yngre, under åren före pandemin och höll några av de största manifestationerna i världshistorien. Rörelsen gick tillbaka men är inte död. Rebellmammor, pensionärsgrupper och olika yrkesgrupper engagerar sig för att rädda klimatet. Aktivister skyddar skogar från avverkning genom inventering av utrotningshotade arter och genom larmkedjor som aktiveras när skogsmaskinerna närmar sig. Insändare skrivs och klimatriksdagar samlar olika delar av rörelsen.
Varje gång arbetare strejkar för sina löner och arbetsvillkor ger de ett bidrag till att motverka den globala ojämlikheten. Hamnarbetarförbundet ger inte upp utan fortsätter sin kamp för ett nytt kollektivavtal med bland annat förstärkt skydd för förtroendevalda och reglerad bemanning i hamnarna. Rörelserna hänger ihop. Politiker och media hånar Greta Thunberg för att hon lämnat klimatfrågan och kampanjar mot kriget i Gaza. Men Greta har inte slutat bry sig om klimatet – hon och andra i klimatrörelsen har identifierat frågornas beröringspunkt.
Brytpunkter
Den brittiske klimatforskaren Timothy Lenton har forskat kring tipping points, brytpunkter då även små förändringar kan leda till stora negativa klimateffekter. Utvecklingen mot tipping points går snabbare än förutsett – men Lenton lyfter ändå fram ett optimistiskt perspektiv: att vi kan skapa positiva ”samhälleliga tipping points”. Som exempel nämner han utbyggnad av vind- och solkraft – men även snöbollseffekten av Greta Thunbergs och andras kampanjer.
Det är vår uppgift som rörelseaktivister, socialister och engagerade samhällsmedborgare att bryta uppgivenheten, att organisera kring de samhälleliga brytpunkterna. Det handlar inte om att uppfinna nya krystade hitte-på-aktiviteter. Att koppla samman olika frågor, att förena rörelser av skilda slag, att finna ständigt nya forum för att outtröttligt driva kraven – det är välkända verktyg som vi kan använda tillsammans; att visa den globala kapitalismens skuld till klimatkris och krig är vårt ansvar.
Låt inte anpassningen till en värld i katastrofal utveckling bli det enda alternativet; antingen det gäller att anpassa sig till militära rustningar som äter upp välfärden eller att resignera inför den globala uppvärmningen. Vi kan bli fler som tillsammans skakar av oss klimattröttheten och alstrar ny energi!
Ursprungligen en ledare i Internationalen.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
En stark beröringspunkt mellan klimatfrågan och det nyliberala gödandet av miljardärer påvisas av Brett Christophers i boken The price is wrong, https://www.versobooks.com/products/3069-the-price-is-wrong. Där pekar han på att när regeringarna har förlitat sig tll ”marknaden” har de samtidigt gett upp.
För ”marknaden”, dvs företagens ägare, är helt ointresserade av allt som inte ger omedelbara vinster, investeringar är ointressant. Deras intresse av de företag de äger gäller bara fram till att de tänker sälja sina aktier, vilket äger rum om i genomsnitt en halv minut. Ägarna är nämligen *fonder* som lever av att köpa och sälja aktier och som inte har längre intresse än så.
Samma sak påvisades av Mariana Mazzucato i The value of everything, https://marianamazzucato.com/books/the-value-of-everything/.
Fast i Sverige, Danmark, och Norge är de stora ägarna privatpersoner med personliga holdingbolag, familjestiftelser och private equityföretag. Samt utländska storföretag (kinesiska i första hand). De har lite andra drivkrafter än fonder som vill ha maximal avkastning. Få fonder är ”daytrader” så som du beskriver det. Fonderna är totalt sett mindre ägare men i viss fall kan de ändå ha en avgörande påverkan på företagen. PE-företag lever på att öka värdet i företagen genom rationaliseringar så att kan sälja till andra ägare som är ute efter hög avkastning. Familjestifteöser anvönds för långsiktigt ägande och maktutövning, avkastningen på kort sikt har liten betydelse. Detsamma med personliga hildingbolag och personligt ägda aktier.