Gerard De Geer och Brunswick

Del 2 av 11 i serien Rysslandsplundrarna

Det har funnits och finns en långa rad kända svenskar med namnet Gerard De Deer. Dessutom ett par finansmän och företagare som burit namnet. Dels har vi bandybaronen Gerard De Geer af Finspång (1889-1980) som ägde Lesjöfors AB. Hans fru var Karin Hägglöf från en annan prominent familj. Hans ena dotter, Margareta De Geer, gifte sig med Sven Bernström (förmodligen släkt med Separator-chefen John Bernström) och hans andra dotter, Louise De Geer, med Harald Ekman från den rika och en gång så mäktiga göteborgsfamiljen Ekman. Sonen Lars De Geer övertog familjeföretaget Lesjöfors AB (i konkurs 1985) och han son Gerard De Geer (1949-) är vad jag förstår den Gerard De Geer som är verksam i riskkapitalbolaget IK Invest.

Alla med namnet De Geer i Sverige härstammar från de personer som en gång byggde upp en del av järnbruken i Sverige men misslyckades som kapitalister. Och redan tidigt så var släkterna De Geer och Ekman förenade genom giftermål med med var sin generation von Platen. Förutom ovan nämnda Finspångsgren finns en annan, De Geer av Leufsta, som är släkt med Wallenbergarna och så har vi då den person som jag skriva om här, finansmannen Gerard De Geer af Finspång som föddes 1947 och är kusin med konstnären Carl Johan De Geer. Hans mor var dessutom född Berit Jacobson från familjen som grundade bankirfirman Jacobson & Ponsbach.

Gerard De Geer började som anställd på Skandinaviska Banken i Stockholm. Efter denna banks fusion med Stockholms Enskild Bank år 1972 lämnade Gerard De Geer så småningom för att istället börja arbeta på investmentbanken Hambros Bank i London. Där kom han att arbeta på en bank med Charles Hambro Jr som chef. Denne var uppväxt med Marc Wallenbergs och Peter Wallenbergs mor, Dorothy McKay som styvmor. Hon hade nämligen efter skilsmässan från Marcus Wallenberg gift om sig med Charles Hambro Sr. Charles Hambro Jr och Peter Wallenberg var personliga vänner och hade också delvis vuxit upp i samma hem.

1982 hoppade Gerard De Geer, Carl-Diedric Hamilton och 5 andra, däribland Hamish Lesley Melville, systerson till Charles Hambro Jr, av Hambros Bank för att bilda ett dotterbolag till SEB i London, Enskilda Securities med syfte att vara en investmentbank. Avhoppet gjordes efter kontakter med Jacob Palmstierna från SEB, som i sin tur förankrat det hela hos Marcus Wallenberg. Det hela blev mycket uppmärksammat i den brittiska finansvärlden. De sju avhopparna blev ägare till 30% av det nya företaget och SEB ägde resterande 70%. 1986 köptes de enskidla aktieägarna ut. Hamish Lesley Melville fick 33 miljoner kronor, Gerard De Geer 26 miljoner och Carl-Diedric Hamilton 6 miljoner.

1991 lämnade Gerard De Geer SEB ocH Enskilda Securities efter att banken misslyckats med att ta över Skandia och inte lyckades Banque Scandinave en Suisse med Enskilda Securities till ett nytt finanshus i Schweiz med Gerard De Geer som chef.

I slutet av 1992 kontaktades Gerard De Geer av Anatolij Tjubajs och nästa kapitel om spekulanten Gerard De Geer tog sin början.  Denne var ordförande i Rysslands privatiseringskommitté och behövde en rådgivare med erfarenhet av internationella affärer. Gerard De Geer skulle komma att utnyttja sin position för att å det grövsta berika sig själv på att plundra det ryska folket. Alla ryssar hade fått en slags vouchers för att kuna delta i privatiseringen. Meningen med vouchern var att den skulle kunna bytas mot aktier i företag. Detta förstod dock inte de flesta vanliga människor och genom inflation minskades värdet på dem från nominellt 10 000 rubel till som lägst 5 rubel. Därför kunde skrupellösa affärsmän köpa upp dem för en spottstyver och sedna bli storägare i olika företag. För att delta i denna plundring startade Gerard De Geer investmentbanken Brunswick i Ryssland i augusti 1993.

