Fifflarna – Seth Roland Arnér och Målöns AB

Del 5 av 28 i serien Fifflarna

En dag för ett antal år sen, närmare bestämt 1997, cyklade jag till jobbet på Pååls i Högsbo. Det var tidigt morgon och det brukade alltid var lugnt. Jag valde denna gång att cykla förbi Sahlgrenska och ner genom den del av Änggården som ligger mellan Botaniska och Annedalskyrkan. Annars brukade jag för det mesta cykla genom Botaniska trots cykelförbud där. Men så tidigt på morgonen som det oftast var fanns ändå inga andra människor ute. Men denna morgon var det annorlunda. När jag kom ner i Änggården i full fart var där nerlusat med poliser i tung skyddsutrustning, piketbilar och poliser med automatvapen överallt. Jag undrade förstå vad det var som var på gång, men cyklade vidare till jobbet. Senare på dagen läste jag i tidningen vad det handlade om. En person skulle ha försökt att skjuta fifflaren och banditen Seth Roland Arnér som vid denna tid bodde i en av de stora villorna i Änggården.

Seth Roland Arnér är en man som gått som en följetong i svenska domstolar i samband med en rad olika ekobrottshärvor och fiffelaffärer. Den första gången han lät tala om sig var redan på 1970-talet. 1972 trädde ett göteborgskonsortium in och ”räddade” Tabergs Yllefabriks AB. Delägare i konsortiet var till en början Seth Roland Arnér, Jack Fredriksson, Johnny Andersson och Lars Wernberger.

Företaget bytte snart namn till Målöns AB och alla tillgångar fördes över till moderbolaget. Namnet Tabergs Yllefabriks AB överfördes till ett vilande dotterbolag med aktiekapital på 5 000 kr. Rörelserna bedrevs i moderbolaget för dotterbolagens räkning (kallas för att driva verksamheten i kommission för dotterbolagen).

1975 fick Målöns AB ett statligt bidrag på 10,5 miljoner, 1,5 användes för att öka aktiekapitalet i 5000-kronorsbolaget, resten för att köpa in Kasthalls-koncernen och konkursboet efter Svängsta Mattfabriks AB. Dessa blev dotterbolag till det nya Tabergs. Tabergs övertog all verksamhet som drivits av Målöns AB. Tillgångarna i form av fastigheter och maskiner hyrde Tabergs från moderbolaget Målön. 1976/1977 sålde de fyra herrarna bakom Målöns AB två andra företag till Tabergs som omgående sålde dem vidare. 1978 gick Tabergs i konkurs utan några egentliga tillgångar då dessa fanns i moderbolaget Målöns AB. Genom en mängd olika åtgärder och förvillande affärer mellan de olika bolagen hade de dåvarande ägarna lyckats försnilla många miljoner. Bristen i konkursboet efter Tabergs Yllefabriks AB var 16,6 miljoner. Så vitt jag vet begicks dock inga formella brott i sammanhanget.

1976 hade också ett annat företag vid namn Tricoscand startats. Detta företag köpte upp olika strumpfabriker med formellt syfte att skapa en strumpkoncern som kunde konkurrera med lågprisimport. Men egentligen var det hela ytterligare en del i Arnérs skumraskaffärer. Även Tricoscand mottog statligt stöd. Tricoscand köpte en mängd konsultttjänster från Målöns AB och gick i konkurs. Bristen i detta konkursbo var 45,6 miljoner och hade uppkommit genom inhandlingen från Målöns AB och genom att bolaget köpte strumpor till överpris från ett dotterbolag på Nordirland, Scandinavian Hoisery Ltd, ägt via ett bolag i Schweiz. Tricoscands konkursbo med fasighetsbolaget Fridkulla Fabriks AB köptes av Björn Hallenius Fastighets AB. Hallenius köpte också Fastighets AB Svängsta ur konkursboet efter Tabergs Yllefabriks AB.

