Enormt ointressant kulturkanon. Idag presenterade utredaren Lars Trägårdh en lista på vad som anses vara särskilt värdefulla verk för Sverige. En så kallad svensk kulturkanon. Det visade sig vara en fullkomligt ointressant förteckning av en massa olika saker. I huvudsak väldigt ointressanta saker som faktiskt säger noll och intet om Sverige och svensk kultur. Han har dessutom tagit med flera finlandsvenska kulturyttringar.
Men i huvudsak är det en massa saker som väldigt få infödda svenska har någon som helst relation till. Inklusive en del ren dynga som bland annat en bok av Emanuel Swedenborg och Olaus Magnus Historia om de nordiska folken. Och Heliga Birgitta finns med hela två gånger. En människa som har noll betydesle för svensk kultur av idag. Och vad har brottsbalken, rättegångsbalken och euopakonventionen med svensk kultur att göra? Och det finns flera saker som skulle kunna föranleda samma fråga.
Att ta fram denna kulturkanon har uppenbart varit bortkastad tid och bortkastade pengar. Eller som Vänsterpartiets kulturpolitiska talesperson Vasiliki Tsouplaki säger:
– Jag får känslan av att man slänger åt oss ett hundben som vi ska bråka om. Är det rätt verk? Borde det finnas mer modernism på listan? Varför finns inte den här författaren med? Det är egentligen mycket större frågor som vi borde diskutera.
Hon tycker att kulturkanon blir ett utanpåverk, medan man saknar nödvändig infrastruktur.
”Om man vill att människor ska få ökad bildning, ja men varför skär man ner på folkbildningen? Eller varför ser man inte till att kommunerna får bättre resurser att öppna upp biblioteksfilialer? Hur vill man konkret tillgängliggöra kultur för människor? Det är man inte intresserad av.
Eller som Leonidas Aretakis skriver i Flamman:
Kulturminister Parisa Liljestrand har inte bara förklarat krig mot filmbranschen genom att anklaga den för att vara för bidragsberoende, och demonstrativt valt Netflix framför ett filmpolitiskt toppmöte. Hon har sagt rakt ut att kulturen inte är tillräckligt viktig i jämförelse med försvaret och rättsväsendet.
Därför slår hennes regering sönder infrastrukturen som håller kanon vid liv, och där framtidens storverk skapas: replokaler, museer, kulturskolor, studieförbund – kombinerat med döende musikscener och klubbliv, samt bantade lägereldar som public service. Vad spelar det för roll om nationalskatter som Gustaf Cederströms ”Karl XII:s likfärd” står med på en papperslapp i regeringskansliet, om svenskar inte har möjlighet att se den på Nationalmuseum? Vem ska spela ”Fredmans epistlar” om allt färre lär sig att spela gitarr?
Parisa Liljestrand säger att hon inte är en ”socialdemokrat med mindre plånbok”. Hon känner sig inte tvungen att skära ned på kulturen med bister min – hon brinner för det.
Så det är en enormt ointressant kulturkanon som presenterats.
Läs mer:
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Ointressant eller inte spelar mig mindre roll. Själv ser jag denna ”kulturkanon” som tämligen harmlös. Jag har inga större problem med innehållet men inser samtidigt att innehållet blivit ett annat om jag anförtrotts upp välja.
Problemet, som man med rätta kan reagera emot, är väl snarast att uppgiften som sådan – en svensk ”kulturkanon” – är helt omöjlig. Att försöka skapa någon sorts konsensus om en gemensam kultursyn i ett samhälle där åsikter ”om ditten och datten” går isär tillför knappast något. Antalet ”kulturkanons” är väl därför ungefär lika stort som antalet invånare i vårt land.
