Handelshuset Schön & Co

Vid mitten av 1700-talet invandrade Johan Martin Schön (1721-81) till Stockholm från Tyskland. Han fick burskap 1752 och grundade en handelsfirma. Mellan 1764 och 1776 drevs firman tillsammans med Lars Falck, tidigare anställd hos J.M. Schön. Firman gick genomgåeden under namnet Schön & Co. Därefter inträdde av allt att döma sonen Johan Schön (1753-1805) i firman. Kort efter faderns död upptogs också Hans Niklas Schwan (1764-1829) som delägare. När Johan Schön dog så fortsatte Schwan driva handelshuset tillsammans med dennes son. Innan sitt inträde som delägare arbetade Schwan i firman, så tidigt som 1784 omnämns han för första gången.

Handelshuset Schön tillhörde under perioden 1780-1800 de tio största handelshusen i Stockholm men var aldrig ett av de allra största. Man hörde dock till de tio största exportörerna i Stockholm och vissa år efter sekelskiftet 1800 och framemot 1810 också till de 10 största importörerna. Under hela perioden från starten till 1820 var firman en viktig järnexportör, aldrig störst i Stockholm, utan en mindre men mycket stabil firma med en stadig export utan några jättevariationer.

Johan Martin Schön lät bygga nuvarande Skeppsbron 28, Schönska huset, och det var också handelshuset Schön & Co:s kontor.  Johan Schön var gift med Elisabeth Palm, dotter till Cornelius Asmund Palm, direktör för Svenska Levantiska Compagniet i Smyrna, nuvarande Izmir i Turkiet. Därmed var han också svåger till Christian Hebbe d.y. i det Hebbeska handelshuset. När Johan Schön dog hade han en förmögenhet som omfattade markegendomar, flera andelar i järnbruk, manufakturer, stångjärnshammare, masugnar, aktier i både Ost- och Västindiska kompaniet samt andelar i fartyg. Hans Niklas Schwan var för sin del direktör i Ostindiska kompaniets femte oktroj 1806-13. En lönsam oktroj som dock inte skickade några egna fartyg. Hans Niklas Schwan var gift med en syster till Johan Schön.

Firman var under åren 1777-1813 förlagsgivare och kommissionär åt ett antal större järnbruk, Seglingsberg (med en årsproduktion av 220 ton) och Ramnäs (300 ton) i Västmanland, Gryth (230) i Närke, Barkhult (110) i Östergötland och Larsbo/Saxhammar (330 ton). För det sistnämnda bruket var man bara kommissionär för en del av produktionen. För en annan del av produktionen var Bohman, Hassel & Görges kommissionär. Av dessa bruk kom firman att överta Seglingsberg. Dessutom var man förlagsgivare åt Johan Abraham Hamilton på Boo (och Gryth som redan nämnts) år 1788 och 1790 till Johan Jacob De Geer på Finspång.

När Johan Martin Schön dog år 1781 var han förutom delägare och ägare i firma och i järnbruk också delägare i ett antal fartyg samt innehade 5 aktier i Strömsholms slussverk och 29 i Engelska garveriet i Stockholm (den dominerande ägare i detta hade tidigare varit Jennings & Finlay).

Firman Schön & Co fördes vidare av sonen (tillsammans med Schwan som nämnts ovan) och sonsonen till Johan Schön. Huset vid Skeppsbron 28 såldes 1917 efter 149 år i familjens ägo.

Andra källor:
Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1951
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Schön, Schwan, Johan Martin Schön, Lars Falck, Hans Niklas Schwan, Järnexport, Asmund Palm, Levantiska Kompaniet, Seglingsberg, Ramnäs, Gryth, Barkhult, Larsbo, Saxhammar, Boo, Finspång, Strömsholms kanal, Ekonomi, Historia, Stockholm