Runt sig samlade Gerard De Geer en grupp unga män som alla gått på tolkskolan (också känd som tortyrskolan eftersom att lära sig sånt ingick/ingår i verksamheten) där de lärt sig ryska. Det var bland annat Martin Andersson, Paul Leander-Engström, Mattias Westman, Ulf Persson, Georg Kjellgren och Pär Mellström. De blev alla rika på denna plundring av fattiga ryssar. Redan 1997 såldes dock halva Brunswick till investmentbanken Warburg för 1 miljard svenska kronor och 2004 såldes den andra halvan för 1,5 miljarder till samma företag som nu dock hette UBS Warburg. Utförsäljningen av bolaget gjordes till stor del då man var rädd för att bli utsatta för påtryckningar och utpressning från ryska kriminella nätverk.

Nära kopplade till Brunswick var också svenska finansmän och familjer som Adolf Lundin, bröderna af Jochnick, Hans Rausing, Håkan Castegren och Sven Norfeldt som också investerade i Ryssland och i många fall fortfarande är verksamma i företag i Östeuropa och gamla Sovjet.

Bland de bolag som De Geer och hans kompanjoner i Brunswick kom att ta över under privatiseringen av Rysslands industri och näringsliv fanns bland annat oljebolaget Khanty-Mansyisk Oil (KMOC). Detta bolag hade De Geer ägt tillsammans med bl.a. John Fitzgibbons och det såldes år 2003 till Marathon Oil för 2,2 miljarder. Även familjen Lundins Lundin Oil var delägare i KMOC som hörde hemma i USA. Lundin Oil sålde dock sin post år 2002.

2007 investerade Martin Andersson återigen i Ryssland genom att köpa 10% av aktierna i storbanken MDM. Paul Leander Engström var och Mattias Westman är för sin del delägare i den stora fondbolaget Prosperity Capital Management, startad 1996, med stora investeringar i Ryssland och andra delar av det gamla Sovjet. Bland annat i telekomsektorn. Ulf Persson driver för sin del det ryska riskkapitalbolaget Mint Capital tillsammans med en person vid namn Fredrik Ekman, tidigare chef för Oriflame (bröderna Jochnicks företag) i Ryssland. Pär Mellström (utköpt ur Brunswick år 2000) är delägare tillsammans med Carl George i Londonbaserade, men i skatteparadiset Cayman Island hemmahörande, hedgefonden Pivot Capital Management, startad år 2002.

Gerard De Geer ska numera leva i Thailand och ägna sig åt affärer i främst Kina genom sitt bolag China Projects Holding och fastighetsfonden White Peak. Han är dessutom styrelseledamot och delägare tillsammans med Jesper Jos Olsson (också delägare i China Projects Holding) John FitzGibbons och andra i Hong Kong-baserade bolaget Cowin Global vars affärsidé är att utnyttja billig arbetskraft i Kina. Cowin Global har cirka 600 anställda.

Martin Andersson och Gerard De Geer äger fortfarande också huvuddelen Brunswick Capital som var det bolag som ägde 50% av Brunswick mellan 1997 och 2004. Brunswick Capital som är registrerat på Bermuda äger också ryska järnvägsvagnar via Brunswick Rail.

Utöver detta äger familjen Gerard De Geer en stor konstsamling och slottet Hanaskog i Skåne (skrivet på sonen Willem De Geer)

Läs mer: AV, SVD, DPS, DN, Dagens Bok, Fokus, Resumé, Time, Economist, CNN,

Andra källor:
Bengt Ericon, Den nya överklassen, 2010
Jacob Palmstierna, Jacobs stege, 2007

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Technorati: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Powered by ScribeFire.

Series Navigation<< Plundringen av RysslandMartin Andersson – rysslandssvensk affärsman >>
About these ads