… sedan kan vi inte förbise att grunden för denna ”kulturkanon”, krasst sett, inte är något annat än politisk ”kohandel”. Någon blev väldigt nöjd med att få igenom denna ”nationella urkund” medan andra var lika nöjda med att de fått igenom annan politik till ett i ”kronor och ören” mycket billigt pris. Vi får inte glömma bort detta perspektiv när vi reflekterar över denna ”kanon”.
Dock finner jag det mycket märkligt att du betecknar Olaus Magnus ” Historia om de nordiska folken” som ”ren dynga”. Detta verk är ett tidsdokument från en tid då vi inte har särskilt många andra verk av detta slag. Med detta inte sagt att det av patriotism och storvulenhet präglade verket innehåller särskilt mycket av historisk ”sanning”. Det intressanta består mer i studiet hur den tidens ”lärde” resonerade.
Verket var också sannolikt en inspiration för Rudbeck och hans lika ohistoriska idéer om Atlantis. Dock hade Rudbeck otvivelaktigt en inte oväsentlig inverkan på stormaktstidens föreställningar. Och stormaktstiden som sådan var något som mycket påtagligt påverkade historiens gång i vårt land. Vill vi förstå vår historia kan vi, enligt min bestämda uppfattning, inte förbise verk som ”Historia om de nordiska folken”. Åter, det är inte ohistoriskt sakinnehåll som är det intressanta utan resonemangen.
Olaus Magnus verk är ett tidsdokument. Javisst. Men det består till stor del av en av massa påhitt och fantasier.Jag tycker ärligt att det ör ointressant skit. Rudbecks fantasier är förstås ännu värre. Det påverkade Sverige en gång i tiden men har ingen som helst relevans för det nutida svenska samhället.
En väldigt märklig lista. Och jag fattar fortfarande inte riktigt vad vi ska ha den till. Så IKEA, kullager, Brottsbalken och Saltsjöbadsavtalet är nu kanoniserad svensk kultur? Vad betyder det ens? Det är väl en sak att man slår fast en litteraturlista som alla ungar ska tvingas läsa i skolan – men det gör man väl redan i läroplanen?
Håller dock med Samhällslärare om att Historia om de nordiska folken är ett betydelsefullt verk, gillar den jättemycket.
Nej, jag begriper det inte riktigt heller. Vad ska den vara bra för?
Min uppfattning är att hela vår historia hänger samman, det finns inga diskontinuiteter. Allt är en kedja av orsak och verkan som började en gång för mycket längesedan när vårt land befolkades. Vi kan sakligt, med rätta, betrakta innehållet i Olaus Magnus och Rudbeck skrifter som ”påhitt” och ”fantasier” men likväl är det en del av den kedja som lett fram till Sverige av idag.
Historiska händelser är ju självklart ingenting vi på något sätt kan påverka eller förändra – hänt är hänt. Att vårt lands utveckling, till någon del, påverkats av nämnda fantasier ser jag som ett faktum. Och påverkan tog, som jag inte ser det, inte slut med stormaktstiden.
Även om tron på jättar och Atlantis övergavs är det min uppfattning att den ”storsvenskhet” som utgör en substantiell del av vår svenska variant av nationalromantiken hämtade näring från det tänkande som etablerades av Olaus Magnus och Rudbeck. Ett exempel är Tegnér som betecknade vårt svenska språk som ”ärans och hjältarnas språk”. Var så säker att både Olaus Magnus och Rudbeck skulle gillat detta.
Fortsätter vi så in i nutid finner vi att vårt näst största parti hämtar inte oväsentlig inspiration från nationalromantik och ”storsvenskhet”. Så nog svävar såväl Olaus Magnus som Rudbecks ”andar”, på sitt sätt, fortfarande över svensk politik varför jag, till skillnad från dig, menar att det finns en relevans.
Kunskapen om Olaus Magnus och Rudbecks verk är, enligt min mycket bestämda uppfattning, en komponent bland andra som bidrar till förståelsen för vår nutid. Att vi fördenskull inte på något sätt gillar verkens innehåll är, som jag ser det, en annan diskussion.