Det här med civilkurage kan var ett problem och just nu åskådliggörs detta i debatten och kommentarerna om den eventuella anmälan mot bloggaren HAX. Jag har full förståelse för att all människor inte vågar ta strid om allt eller varför man som Isabella Lund väljer att enbart engagera sig i en fråga. Jag har full förståelse för att man måste ta hänsyn till sina egna och andras möjligheter att försörja sig.
För det kostar att föra fram sina åsikter, att offentligt företräda udda åsikter, uppfattningar som går mot makthavarna, att utmana sin arbetsgivare, vara fackligt aktiv och så vidare. Jag har personlig erfarenhet. En arbetsgivare, Pååls (numera Pågens) försökte sparka mig för min fackliga aktivitet, en anna arbetsgivare (Saab) hotade mig med samma åtgärd. Metallfacket, som jag hårt kritiserat då jag satt i fackklubbens styrelse på Saabs växellådsfabrik i Göteborg försökte utesluta mig, det var Göran Johansson själv som höll i bilan. Det blev nu inte så i något av fallen, men det ska jag återkomam till nån annan gång. Förmodligen är det också delvis mina politiska aktiviteter som gjort det svårt att få jobb.
Så jag förstår de som har olika skäl till att inte publicera det dokument som HAX anmälts för. Om det nu är så att han har anmälts. Det verkar ju lite osäkert, Åkesson verkar ju inte helt klar på vad han gjort (något som borde diskvalificera honom som chef för en underättelsetjänst tycker man nog). Det är ju svårt att lita på folk som inte veta vad de gör. Inte heller verkar det som om man överhuvudtaget kan anmäla HAX, då han inte är verksam i Sverige och inte publicerar i Sverige.
Men samtidigt är det problematiskt med folk som inte vågar publicera det aktuella dokumentet. Med folk som inte vågar visa civilkurage. För i förlängningen, om det blir många som resonerar så i olika frågor banar det väg för maktövergrepp, för fascism och för förföljesler av minoriteter (jmfr Hitlers Tyskland och Berlusconis Italien). Som dikten av prästen Martin Niemöller:
Först förföljde de kommunisterna,
men jag protesterade inte
för jag var inte kommunist.Sedan förföljde de fackföreningsfolket,
men jag protesterade inte
för jag var inte fackföreningsman.Sedan förföljde de judarna och zigenarna,
men jag protesterade inte
för jag var inte jude eller zigenare.Sedan förföljde de de homosexuella,
men jag protesterade inte
för jag var inte homosexuell.När de sedan förföljde oss,
fanns ingen kvar som kunde protestera.
Intressant?
Bloggat om FRA, hemliga dokument och HAX: Wille Faler, Louise P, Aqurette, Motbilder, Falkvinge, Klotband, Joshua Tree, Blogge, Erik Laakso, Jag själv, Cynism, Töhrnebom, Trottens betraktelser, Se till vänster där går en arab, Erik Hultgren, Blågrön röra, Peter Karlberg, Steve Lando, Jonas Morian,
Bloggat om regeringen: Jinge,
Borgarmedia: SR, IDG, AB,
Läs även andra bloggares åsikter om FRA, FRA-lagen, Civilkurage, Protester, Övervakning, Politik, Samhälle
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Well. Grejen är väl snarare att det nu känns som ett ännu mer rätt beslut när dokumentet inte renderat HAX någon anmälan.. eller hur det nu är.
Jag ska göra en jämförelse: jag var tidigare präst och hade tystnadsplikt – en lagstadgad vid fängelse. Jag jobbade som ungdomspräst och hörde många saker som man annars borde anmält, eller pratat med myndigheter om: om jag inte varit under min tystnadsplikt. Problemet för mig i det här fallet var att jag inte alltid var bunden av denna: exempelvis om jag hörde något som inte var under ”själavårdande former” så var det min rätt att anmäla detta. Dock valde jag de flesta gånger att inte göra det – eftersom det skulle ha förstört tilliten hos de ungdomar som kom till mig och under samtal berättade om det som de inte berättade för någon annan: eftersom de visste att jag var tyst.
