Fleming Broman och Sandhamnsligan

Del 2 av 26 i serien Svenska gangsters genom tiderna

Fleming Broman växte upp Västmanland hos fosterföräldrar och utbildade sig till arkitekt. Han startade sedan en relativt framgångsrik arkitektfirma, plundrade denna på tillgångar, smet med skatten. Sen var han inblandad i olagligt spel med enarmade banditer och mer bolagsfiffel innan han till slut på 1970-talet blev inblandad i grövre brottslighet. Något han så småningom skulle åka fast för.

1973 tog han över Seglarhotellet i Sandhamn som ägdes av Kungliga svenska segelsällskapet (KSSS). Hotelletvar populärt bland den tidens överklass och kungafamilj, men där syntes också den tidens kändaste kriminella, bilhandlare som Leif Stenberg/Leif Skiffer, ekobrottslingar, knarkhandlare och skådespelare.

Fleming Broman fick en dag en förfrågan av en bekant, bilhandlaren Roy Andersson, om han visste någon som kunde distribuera amfetamin. Broman hävdade i sina memoarer att han vid den tiden aldrig haft med knark att göra men lovade att fråga en bekant i restaurangsvängen, Tomas S, om han kunde hjälpa till. Skälet till detta var att Roy Andersson lånat Fleming Broman pengar till restaurangverksamheten på Sandhamn.

Tomas S hade i sin tur kontakt med en Tommy B som distribuerade narkotikan till gatulangarna. Det upprättades snabbt en distributionskedja som på kort tid kom att hantera jättelika mängder knark. När Fleming Broman så småningom greps konstaterade han själv att han hanterat 34,2 kilo amfetamin medan Roy Andersson hade hanterat över 100 kilo. Broman beskriver själv i sin memoarbok hur han chockades över hur lätt det var att tjäna stora pengar på knark, och hur han snabbt blev van vid att ha stora resurser.

Så småningom fick Fleming Broman klart för sig att Roy Andersson tillverkade amfetaminet själv, det var därför vinsterna blev så stora. Roy A fick själv 40 procent av vinsten trots att Tomas S, och Kennet L, ytterligare en restaurangkontakt, var de som gjorde det mesta av jobbet. Ganska snart tilldrog sig emellertid gänget polisens intresse. Verksamheten fortsatte dock, det enda som hände var att Roy Andersson försvann till Portugal för att ”ligga lågt” ett tag.

Fleming Broman hävdar själva att han vid denna tid bestämt sig för att dra sig ur, men lät sig övertalas att fortsätta (ur hans memoarer):

”Alla goda föresatser rasade samman som korthus, när jag såg sedelbuntarna framför mig. De representerade allt: makt, lycka, frihet, framtid. Och jag ville ha mycket av allt detta. Jag ville äga Sandhamn, jag ville bygga ett krogimperium i stan, ja, kanske rentav expandera ut i landet. Jag ville ha en flott våning där väggarna pryddes av konst. Jag ville äta och dricka gott, fara utomlands när det passade och bara leva för det godaste, skönaste och dyraste!”

Broman drogs in i allt grövre brott som en följd av knarkkontakterna. Bland annat en härva med falska sedlar där en utländsk person undanröjdes med sprängmedel under en fiskeresa. Men han satsade också på vanlig affärsverksamhet. Under den här tiden var han spekulant på Sparreholms slott, men av olika skäl blev det istället Dalarö slott och Årsta slott där han planerade att bygga en jättemarina. Inne i Stockholm planerade han att ta över flera centralt belägna krogar.

Våren 1975 flyttade Fleming Broman ut till Sandhamn igen för att öppna hotell- och restaurangverksamheten. Med sig fick han Tomas och Kennet och därmed knarkhandeln. De drev bl a en svartklubb på en gammal avdankad Djurgårdsfärja som låg förankrad i en vik där knarket flödade.  Av praktiska skäl blev det nödvändigt att tillverka knarket på ön. Narkotikan transporterades in till Stockholm och den storskaliga försäljningen fortsatte medan polisen drog åt nätet runt gänget som gick under namnet Sandhamnsligan.

Polisen avlyssnade samtliga i ligan och vid ett tillfälle då Fleming Broman nämnde att ”grejerna” låg i kassaskåpet på Sandhamn som polisen beslöt sig för att slå till. Broman och Kennet greps i Stavsnäs när de höll på att lasta av delar av utrustningen som använts för amfetamintillverkningen. I kassaskåpet på Sandhamn återfanns drygt två kilo amfetamin, en bråkdel av ligans totala försäljning. Tomas greps i Stockholm medan Roy Andersson kom undan och greps först långt senare.

