För vänster(inter)nationalism!

Boknytt
The Nationalist Revival
John B. Judis
Colombia Global Reports

För vänster(inter)nationalism!

Vänstern är traditionellt starkt anti-nationalistisk och pro-internationalistisk. Man erkänner nationellt självbestämmande, men bedriver bara en aktiv kamp för nationen när denna är ockuperad av imperialism eller fascism.

Och visst kan nationalism användas av aggressiva, krigiska och förtryckande fascistiska och auktoritära regimer, menar den amerikanske författaren John B Judis i sin debattbok ”The Nationalist Revival – Trade, Immigration and the Revolt Against Globalization”.

Men nationalism, nationskänsla och patriotiskt samhällsansvar är också en avgörande ingrediens i demokrati (folk-makt). I New York Times hösten 2018 skriver författaren själv om sin bok under rubriken ”What the Left Misses About Nationalism”:

– The perception of a common national identity is essential to democracies and to the modern welfare state, which depends on the willingness of citizens to pay taxes to aid fellow citizens whom they may never have set eyes upon.

Nationalism, med sin ovan beskrivna ”föreställda gemenskap”, är i själva verket partipolitiskt neutral – och är varken i sig ”god” eller ”ond”. Den har tagit helt olika former under sin drygt tvåhundraåriga historia – liberal, socialistisk, konservativ och fascistisk, påpekar författaren.

Den vi-känsla den skapar bidrar ofta till ökad solidaritet i samhället. Och redan Darwin menade att människogrupper som osjälviskt ställde upp för varandra klarade sig bättre i kampen för överlevnad.

John B. Judis anser att det nutida världsvida utbrottet av en svart-vit reaktionär högerpopulistisk vi-mot-dom-nationalism är en extrem reaktion mot intellektuell och orealistisk utopisk kosmopolitism (internationalism) som förespråkar öppna gränser, fri handel, fritt emigrerande storföretag. Alltså en ekonomistisk maktcentraliserad (ny)liberal globalisering.

En global maktordning ledd av internationella företag och organisationer (eliten). Långt ovanför huvudena på vanliga människor och de demokratiska nationalstater som är mer påverkbara vad gäller kritik från den stora multituden, massan, de arbetande klasserna, befolkningsmajoriteten (folket).

Globaliseringen har lett till flera finanskriser. Företagen sätter profit före nation, och flyttar efter egenintresse. Det leder till en global kapplöpning för att få allt lägre löner, skatter och regleringar av företagen (typ av arbetsförhållanden och miljö). Ojämlikheten växer inom nationerna. Euron ökar klyftan mellan norra och södra Europa.

Kvar i delar av väst lämnas bittra rostbälten av arbetslöshet, nerlagda fabriker och döende industri- och småstäder. Den sociala servicen försämras. Migrationen överskrider ofta kapaciteten till framgångsrik integration och inkludering av nya medborgare.

Följden blir inte sällan återkommande kulturkrockar och ekonomisk gruppkonkurrens (”de tar våra jobb”). Vilket tillsammans med rädslan för islamism och terrorism har bidragit till en nationalistisk högerreaktionär rörelse mot invandring & flyktingmottagande

Men det är ingen anledning till att ta avstånd från progressiv liberal, socialdemokratisk och vänsternationalism, argumenterar John Judis. I själva verket är nergången för just liberal och vänsternationalism delvis ett resultat av att de misslyckats med att skilja på främlingsfientlig högeraggressiv nationalism, och legitim försvarbar vänsterdemokratisk nationalism.

Det gäller alltså, enligt boken, att ta det nationalistiska uppsvinget i världen på allvar, lyssna på vad vanligt folk säger i frågan, och ta vara på de ingredienser av nationalism som kan vara utvecklingsbara. Som den redan nämnda samhälleliga solidaritetsskapande vi-känslan. Och det faktum att verklig demokrati inte finns på global nivå – bara på nationell (och lokal).

Nationella känslor finns redan sedan länge, baserade på ett socialpsykologiskt mänskligt behov av gruppidentitet. Vilken väg denna nationalkänsla tar beror sedan på vilken politisk form den utvecklar (vänster, mitten, höger),

Bokens politiska syfte är att förespråka en tredje väg mellan liberal kosmopolitisk internationalism som söker en öppen gränslös värld, och en högerpopulistisk nationalism som försvarar inhemska arbetare, samtidigt som den hetsar mot invandrade arbetare (därmed söndrande arbetarklassen, min kommentar).

