Folkmord inför öppen ridå

Folkmord inför öppen ridå. Alla ser det, alla vet. Folkmordet i Gaza utspelar sig för vidöppen ridå. När Nethanyahu på måndag förra veckan deklarerade att hela Gaza ska ockuperas militärt fastslås bara vad som under månader pågår på marken. Två tredjedelar av Gaza uppges i nuläget vara militärt ockuperat, befolkningen drivs in i krympande avgränsade zoner för att fördrivas från palestinska staten som ju Gaza utgör del av, alternativt gå under i svält, sjukdomar och genom militärt våld.

Trumps och Nethanyahus groteska vision om Gaza som en gigantisk playa för israeler och turism tycks faktiskt på mördande väg schaktas fram över dödens ruinfält där bulldozers jämnar marken för de israeliska bosättare som hänger på låset.

Kan det överhuvudtaget bli värre? Kan människor världen över blunda och acceptera? Tydligen. Några. I synnerhet i Nord – den imperialistiska världens centra. Oftast i form av hyckleri, säga ett: typ ”det här får inte fortgå” – men göra ett annat, typ: fortsätta med vapenhandel och Israelsamarbete som om inget hänt. Ibland helt öppet stöd för folkmordet, som hos SD och KD här hemma. För att inte tala om internationellt där militära världshärskare med Trump i spetsen pumpar in militärt och ekonomiskt stöd till Nethanyahus folkmord.

Makt och olja

Varför? Först och främst: geopolitisk maktposition och fossilkapitalism. Att Mellanöstern och Palestina hörde till världspolitikens och handelns korsvägar visste redan 1000-talets korståg. När Storbritannien efter osmanska rikets sammanbrott 1919 utlovade sitt NF-mandat Palestina till ”judiskt nationalhem” (och samtidigt till territorium åt sina arabiska allierade i första världskriget) handlade det om en maktpolitisk europeisk utpost. Inte minst för att hindra den världsrevolution som den ryska bolsjevismen höll på att sprida även till den arabiska världen.

Och sedan, med oljans genombrott som industrialismens motorkraft, om fossilenergins till synes outsinliga källor – för dem som kontrollerade Mellanöstern.

Båda faktorerna gäller än idag. Kontroll över världshandelns och politikens strategiska korsvägar och över oljan.

Ingenting nytt, men tidigare helst bakom sluten ridå – för människorna i de imperialistiska centra, alltså. Att världsdominansen och oljan i det nya bilsamhället och i plastens förlovade nya värld, var beroende av blodiga krig, folkförtryck och fördrivningar toppade inte media, populärkultur eller skolundervisning. De stora folkmorden i den koloniala eller postkoloniala världen befann sig på betryggande avstånd både geografiskt och mentalt. Men började närma sig genom de koloniala frihetskampernas 1960- och 70-tal. Algeriet för Frankrike, Vietnam för USA och övriga västvärlden, för att nämna ett par av de bräscher som bröt igenom generationers medvetande även i Nord – och Palestina.

Världen efter Gaza

I Världen efter Gaza (Ordfront 2025) belyser den indiske socialisten och författaren Pankaj Mishra betydelsen av de koloniala upprorens och frigörelserna för sönderslitningen av den imperialistiska världens föreställningar om högt och lågt, framsteg och efterblivenhet, utveckling och katastrofer.

Palestina, menar Mishra, bär på en hel efterkolonial världs hopp och strävan efter upprättelse, gottgörelse och rättvis jämlikhet som tränger fram som olika uttryck genom Nords alla porer, media, politik, utbildning, kultur och omvärldsförståelse, irriterar, provocerar, utmanar och förstör trygga rum för dem som i århundraden såg sina samhällen – och ofta sig själva – som skapelsens krona.

Det är detta hårda och för många hemska omvandlingstryck som Trump och den internationella extremhögern söker dämma upp och rulla tillbaka. Försöken att radera ut idéer, utbildning, forskning och kunskap om rasism och imperialism tillhör denna motreaktion, i syfte att åter dra för folkmordsridåerna.

Men, om eller när dessa ridåer släpper igenom alltför mycket ljus, är ett alternativ vad vi ser idag. Folkmord inför öppen ridå, för att vänja och undervisa människorna. I Nord om förutsättningarna för ”priset vid pump” och nya köksrenoveringen. I Syd om följderna av motstånd.

Inget nytt

På sätt och vis egentligen ingenting helt nytt. När Trump med flera söker vrida klockan tillbaka till före den koloniala frigörelsen söker de sig inte bara till 1950-talets föreställda idyller utan till den koloniala imperialismens storhetstider – då även vidöppna folkmord inte bekymrade många i Nord.

Utrotningen av Amerikas urinvånare doldes inte för de miljontals européer som skulle muta in landområden för odling eller boskapsskötsel. Skottpengar på ”diggers” i Kalifornien, ”Indianobligationer” på Pampas eller skallgångar för att utrota Tasmaniens urinvånare för fårskötselns skull skedde helt öppet. Och utgick ifrån den självklara föreställningen om den vite mannens överhöghet och rätt så infettad i europeisk fostran och kultur. Det tyska folkmordet på Hereros i Västafrika 1907 var så populärt bland tyska väljare att socialdemokraterna, som vågat knysta kritik, led sitt första valnederlag.

Vi behöver knappast nämna den Nazityska förintelsen av det judiska folket, till stor del inför öppen ridå, och förstås nu till åttioårsminnet, atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki i världshistoriens snabbaste folkmord, bejublat med skräckblandad eufori.

Att alla ser det och alla vet om dagens folkmord i Gaza, är rentav den skrämmande meningen. Ett sätt att vänja och förhärda oss inför vad som krävs för att upprätthålla den nuvarande världsordningen.

En ledare från tidningen Internationalen.