Rättegången blev enormt uppmärksammad i massmedia. Blandningen av grova knarkbrott, kändisar, finanselit och kungligheter var uppenbarligen intressant.  Fleming Broman utnämndes till ”knarkkung” och alla utgick från att han hade stora pengar undanstoppade i Schweiz eller England. Själv hävdar han att detta inte var sant.  Tingsrätten tog intryck av en yrvaken knarkdebatt och dömde Fleming Broman till åtta års fängelse. Men i hovrätten sänktes straffet till 5,5 år.

Broman hamnade på anstalt med ett rykte som storgangster. Under fängelsetiden fortsatte han att vara rubrikernas man. Mindre än ett år efter domen kunde häpna restauranggäster se knarkkungen äta och dricka gott på restaurang Victoria i Kungsträdgården i centrala Stockholm tillsammans med en av sina medbrottslingar.  Båda två hade tagit sig dit med hjälp av nödlögner och den tidens ganska liberala permissionsregler. Vid ett annat tillfälle festade han med kompisar i Visby och råkade stöta på åklagaren i sitt eget mål på en strandpromenad.

I juni 1979 släpptes han ut, men jagades av skattemyndigheten för jätteinkomsterna under 70-talet. Enligt egen utsaga gjorde han sig skuldfri och kastade sig huvudstupa in i nya affärer, ofta med personer med tvivelaktigt rykte. Hans nya stora projekt blev att tillsammans med den sedemera dömde ekobrottslingen Håkan Hanell ta över den kända konstnärskrogen Prinsen i centrala Stockholm. Mäklare i affären var Sadik K som senare skulle utpekas för narkotikabrott och inblandning i den uppmärksammade sprängningen av restaurang Fontainebleau i centrala Stockholm. Men snart blev det en brytning, och Broman lämnade Prinsen.

Fleming Broman fick nu dålig ekonomi och blev bostadslös och arbetslös. Han kontaktades då av polisen genom förmedling av reportern Per Wendel på Expressen. De ville att Broman skulle infiltrera knarkligor, enligt amerikanskt mönster. När arvodet visade sig ligga på ca 100 000 kronor nappade Broman direkt. Under fyra månader arbetade han åt polisen med avancerad infiltration mot den tidens största knarkbrottslingar. Det är tveksamt om hans arbete var till någon nytta och han blev snart osams med polisen.

Broman tog bland annat kontakt med en restaurangägare på Strandvägen, med jugoslavisk bakgrund, som var misstänkt för narkotikabrott. Broman spred ett rykte i undre världen att han ville köpa knark i Sverige och smuggla till England för pengar han hade undangömda. Restaurangägaren på Strandvägen nappade och lovade honom inledningsvis två kilo.

Arbetet försvårades av läckor inom polisen och flera polismän avslöjades senare med att ha alltför intima kontakter med grova kriminella. Restaurangägaren blev dock misstänksam och Broman och hans poliskontakter flyttade över intresset på en man med turkisk bakgrund, som misstänktes för knarkhandel i stor skala. I slutändan ville dock inte polisen vara med längre och det blev aldrig något ingripande. Flera av de personer som var aktuella greps dock senare i andra utredningar där mer traditionella polismetoder användes.

Fleming Broman fick dock inga 100 000 kronor för hjälpen till polisen utan bara 27 500 kronor. Han fick dock hjälp med att byta namn och identitet. 1982 gav han ut sin egna memoarer i bokform, Ursäkta, mitt namn är Broman. Boken ger, förutom Bromans egen beskrivning av knarkkokningen i Sandhamn, en översikt över de flesta av 70-talets mer betydande kriminella, och deras advokater.

En del av de som var aktiva i Sandhamnsligan är uppenbarligen fortfarande inblandade i kriminell och brottslig verksamhet.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,
Technorati Tags: , , , , , , , , , , , ,

Series Navigation<< Kriminalhistoria – svenska gangstersDragan Joksovic – krogkungen >>

  • Kahn Pa

    Två killar som fick sommarjobb på Seglarhotellet i Sandhamn 1974/75 var Göran Backman död 1986 & Kjell Hettman död 2004 båda födda 1954.
    Deras för tidiga död berodde på kan direkt tillskrivas det vilda liv man levde där ute på Ön med fri tillgång på sprit och knark men, Fleming Broman han lever fortfarande.

    Göran kom att begravas på Gotland Hemse Ka i närheten av den ” Tork ” han brukade bo på under perioder när han inte tiggde pengar utanför Högdalens T-bana till sitt missbruk han dog endast 32 år utan en tand kvar och totalt nedkörd, En kille som annars var en hygglig kille i Bäckahagens Skola Stockholm som inte fick en chans nånstans efter denna sommar i knarksvängen ut på Sandhamn, Jobbet fick dem via Stadsdelsförvaltningen föresten samma sak med Kjell.

    Det är dessa killar som filmen till delar förskönande handlar om.
    Kul film annars… Jag var själv ute i Sandhamn och hälsade på en dag turligt nog för ung för att få jobba där.