Författaren tar upp nationalismens moderna ursprung i biologiska familje- och släktskapskänslor – tillsammans med medborgarbegreppet från den franska revolutionen. Nationsbyggandets mål är att av lokala identiteter (även) skapa gruppsolidaritet på nationell nivå.

Ofta har nationalism och demokrati samverkat och byggt på varandra. Nationalismen uppstod som en intellektuell och folklig rörelse, som först i slutet av 1800-talet delvis kapades av överklassen sedan de insett dess mobiliseringskraft (det sista min kommentar).

Inte minst den nuvarande nationella vågen föds ur en folklig känsla av maktlöshet bland många vanliga människor. Varken liberal internationalism eller kapitalistisk (och socialistisk) internationalism innebär (innebar) någon verklig kollektiv folkmakt. Vilket populistisk nationalism ofta utlovar.

Den kosmopolitiska tanken vill försöka uppnå något slags typ luddigt ”världsland” där människor, varor och pengar flyter fritt över avskaffade gränser, och där nationer ersatts av icke-territoriella självvalda civila mångkulturer. Hos elitär urban intellektuell medelklass finns inte sällan stöd för denna världsmedborgaranda

Känslan för – och identifikationen med – den egna nationen, det egna landet, är däremot starkare i arbetar-lägre-medelklass. Gränslös internationalism har ett svagt folkligt stöd, vilket bekräftas av den så ofta dödförklarade nationalismens framgångar i våra dagar – inte minst i gamla arbetarområden (som i de forna kommunistiska förorterna till Paris, mitt tillägg).

Nationalismen som motkraft till globalismen lär alltså knappast försvinna som en ibland illavarslande reaktion på den pågående globaliseringen. Den ger uttryck för en stark och bestående ekonomisk och kulturell oro i djupa folklager.

Men högernationalismen är i själva verket en återvändsgränd som splittrar och söndrar nationer och (arbetar)klasser. Och marknadsstyrd (ny)liberal högerglobalisering underminerar välfärden, försvagar den nationella demokratin och skapar maktlösa, frustrerade och arga medborgare.

Det ligger därför något i högerpopulismens tal om behovet av återuppväckt nationell suveränitet, menar John Judis. Utan ett nationalistiskt uppvaknande mot globaliseringen är det svårt att föreställa sig egalitära välfärdsstater i framtiden, menar han.

Men varken liberal globalisering eller aggressiv konservativ Trump-Orban-nationalism är lösningen. Den är istället ett världsvitt horisontellt samarbete av jämlika likaberättigade nationer. Alltså samtidigt såväl vänster-nationalism som vänster-internationalism!

– In the wake of globalization´s failure, can a new international order be created that acknowledges and doesn´t sidestep or discount historic nationalist sentiments? That is the challenge that will determine the future over the remainder of this century, är bokens slutord.

Själv är jag förstås globalist, internationalist, kosmopolit och världsmedborgare i betydelsen av ansvar för och solidaritet med hela mänskligheten – och vår gemensamma hotade planet. Men inte i betydelsen att favorisera en utveckling till en slags farligt maktcentrerad europeisk supermakt och världsregering.

Dessutom menar jag att demokrati, välfärd och nation hör ihop. Man kan drömma om en framtida enad värld där vi-känslan och solidariteten omfattar hela mänskligheten. Det är den äkta socialismens ideal. Men det lär dröja då vi människor alltid har delat in oss i grupper – det är en del av vår medfödda sociala natur.

Så tills denna utopiska framtid kommer bör vi, menar jag, vara realistiska och respektera och utveckla de nationer vi har. Med vänliga vi-ni-relationer till andra nationer – som i Norden.

Fria och jämlika nationer är dels den bästa nuvarande formen för demokrati och fred, dels den politiska form som effektivast kan utveckla känslan av samhällssolidaritet. En decentraliserad mångnationell mångkulturell värld är också ett motmedel mot globalt elitärt maktmissbruk – av de rikaste ynka få procenten som härskar i världen.

Socialistisk demokratisk nationalism då? Med tanke på realsocialismens fall, EUs byråkratiska toppstyrning, samt 40 år av nyliberal kapitalistisk globalisering är den frågan viktig, men knappast dagsaktuell.

Viktigare just nu är kanske snarare att försvara nationen och det nationella självbestämmandet. Så kan den demokratiska folkmakten utövas, politikerna övervakas, folkhemsvälfärden försvaras och klimatet åtgärdas.

Hans Norebrink, demokrat, socialist, vänsternationalist