1975 plundrade Arnér tillsammans med en annan kompanjon, Kurt Sandberg, ett annat bolag. Sundberg köpte AB Marinarmatur, sålde verksamheten till en nytt bolag, fastigheterna till ett bolag ägt av Arnér och hyrde ut dem till det nya bolaget. Ursprungsbolaget med alla tillgångar (inklusive försäljningssummorna) utom fastighterna såldes till Målöns AB. 1976 köpte Sundberg Seiwes Mekaniska i Säffle och sålde inkråmet till Björn Hallenius som plockade in det i ett bolag hand ägde och sålde bolaget till Curt Haeger som några år senare flyttade til Schweiz.

Sistnämnda år hade också Målön köpt Hagsons Fabrikations AB och Damkappor Försäljnings AB, i så kallde vinstbolagsaffärer. I de bägge bolagen fanns nämligen stora vinster om hade gett ägaren Tage Gunnarsson stor skatt om han tagit ut pengarna. Genom att sälja aktierna i bolagen blev skatten betydligt lägre. De obeskattade vinstmedlen brukade delades 50-50 mellan köpare och säljare i sådan affärer som inte är möjliga idag. Två år senare sålde samme man, skriven i Zug i Schweiz, ytterligare två bolag till kretsen runt Arnér, denna gång till Kurt Sundbergs bolag KHAS Försäljnings AB. Genom diverse transaktioner och lån blev resulatet att bolagen i princip köptes med bolagens egna pengar och tömts på tillgångar. 4 år senare (1982) gick KHAS Försäljnings AB i konkurs men då hade bolaget via ytterligare en rad affärer bytt namn flera gånger och moderbolaget hette nu Promark AB (köpt från Målöns AB) och var då ägt av Arnér. Andra bolag med samma namn ägde Arnér fram till 1996. Gunnarsson hade fått 70% av bolagens obeskattade vinster och inte betalat skatt. Arnér hade förmodligen fått resten. Kurt Sundberg hade kvar bolaget Distingo Handels AB, vilket från början var KHAS Försäljnings AB.

Kurt Sundberg köpte 1978 också bolaget Jörnelius Konfektion AB som bytte namn och genom divers affärer så försvunna alla tillgångar i bolaget som gick i konkurs 1983.

Det olika huvudpersonerna, Michael Östlund, Björn Hallenius, Kurt Sundberg och Seth Roland Arnér i affärerna kring Målöns AB cirkulerade en rad partier med strumpor, tyger, presentartikalr, armaturer och annat utan annat syfte än att flytta runt vinster och tillgångar eller för att var objekt för nerskrivningar för att slippa skatt. Även en del utomstående bolag där Arnér var konsult figurerade i affärerna liksom Konfekthuset AB i Göteborg, dess ägare Eskil Carlsson som ibland fungerade som målvakt för Arnér.

1983 såldes dock Målöns AB till nya ägare, nämligen Sten Mörtstedt och hans Parcon AB. Arnér avgick som VD. Kvar fanns en del ouppklarade affärer med andra företag som föranledde stämningar och rättegångar. Arnér ställde till med en massa problem i dessa då han var allt annat än samarbetsvillig.

I de flesta av de uppköpta bolagen i Målön-härvan så fanns det fastigheter. Dessa sålde och köpte sockså i komplicerade affärer. Michael Östlund köpte en del av dem, sålde vidare till Sundberg och Arnér osv. Även här skatteplanerades det friskt och en del av detta inbegrep också KB Ocean, Andersson & Co, ett bolag i Göteborg som bland annat ägde det så kallade Oceanhuset med en mängd olika ägare, delägare, bolagsdelägare och försäljningar hit och dit.

Andra källor:
Göteborgs-Posten, 20-21 december 1983
Ny Dag, 21 augusti 1981

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
Technorati Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Series Navigation<< Svartbygge är svartbyggeFifflarna – Seth Roland Arnér och Göta Finans >>
Advertisements