Drabbar de både kvinnor och män? Det menar i alla fall en grupp jämställdhetsforskare på Aftonbladet debatt:
Mer än dubbelt så många män som kvinnor tar livet av sig. 70 procent fler män har inte en enda nära vän. Fem gånger så många pappor som mammor tappar helt kontakten med barn de inte bor tillsammans med. 63 procent av allt anmält våld riktar sig mot män.
Tittar vi på skolresultaten blir bilden än mer nedslående. Över 30 procent fler pojkar än flickor når inte målen i årskurs 9. 60 procent av studenterna vid högskolan är kvinnor.
Ström har med andra ord slagit huvudet på spiken. Samhällets könsstrukturer och könsroller drabbar pojkar och män, precis som de drabbar flickor och kvinnor, i form av stängda dörrar och ohälsa. Mansforskningen har belyst detta i mer än 20 år. För feminismen är det en självklarhet.
Jag tror de har fel. De som drabbas av förtryck är de som tillhör den underordnade gruppen. Att vissa problem är vanligare bland män har ingenting med det att göra. Allt kan inte förklaras utifrån kön. Lika lite som att precis allt kan förklaras utifrån klass.
Inte heller blir artikelförfattarna trovärdigare när det längre ner i artikeln kommer med en uppgift som är mycket svår att kontrollera och som dessutom verkar lite konstig. De uppger nämligen att 16 000 kvinnor varje år anmäler en närstående man för våldsbrott riktat mot henne. År 2007 anmäldes 27 000 fall av misshandel mot kvinnor och 12 500 fal av sexualbrott (majoriteten av dessa är riktade mot kvinnor) (källa: BRÅ).
En viss del av misshandelsanmälningarna (enligt uppgifter i olika utredninagar kan det var så mycket som 10%) är försäkringsbedrägerier och många är ingen misshandel alls. Överanmälan för mord är cirka 130%. Förmodligen är inte överanmälan på misshandel så stor. Så låt oss räkna med att det verkliga antalet anmälningar som rör verklig misshandel av kvinnor är cirka 20 000.
Är det då troligt att 16 000 kvinnor varje år anmäler sin man etc för våldsbrott? Nej, det är det inte. (detta oavsett om det är 27 000 eller 20 000 verkliga anmälningar) I själva verket är det så att det är samma kvinnor som drabbas om och om igen. Dvs antalet kvinnor som anmält en närstående man är betydligt lägre än de 16 000 (jag begriper inte ens hur de fått fram siffran) som forskarna låter oss tro att det är (samma sak gäller sexbrottssanmälningarna, det är samma kvinnor som drabbas om och om igen, det är alltså inte 12 000 kvinnor som drabbats). Genom att de på detta sätt slirar på sanningen har det enligt min uppfattning gjort sig totalt icke-trovärdiga och deras argumentation är följaktligen inget att bry sig om. Dessutom är den ju inte ens verksam mot snälla manschauvinistiska töntar som Ström och deras argument.
Sant är förstås att män oftare misshandlar kvinnor är tvärtom. Men i det stora hela är dett faktiskt ett mindre problem (om än fruktansvärt för den det drabbar). Det stora jämställdhetsproblemet handalr om löner, arbetsvillkor, dubbelarbete och liknande mer vardagliga sker. Men såna saker ger inte så stora rubriker och intresserar inte tidningarna så mycket. Dessutom ställer det frågan om kollektiva lösninagr på dagordningen. Något som inte är populärt idag. Varken i universitetsvärlden eller politiken.
Därför sysslar hellre debattörer och forskare med mer populära och smaskiga saker, som exempelvis våld mot kvinnor, eller att sprida fördomar och fixa idéer om prostitution som inte stämmer. Nu ska sägas att jag inte är överens på detta område med kamferdroppar (som jag länkar till) eller Isabella Lund, men jag anser att man alltid måste vara sanningsenlig (debatten om prostitution får jag dock ta nån annan stans).
Inte heller är det sextrakasserier som är det största eller viktigaste problemet på våra arbetsplatser. Det är en annan fråga som upptar alldeles för mycket av debatten.
Återigen, det är mer vardagliga problem som är de viktiga. Sånt som varför kvinnor på exempelvis bagerier har de tyngsta, arbetssammaste och sämst betalda jobben. Medan männen har de bra betalda jobben som inte kräver fysisk ansträngning. Sånt är de verkliga jämställdhetsproblemen. Men sånt intresserar inte medelklassfeminister eller forskare i feminism. Därför det är osexigt och kräver kollektiva lösningar. Exempelvis sånt som stopp för individuella löner, införande av arbetsrotation och en vettig arbetsvärderign (värdering av arbetsuppgiften alltså, inte av den som utför arbetsuppgiften).
Kvinnor som grupp är i underordnad ställning som de flesta feminister och socialisternog skulel säga. Pär Ström har därvidlag så fel som han kan ha när han hävdar att män är förtryckta. Men feminismen gynnas inte av att man far med felaktiga uppgifter, diskuterar småproblem istället för stora problem eller säger sådana korkade saker som Wachenfeldt gör. Det gynnar bara sådana åsikter som Pär Ström har och det motverkar i själva verket ett jämställt samhälle.
Intressant?
Bloggat: ett hjärta rött, feministisk vänstertjej, kamferdroppar,
Borgarmedia: SDS, SVD1, SVD2,
Andra bloggar om: Sextrakasserier, Våldsbrott, Jämställdhet, Våld, Våld mot kvinnor, Kvinnovåld, Per Ström, Pär Ström, Feminism, Politik, Samhälle
Relaterat:
Pingback: Det handlar om mäns våld mot kvinnor | Svensson
Pingback: Klass och kön | Svensson
Pingback: Vänstern som ett problem för arbetarklassen/folket | Svensson