Konflikten i V. En infekterad konflikt har plågat V under några år. Basen i konflikten är politiska motsättningar om miljöpolitik, frågan om parlament eller folkrörelse, palestinafrågan och förhållandet till regeringsposter. Speciellt har palestinafrågan kommit att spela en stor roll i detta.
Partiledningen i Vänsterpartiet har en strategi som går ut på att totalt anpassa sig till socialdemokraterna för att få poster i regeringen. Det gör att de tar avstånd från alla personer som kan hota detta såväl som från det egna partiprogrammet. Vilket resulterar i mobbning, utfrysning, hot och uteslutningar. Det i sin tur är en bidragande orsak till det giftiga politiska diskussionsklimat som beskrivs från många nivåer i V.
Samtidigt är den andra sidan i konflikten, eller i alla fall en del av den andra sidan i konflikterna för de är nog egentligen flera, säkerligen inte oskyldiga till debattklimatet i partiet. De agerar förmodligen på ett liknande sätt men det kan delvis bero på att de utsätts för en oacceptabel behandling ovanifrån. Samtidigt är de förstås inskolade i att agera på det viset då Vänsterpartiet under lång tid haft problem med debattklimatet.
En del av detta har lösts i Göteborg genom att det inte är tillåtet med negativa pläderingar i personfrågor. En får alltså bara positivt prat för kandidater, inte prata mot kandidater. Det skapar vissa andra problem. Exempelvis som att det blir väldigt oklart varför vissa personer inte väljs eller föreslås då det finns några uppenbara politiska skiljelinjer eller problem.
Fraktioner/tendenser och tendensfrihet
En stor del av problemen med en toxisk miljö inom Vänsterpartiet borde kunna lösas om fraktioner/tendenser tilläts formellt. I verkligheten finns de ju även om de inte formellt är tillåtna. Med tillåtna fraktioner/tendenser skulle existerande motsättningar kunna organiseras och kanaliser i organiserade strukturer och former. Hur politiska motsättningar hanteras kan på så sätt formaliseras och struktureras. I en sådan struktur kan minoriteters representation i ledande organ garanteras. Detta samtidigt som minoriteter knyts upp til de majoritetsbeslut som fattas.
Det skulle tvinga ledande funktioner som valberedningar och styrelser att ta hänsyn till minoriteter. Minoriteter skulle tvingas ta hänsyn till majoritetsbeslut. Partiledningen skule få svårare att skita i stadgar, program och politiska ställningstaganden från kongresser. Minoritetsföreträdare skulle också de knytas upp till de belsut som fattas. Det ger utrymme för ett mindre gitfigt diskussionsklimat.
Jag har i många år arbetat i en organisation, SP, som arbetat enligt dessa principer. SP har kunnat hålla sams och ett toxiskt diskussionsklimat har undvikits.
Dessutom ska förstås såna saker som omvänd talarordning (folk som inte talat förut går före de som talat tidigare), bara positiv plädering i personfrågor, förbud mot alla typer av personagrepp, internfeministiska strukturer med mera finnas kvar. Dessa saker har till stor del saknats i den organisation jag arbetat i (omvänd talarordning har förekommit) vilket lett till problem med brist på kvinnor i organisationen. Något som Vänsterpartiet däremot lyckats bra med och det är något som vi ska vårda i partiet.
Existerande fraktioner/tendenser
Som jag tidigare skrev så finns det fraktioner i Vänsterpartiet. Men då de är förbjudna så går de inte att se. De kan inte heller fomulera sig öppet. Det bäddar för klickbildning och personmotsättningar samt döljer politiska motsättningar. Det är en grogrund för ett giftigt diskussionsklimat.
Några tydliga fraktioner som kan identifieras är den stalinistiska, den socialdemokratiska som dominerar partiledningen och har gemensamt ursprung med den stalinistiska, miljöfraktionen och den fraktion vi kan kalla palestinafraktionen. Dessutom har vi de som var med i Vägval Vänster och tankesmedjan Socialistisk Politik (SP). I praktiken är SP den enda tillåtna organiserade tendensen/fraktionen.
I Socialistisk Politik där jag är med finns i sin tur två olika grupperingar med lite olika politiska ståndpunkter. En grupp har likartade uppfattningar som de som tidigare var med i Vägval Vänster och en grupp har liknande ståndpunkter som de jag kallar den palestinska fraktionen. De båda grupperna i SP skiljer sig också åt vad det gäller synen på Ukraina. Den sistnämnda grupperingen i SP har en uppfattning om Ukrainafrågan som är ungefär densamma som den stalinistiska fraktionen i V. Som helhet har SP dessutom samma uppfattningar som de jag kallar miljöfraktionen. Slutligen är många medlemmar i SP inte medlemmar i Vänsterpartiet.
