Halmstad-Nässjö Järnväg (HNJ)

Halmstad-Nässjö Järnväg kom ursprungligen till genom att ett bolag vid namn Halmstad Jönköpings Järnvägs AB bildades av lokala intressen i Halmstad år 1872. Den första ordinarie styrelsen som kom att bestå av tillförordnade landshövdingen F W Leijonacker (ordförande), kammarherren C Kuylenstierna (Sperlingsholm), possessionaten C Hammar, häradshövdingen J F Ekenman samt fabrikören I Wallberg. Riskkapitalbolaget Göteborgs Handelskompani (D.O.Francke) blev också inblandat i finansieringen.

Järnvägen stod färdig mellan Halmstad och Värnamo år 1877 och nu var belsutet att den skulle gå till Nässjö istället för till Jönköping. 1878 drog en av de två byggmästarna för projektet sig ur och 1879 gick Handelskompaniet i konkurs, men 1882 hade man ändå lyckats få hela järnvägen till Nässjö färdigbyggd. 3 år senare gick dock järnvägsbolaget självt i konkurs.

I den efterföljande auktionen köptes järnvägen av ett Stockholmskonsortium genom bankmannen A O Wallenberg för 1 miljon kronor. 17 juni 1885 upplöstes Halmstad-Jönköpings Järnvägs AB.

Den nye ägaren fick bolagsordningen fastställd 26 juni 1885 och 29 juni konstituerades Halmstad-Nässjö Järnvägs AB (HNJ). Det nya bolagets första styrelse bestod av A O Wallenberg (ordförande), fabriksidkaren Wilhelm Wallberg, överstelöjtnanten A Lindgren, trafikchefen E Lindqvist samt kaptenen A Åkerhielm. Bland intressenterna fanns alltså fortfarande halmstadsfamiljen Wallberg (Wallbergs Fabrik) kvar.

1885 öppnade Kinnared-Fegens Järnväg (KFJ). HNJ slöt kontrakt om att sköta trafiken på banan och 1887 när Fegen – Ätrans Järnväg (FÄJ) öppnades slöts ett likadant avtal. 1886 köptes KFJ av HNJ och 1890 skedde samma med FÄJ.

Mellan 1911 och 1917 sköttes trafiken på KFJ och FEJ av Warberg – Ätrans Järnväg, WbÄJ. Bolaget bakom denna järnväg mellan Varberg och Ätran hade notoriskt dålig ekonomi från starten 1911 och 1932 gick företaget i konkurs. Ett nybildat dotterbolag till HNJ, Varberg-Kinnared Trafik AB övertod då driften av trafiken. Men den lönade sig inte och 1936 förstatligades järnvägen Varberg-Ätran och 1938 blev den en del av SJ. 1 februari 1961 upphörde all trafik på banan. Sträckan Träslöv – Ätran revs upp 1961. Mellan Träslöv och Susvind revs spåren bort 1968. Det enda som lämnades kvar var det 1 kilometer långa spåret mellan Varberg och Susvind, avsett som industrispår.

Mellan 1892 och 1894 byggdes en sidobana mellan Vaggeryd och Jönköping och sistnämnda år påbörjades trafiken. Trafiken på den blivande sidobanan till Hyltebruk började med godstrafik på sträckan Torup-Rydöbruk år 1898. 1909 var hela linjen färdig och fick nu även persontrafik. 1901 öppnades sidobanan från Reftele till Gislaved.

Västra centralbanan (VCJ) Landeryd-Falköping öppnades från början 1906. Mellan Ulricehamn och Åsarp tog man dock över redan existerande Ulricehamns Järnväg (UJ) som trafikerat dessa 37 kilometer ända sedan 1874. I samband med köpet breddades bandelen till normalspår eftersom Ulricehamns Järnväg byggdes med 891 mm spårvidd. UJ sträckte sig vidare från Åsarp till Vartofta på stambanan Nässjö-Falköping, men denna sträcka övertogs redan 1907 av Tidaholms Järnväg, en järnväg som öppnades samma år som VCJ.

Dominerande aktieägare i VCJ var Halmstad-Nässjö Järnvägar (HNJ) som även skötte trafiken. Den första styrelsen bestod av följande medlemmar: landshövdingen A Asker (ordförande), friherre A Åkerhielm, grosshandlaren A L Apelstam, vice konsuln Th. Schéle, trafikchefen J Jönsson (HNJ), stadsläkaren C Eklundh samt kaptenen J Tengbom. Ekonomin var från början dålig, 1916 förklarades bolaget i likvidation och 1917 såldes VCJ på auktion där HNJ köpte in bolaget. Banan drevs dock som ett separat bolag fram till 1923. Större delen av trafiken försvann under 1980- och 1990-talen och stora delar revs upp. Återstår gör den fyra mil långa sträckan Landeryd – Ambjörnarp i söder, vars sydligaste 15 kilometer ännu trafikeras av godståg (vagnuttagningar). Det är Smålands Burseryd som är ändpunkten för denna trafik.

HNJ var svensk pionjär när det gällde snabba motorvagnståg som sattes in på sträckorna Halmstad-Falköping och Halmstad-Nässjö år 1938. Toppfarten var 110 km/h. 1945 förstatligades HNJ:s järnvägar. Bolaget blev dock kvar och bytte namn till HNJ Intressenter.

HNJ Intressenter var ett bolag som kontrollerades av familjen Wallenberg och som så småningom blev dotterbolag i utvecklingsbolaget (1960-talets variant av riskkapitalbolag) Incentive AB för att sen bli ett självständigt utvecklingsbolag. Idag ägs det till en tredjedel av Falkema AB, ett utvecklingsbolag för småföretag.

Nedläggningarna av trafiken på HNJ började med att persontrafiken drogs in 1957 till Hyltebruk, 1961 till Ätran och 1962 till Gislaved.

Idag är det diskussioner om upprustning av de kvarvande delarna av banan som trafikeras av de så kallade Krösatågen. Dels med en bandel Hyltebruk-Landeryd och en del andra förbättringar. anledningen är förstås att järnvägen går genom en av de industritätaste delarna av Sverige. Dessutom med en expanderande industri.

Läs mer: Lokstallet, Wikipedia; Halmstadsbanan, Banverket; Halmstadsbanan,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Nässjö, Vaggeryd, Ulricehamn, Falköping, Halmstad-Nässjö Järnväg, HNJ, Kinnared-Fegens Järnväg, KFJ, Fegen – Ätrans Järnväg, FÄJ, Warberg – Ätrans Järnväg, WbÄJ, Västra Centralbanan, VCJ, Krösatågen, Varberg, Hyltebruk, Gislaved, Ekonomi, Historia, Kollektivtrafik, Järnväg, Jönköping, Samhälle
Technorati Tags: Nässjö,
Vaggeryd, Ulricehamn, Falköping, Halmstad-Nässjö Järnväg, HNJ, Kinnared-Fegens Järnväg, KFJ, Fegen – Ätrans Järnväg, FÄJ, Warberg – Ätrans Järnväg, WbÄJ, Västra Centralbanan, VCJ, Krösatågen, Varberg, Hyltebruk, Gislaved, Ekonomi, Historia, Kollektivtrafik, Järnväg, Jönköping