Nej till uranbrytning – Nej till kärnkraft!

Nej till uranbrytning – Nej till kärnkraft! Regeringen har i sin miljö/energipolitik en tydlig prioritet; att satsa på byggandet av nya svenska kärnkraftsreaktorer. Det är dock ingenting som Vattenfall – eller någon annan kommersiell aktör – är villig att befatta sig med utifrån det annars av regeringen så omhuldade påbudet ”under marknadsmässiga former”.

I Tidöstyrets Färdplan för ny kärnkraft slås det därför fast att staten ska träda in som garant genom att låna minst 300 miljarder kronor för uppförandet av fyra storskaliga reaktorer (idag är sex reaktorer i bruk) – 75 procent av den beräknade kostnaden. I samband med driften ska dessutom svensken i gemen beläggas med en specifik skatt på elkonsumtionen för att säkerställa bolagens vinster.

Mer än en fjärdedel av Europas kända tillgångar av uran finns i Sverige och det är därtill uppenbart att regeringen nu siktar mot att det ska börja brytas uran från den inhemska berggrunden: ”Att kunna bryta uran är helt nödvändigt för vårt arbete med klimatomställningen”, som berörda ministern Romina Pourmokhtari deklarerat ( SVT, 20/12-2024).

År 2018 beslutade riksdagen att förbjuda uranbrytning, men nu står regeringen i färd med att lägga fram en proposition som återkallar det beslutet. Kruxet är dock att eventuellt berörda kommuner med sin vetorätt kan lägga hinder i vägen. Främst riktas blickarna mot berget Billingen i Västergötland, men redan har såväl Skövde som Falköpings kommun deklarerat att någon brytning inte kommer i fråga. Vi minns också att det var här som en stark lokal proteströrelse under 1970-talet förhindrade utvinning – kampen mot uranbrytning i Ranstad!

Regeringen ger sig dock inte. I en promemoria, daterad 9/7, föreslås att urangruvor inte längre ska räknas som kärntekniska anläggningar, vilket skulle innebära att den kommunala vetorätten på detta område upphävs ( TT, 11/7). Det gäller att vi alla nu noga följer den kommande utvecklingen!

Miljöproblem

All gruvbrytning är förknippad med uppkomsten av stygga sår i naturen, och att avfallet ger upphov till läckage av metaller. Men dessutom måste tilläggas att resterna av uran i sig är svagt radioaktiva, med allt av uppenbara risker som det innebär. Ett konkret exempel är Greenpeace undersökning runt brytningen i urangruvor i afrikanska Niger, utövad av den franska statliga gruvjätten Areva.

I omgivningarna dokumenterades radioaktiva ämnen i luften, vattnet och marken i koncentrationer som i vissa fall låg mer än 100 gånger över internationellt acceptabla gränsvärden. I fyra av fem vattenprover fann man koncentrationer av uran som överskred WHO:s säkerhetsnivåer. Greenpeace påträffade även den radioaktiva gasen radon (uppstår när uranet sönderfaller) upplöst i det dricksvatten som såväl bybor som gruvarbetare nyttjade.

Den svenska regeringen ser uppenbart kärnkraften som ett alternativ till de fossila energikällorna. Det är också därför dess långsiktiga formella målsättning reviderats från 100 procent förnyelsebart till 100 procent fossilfritt. De reaktorer som nu befinner sig i processens själva början kan dock sannolikt vara i bruk tidigast om tio år, men det är här och nu som vi behöver massiva satsningar på andra energikällor än olja, naturgas och kol.

Främst får vi emellertid inte glömma att kärnkraften inte kan vara något alternativ till den fossila energin. Hela produktcykeln, från uranbrytningen till det avfall som måste hållas åtskilt från allt mänskligt liv i 100 000 år, är behäftad med sådana skadeverkningar och risker för såväl levande som miljö – ett elände får inte ersättas med ett annat elände! Planerna på nya svenska kärnkraftsreaktorer måste snarast kastas i papperskorgen och de sex nuvarande reaktorerna avvecklas i takt med att förnyelsebara alternativ tas i bruk.

Ursprungligen en ledare i tidningen Internationalen.