Palestinafraktionen i V har oftast gemensamma uppfattningar med den stalinistiska fraktionen. I frågan om NATO och militarisering är miljöfraktionen, palestinafraktionen och stalinisterna i allmänhet överens. Även en stor del av SP och de tidigare medlemmarna i Vägval Vänster är i huvudsak på samma linje.
Samtidigt ska det väl sägas att flertalet medlemmar i Vänsterpartiet inte tillhör nån som helst fraktion eller är uppknuten till nån som helst politisk linje.
Den nuvarande situationen
I den nu aktuella situationen kan det sägas att i stort sett alla fraktioner utom den socialdemokratiska är emot uteslutningar. SP och de tidigare medlemmarna i Vägval Vänster utifrån principiella ställningstaganden. Andra utifrån deras politiska ståndpunkter i bland annat Palestinafrågan. De allra flesta medlemmar i V liksom alla existerande fraktioner som jag känner till är också mot att lämna Vänsterpartiet för att bilda nåt nytt parti. De som lämnar är personer som personligen tröttnat på debattklimatet. Eller så är det medlemmar utan anknytning till en politisk linje eller fraktion som blivit besvikna på hur det går till i Vänsterpartiet. Och de som bildar nya partier i tid och otid efter konflikter och politiska stridigheter överskattar helt klart sin egen betydelse.
Resultatet av att det existerar fraktioner utan att det är formaliserat är att politiska motsättningar maskeras som personmotsättningar. Det ger upphov till ett giftigt diskussionsklimat och smutsiga metoder. Detta även om jag personligen upplevt väldigt lite sånt i V trots att personer som också är med i SP ibland behandlas väldigt märkligt av majoriteten i Göteborgsavdelningen. Trots at vi ofta markant facklig eller nån annan typ av folklig förankring föreslås de i stort sett aldrig till valsedlar och väldigt sällan till andra funktioner. Men det händer. Dessutom har det förekommit ren mobbning av enstaka personer på ett sätt som inte kan sägas vara acceptabelt.
Helt klart är dock att Vänsterpartiet måste diskutera hur den typ av offentliga konflikter som nu utspelar sig på social medier och i vanlig media kan undvikas. Dessutom måste vi diskutera hur det giftiga dikussionsklimatet och den urusla politiska och sociala miljön i partiet kan förbättras.
Regeringsposter
Samtidigt är det förbryllande varför partiledningen i V driver den linje de gör. i den första Löfven-regeringen 2014-2019 fick Miljöpartiet vara med och visa sig regeringsdugliga. Detta genom att tvingas stå för försämrad asylrätt samt andra försämringar. Medan V som stod utanför regeringen kunde pressa igenom sin kravlista.De påverkade mer än miljöpartiet. Det blev dyrt för Miljöpartiet som höll på att ramla ur riksdagen vid det följande valet.
Det hela påminner om den nuvarande situationen med Tidö-regeringen. Sverigedemokraterna får igenom i stort sett hela sin politik utan att vara med i regeringen medan Liberalerna med flera ministrar i stort sett inte har nåt inflytande alls. L kommer med all sannolikhet ramla ur riksdagen i nästa val.
Att Vänsterpartiets ledning aktivt arbetar för att hamna i samma situation som L idag och MP i den första Löfven-regeringen är därför helt obegripligt. Jag har inget emot regeringsposter. Men att få dem genom att minska stödet för det egna partiet genom att splittra partiet och överge partiets beslutade politik är en dålig väg att få dessa poster.
Enda sättet att få regeringsposter utan att hamna i samma läge som L och MP och ha ministerposter utan makt är att växa på grund av stöd till den egna politiken. Då kan ett parti inte lägga sig platt och anpassa allt de säger till socialdemokraternas åsikter och politik. Men genom att föra fram den egna politiken och skapa ett brett och inkluderande parti med fri åsiktsbildning skulle V kunna växa. På sätt skulle de kunna få inflytande och regeringsposter som en konsekvens av sin egen storlek och kraft.
- Önskan att sitta i regeringen ger problem för Vänsterpartiet
- Vad är det för fel med Vänsterpartiets ledning?
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Kanske syftet med regeringsposter inte är att få igenom någon politik. Kanske det bara är att få statsrådspension, eller bli attraktiv som lobbyist?