Rätten att demonstrera – demokratiskt grundkrav

Hanne Kjöller i DN skriver att ”rätten att demonstrera är inte absolut”. Hanne Kjöller har fel. För att ett samhälle ska var demokratiskt är rätten att demonstrera absolut. Det är därför den är inskriven i den svenska grundlagen. För så fort vi börjar fundera på hur vi ska göra för att inskränka den på ett demokratiskt godtagbart sätt hamnar vi i bryderier. För hur bestämmer när vi kan det? När det är möjligt? Utan att hamna i problem? Exempelvis kan kostnader absolut inte vara ett skäl för att inte tillåta en demonstration.

Det är klart att det kan finnas praktiska problem, Två demonstrationer kan inte äga rum samtidigt på samma plats. Speciellt inte om det är två grupper som troligen kommer att börja slåss om de träffas. Men vi kan inte kräva att en demonstration måste ha tillstånd. Det är inte demokratiskt.

Fram till dit är jag överens med Hanne Kjöller. Hon anser att tillstånd måste kunna krävas. Men i så fall är det ju inte odemokratiskt av Israel eller Kuba att upplösa demonstrationer och att omhänderta de som deltagit. Demonstrationerna saknade ju tillstånd.

Man kan naturligtvis argumentera att eftersom Israel och Kuba inte är demokratiska på allehanda andra sätt gäller inte samma regler här som där. Enligt min uppfattning kan man inte resonera så. Demokratiska rättigheter ska inte vara villkorade. Vem avgör vilket land som är demokratiskt? Nej, samma inställning måste gälla överallt, i alla sorters länder. Att demonstrera är och ska vara en grundläggande demokratisk och mänsklig rättighet. En del av vår yttrandefrihet.

Intressant?
Bloggat: Slutstadium, Biology and Politics, LOKE
Borgarmedia: SVD6, SVD1, SVD2, DN, AB, Nerikes, EX, SVD3, Dagen, SVD4, SVD5
Andra bloggar om: Demonstrationsfrihet, Demonstrationsrätt, Polisen, Demokrati, Salem, Kuba, Israel, Politik, Samhälle