Fotboll i Jugoslavien. Det var som 14-åring – inför valet 1976 – som jag på allvar började intressera mig för politik. Uppvuxen i ett tydligt socialdemokratiskt hem var det mot det partiet jag kom att orientera mig. På skolgården blev det organiserade debatter mot moderaterna och S valnederlag, efter 44 år långa år vid makten, drabbade mig som något av en kalldusch.
Åren efter valet kom jag att styra vidare längre ut på vänsterkanten. Men, starkt ogillande samhällssystemen i Sovjet och Kina, var det svårt för mig att finna något konkret alternativ. Ett land som jag med stegrande nyfikenhet började skaffa information om var dock Jugoslavien – under dess karismatiske ledare Josip Broz Tito. Jag fascinerades av hur han stått upp, tagit strid och brutit med Stalin.
Segern i andra världskriget när Titos partisaner – med såväl serber och kroater som slovener och montenegriner i leden – under mottot Broderskap och enighet betvingade de italienska och tyska ockupanterna samt inhemska högernationalistiska/fascistiska krafter imponerade på mig. Därtill knäsatte Jugoslavien ett så kallat självförvaltningssystem – med arbetarråd – inom företagen och andra ekonomiska enheter.
Det kändes för mig som att landet, trots enpartisystemet, praktiserade något form av försök till socialistisk demokrati. Vid Titos bortgång – i maj 1980 – framförde jag mina kondoleanser hos Jugoslaviska föreningen i Skövde. Resten är en mycket tragisk historia; hur en grav ekonomisk kris och inhemskt sönderfall åren 1990-1995 mynnade ut i ett blodigt inbördeskrig där bror och syster förvandlades till fiender och där den jugoslaviska statsbildningen sprängdes i bitar.
Det var inte heller enbart Jugoslaviens politiska styre som intresserade mig utan även landets idrottsliga eskapader. Bordtennisspelaren Dragutin Surbek utgjorde under många år en favorit och självklart var även herrarnas duktiga fotbollselva ett höggradigt studieobjekt.
Fotboll i Jugoslavien
Jugoslaviens första landskamp slutade med en storförlust (0-7) mot Tjeckoslovakien i Sommar-OS i Antwerpen 1920. Vid det första Fotbolls-VM, i Uruguay 1930, var man ett av få europeiska landslag som tog sig an den långa båtresan. Segern mot Brasilien (2-1) i gruppspelet var en praktsensation, men i semifinalen blev det rejält stopp (1-6) mot blivande segraren Uruguay. Det spelades ingen match om tredje pris, men USA tilldömdes bronsmedaljerna utifrån fler poäng i gruppspelet än Jugoslavien.
Det var emellertid efter andra världskriget – under Titos era – som Jugoslavien etablerade sig som en av världens främsta fotbollsnationer. Första gången man bröt sina klingor med Sverige var i OS-finalen 1948, vilken dock kom att sluta med en förlust (1-3). I tre raka VM – 1954, 1958 och 1962 – var laget ordentligt på bettet. Såväl 54 som 58 blev det respass i kvartsfinalen mot Västtyskland, men 1962 blev det tredje gången gillt när man äntligen kunde avspisa samma nation. Sedan i semifinalen blev Tjeckoslovakien för svårt (1-3) och matchen om tredje pris förlorades mot värdnationen Chile (0-1).
Därtill bjöd såväl VM-1974 som 1990 på smärre framgångar. År 1974 var man ett av åtta lag som gick vidare till det andra gruppspelet, vilket dock ändade med tre raka förluster och där den sista matchen handlade om förlust mot Sverige (1-2). I VM-1990 förlorades kvartsfinalen försmädligt efter straffsparksläggning mot Argentina.
Allra störst framgång rönte Jugoslavien i Fotbolls-EM där kronan på verket var avancemangen till final såväl 1960 som 1968. Båda dessa gånger var man endast en tuppfjät från seger; 1960 avgjorde Sovjet på övertid och kunde ro hem finalen (2-1) och 1968 slutade första matchen mot Italien oavgjort (1-1) men i omspelet drog Italien det längsta strået (2-0).
Fotbollsspelare
Självklart var det många eminenta spelare som passerade revy i Jugoslaviens landslag decennierna efter andra världskriget. Här hade vi exempelvis 60- och 70-talets stjärna i form av den tekniska yttern Dragan Dzajic. På 1960-talet fick målkungarna Drazan Jerkovic och Josip Skoblar näten att rassla otaliga gånger. Värd att minnas är även försvararen Sinisa Mihailovic, vars karriär slog ut i full blom under slutet av 1980-talet. Han var inte bara en rese i de bakre linjerna utan även en fruktad exekutör av frisparkar.
Efter Jugoslaviens splittring är det främst Kroatien som fört de stolta traditionerna vidare med VM-silvret 2018 som den främsta bedriften.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Titos samhällsexperiment må vara intressant som sådant men som maktperson var Tito bara en i raden av tämligen vidriga diktatorer. Dessa diktatorer kännetecknas av …
… att de brutalt slår ned all politisk opposition. Under Titos första år vid makten skedde tusentals summariska avrättningar utan juridisk grund. Tito skapade en egen ”Gulag” på ogästvänliga öar som Goli otok, Sveti Grgur, Rab och Ugljan. Här blandades moskvatrogna kommunister med präster, fritänkare och ”opålitliga” intellektuella. Död förorsakad av misshandel och svält tillhörde inte ovanligheterna.
… att de utvecklar en personkult och en övertro på sin egen förträfflighet. Tito såg till att göra sig till president på livstid. I sin fåfänga och som ett uttryck för sin ”storhet” klädde han sig gärna i ”stiliga” uniformer försedda med dekorationer i överflöd som för tankarna till kejsare och kungar.
… att den personliga livsstilen sällan är i ”samklang” med de ”vackra” ideal de offentligen ger uttryck för. Tito levde ett liv i lyx och överflöd, han förfogade över mer än 30 storslagna villor (några har jag beskådat med egna ögon).
Ett sunt och harmoniskt samhälle kan inte byggas utan sann och full politisk demokrati. Förr eller senare slutar de samhällsexperiment som försöker ”runda” den politiska demokratin i katastrof. Titos diktatoriska regim är inget undantag. Diktaturen och de spänningar dessa skapade är otvivelaktigt en del av de orsakssamband vilka slutade i den lika tragiska som fruktansvärda situationen då Jugoslavien splittrades. Tito hade ett ansvar i detta …