Den här frågan är samma sak för min del: mina kunder väljer att öppna upp företagskritiska saker för mig för att jag ska kunna göra mitt jobb för deras marknadsstrategier ännu bättre – men det kräver att jag håller på en hög grad av sekretess när det exempelvis gäller de dokument jag får i min hand. Om jag därför skulle återpublicerat det här dokumentet skulle vissa kunder; trots att det är två skilda saker och jag egentligen endast står under sekretess i det ena fallet (precis som med min ämbetstystnadsplikt), skulle kunna uppleva att jag likaväl skulle kunna publicera deras papper eftersom jag uppenbart inte bryr mig om hemligstämplar och sekretess när det gäller ”rikets säkerhet”. Att behöva ta den diskussionen med kunder och delägare orkar jag inte just nu. Och ser inte som produktivt i mitt fall.
deeeped: Jag skulle gjort precis som du i detta fall. Så jag vill inte kritisera dig personligen. Man måste väga nytta mot risk. Inte mycket att säga om. Att jag pubclierar dokumentet beror ju på att jag inte längre har nåt att förlora. Det är alltså ett lätt val för mig. Så är det naturligtvis inte för alla.
Men det kan i extrema situatioenr får katastrofala konsekvenser. I det lilla kan vi se hur det gick i Billdal när det skulle byggas ett vårdhem för missbrukare där. När inte de som var för detta vågade tala ur skägget (däribland den lokale prästen) så innebar det att byggnaden brändes ner till slut. (Uppdrag Granskning och sång av Stefan Sundström)
Bra att du tar upp det här. Jag har länge levt i en verklighet där Niemöllers dikt passar som handen i handsken.
Och jag har precis som du alltid i hela mitt liv varit obekväm för de som har makten bl.a. som fackligt aktiv, och jag har motarbetats med diverse medel för att jag vågat stå upp för rättvisa.
Risken att hamna i fängelse är nog för många ganska så hypotetisk men för mig är den verklig, jag har kollegor som suttit i isoleringscell pga misstänkt koppleri, för att de bokat en kund till en kollega. Jag får mail som jag märker inte är skrivna av personer som är i branschen, mail som är mycket brottsprovokativa och som verkar ha som syfte att sätta dit mig. Förra hösten blev jag rädd att bli hemlös då jag utsattes för hot.
Det är viktigt att människor förstår hur mycket det kan kosta bara att kämpa för mänskliga rättigheter i det här landet. Det är viktigt att HAX uppmärksammas så att vanliga människor förstår att kampen mot FRA, för demokrati och yttrandefrihet inte är så lätt och enkel. Att vi faktiskt idag lever i ett samhälle där människor av rädsla inte vågar agera.
För mig handlar det inte om brist på civilkurage utan att jag inte vet om alla dessa 103 personer tycker att det är OK att jag lägger ut listan med deras personummer och passnummer m m. Jag har däremot förståelse för att de som vet hur det ligger till med den saken, gör som dom gör, dessutom behöver dissidenter i Sverige som annorstädes stöd genom att flera gör sammaledes. Vad jag förstår så är det många som ställer upp. När jag nu betalat mina månadsräkningar ska jag låta ”änkans skärv” i form av 103 kronor gå till Hax fond för kampens offer.
Gun: HAX är inte anmäld för att ha publicerat de 103 namnen. Det är ett annat dokument det gäller. I frågan om de 103 namnen och publicering är vi överens.
Det finns om jag ser det väldigt få acceptabla skäl till att inte publicera det dokumentet (DeepEditions skäl duger för mig, Isabella Lunds är okej då hon är i en utsatt position. Men varken Marys, Emmas eller dina argument duger.
???