Skeppsbroadeln

Skeppsbroadeln är ett sammanfattande namn på de affärs- och handelsmän som verkade i Stockholm på 1700-talet och som dominerade den svenska jänrexporten. I motsats till sin motsvarigheter i Göteborg kom emellertid skepssbroadeln inte att nämnvärt bidra till kapitalismens utveckling i Sverige. Rika blev de, men rikedomarna förslösades på lyxliv, på dåliga investeringar och på finansspekulationer. Många av de handelsmän som ingick i skeppsbroadeln investerade exempelvis kraftigt i olika svenska bruk medan andra spekulerade i bankaffärer och varor nere i Nederländerna. Många av skeppsbroadelns handelshus slutade i konkurs medan andra familjer drog sig tillbaka till inköpta gods och levde sitt liv som en ganska improduktiv adel. Skeppsbroadelns olika familjer är dock betydligt mer omskrivna än sina göteborgska motsvarigheter som Kjellberg, Wijk, Schutz, Santesson, Ekman, Carnegie osv. Detta trots att de haft mindre betydelse för Sveriges utveckling än göteborgarna haft.

Men Skeppsbroadeln var förstås inte utan betydelse på sin tid. Så de är allt värda att skriva om. En tsor del av skeppsbroadeln stödde hattpartiet för en politik som skyddade och subventionerade svenska manufakturer monopol osv:

Storköpmännen brukar betecknas som den viktigaste dynamiska faktorn i svensk ekonomi under 1700-talet fram till 1800-talets början. Dynamiken bestod i att de på kort tid gjorde stora vinster som sedan spreds till andra sektorer i svensk ekonomi.

De stora handelshusens viktiga roll i svensk ekonomi och samhälle är obestridlig och i synnerhet gäller det deras engagemang i landets ledande exportvaror. Den fortsatta frågan är dock vilken betydelse själva Skeppsbroadeln hade pä längre sikt för Stockholms och Sveriges ekonomiska utveckling. För som vi skall se i det följande var de utländska storköpmännens glansperiod starkt tidsbunden till frihetstiden (1718-1772) och dess politiska klimat. Framförallt genom att man med utgångspunkt i hattpartiets ekonomiska politik lyckades utverka en omläggning av politikens inriktning med monopol, subsidier och särbestämmelser till sin egen ekonomiska fördel. Efter 1760-talets svåra ekonomiska och politiska kriser minskade Skeppsbroadelns politiska inflytande men bibehöll en stark ställning i Stockholms ekonomiska liv till början av 1800-talet.

[…]

Stockholms hade cirka 150 exportörer under 1700-talet men de tio största handelshusen svarade för mer än hälften av exportens årliga värde. Efter hand accentuerades detta förhållande: de tio största handelshusen – av vilka de flesta hörde till Skeppsbroadeln – svarade år 1730 för 55 procent av det årliga exporvärdet steg till 71 procent knappt hundra år senare, år 1820. De mest betydande exportprodukterna var liksom under 1600-talet stångjärn, koppar, trävaror samt beck och tjära. Viktigast var det järn som producerades i Bergslagen. Stockholm var den klart ledande export-hamnen och behöll denna ställning trots att staden efter 1700-talets mitt tappade i betydelse inom alla dessa varugrupper. Importen var starkt differentierad och antalet importörer betydligt fler, cirka 450 samtida. Den dominerades inte på samma sätt som exporten av de utländska handelshusen även om en viss koncentrationstendens gjorde sig gällande under 1700-talet. De tio största importörernas andel steg från en fjärdedel av den samlade importens värde år 1730 till cirka en tredjedel i början av 1800-talet. Importen till Sverige bestod inte minst av salt och spannmål, men även kryddor, te och råvaruämnen till textilier samt mycket annat lossades i Stockholm för vidare transport till Bergslagen, Norrlandskusten, Finland och mellansvenska inlandet. Men Stockholms dominans minskade även när det gällde importen och nedgången satte in under 1700-talets senare hälft.

[…]

Skeppsbroadelns särställning under 1700-talet var uppbyggd på en ekonomisk lagstiftning som ensidigt gynnade Stockholms exportörer. Det var under 1720-talet, när Stockholms borgerskap stärkte sina positioner på magistratens bekostnad efter det karolinska enväldets fall, som en grupp storköpmän alltmer kom att dominera Stockholms borgerskap. Med säte i hattpartiet drev en ganska liten grupp, med män som Gustaf Kierman och Thomas Plomgren, igenom en ny handels-, sjöfarts- och industripolitik på det bredare borgerskapets bekostnad. Framför allt drabbades det traditionella hantverket och de traditionella importörerna av textilvaror hårt.

[…]

Med 1763 års internationella handelskris och 1766 års räfst förlorade Stockholm och Skeppsbroadeln sin tidigare ställning. De åtföljande rättegångarna mot deltagarna i 1750-talets Växelkontor, en gång initierat av släkterna Grill, Lefebure och Clason, drev flera stora handelshus i konkurs. En motsvarande räfst drabbade industripolitiken och också många spektakulära industriföretag med köpmän som förläggare gick i konkurs. Perioden från 1700-talets mitt till 1850 representerar en period av stagnation i huvudstadens ekonomiska utveckling. Den ekonomiska tillväxten var svag och hantverk och manufaktur gick tillbaka. Befolkningsutvecklingen var närapå stillastående och de höga dödstalen, även mätt med internationella mått, stod sig långt in på 1800-talet.

Förutom de familjer, Clason, Grill, Lefebure, Plomgren, Kierman som nämns i texten så tillhörde familjer som Bedoire, Arfwedson, Tottie, Jennings, Finlay, Koschell, Hebbe, Conradi, Küsel, Schmidt, Beskow och Bohnstedt den så kallde skeppsbroadeln.  När monopolen avvecklades så klarade sig familjerna med tyskt ursprung och tyska kontakter ofta bra. De sysslade i stor utsträckning med textilimport, men kom i och med konkurser i fler viktiga exporthandelshus att få en allt större betydelse även för exporten.

Det fanns också andra familjer i Stockholm som inte slösade på samma sätt som skeppsbroadeln utan sparade, investerade och utvecklade på samma sätt som handelshusen i Göteborg gjorde. Ett exempel är grosshandlaren Bengt Magnus Björkman (1745-1824). En man som inte egentligen tillhörde skeppsbroadeln, hade andra politisk sympatier men som jag ändå senare kommer att skriva om i min serie om Skeppsbroadeln. En del familjer har jag redan beskrivit i andra artikelserier såsom den om Ostindiska kompaniet och den om slaveriets svenska profitörer. Bland de familjer jag där skrivit om märks af Petersens, Bedoire och Lefebure, Grill, Koschell och Conradi, Arfwedson samt Reimers.

Andra källor:

• Marja Taussi Sjöberg, Släkten, pengarna och Caroline Gother, 2009
• Gudrun Nyberg, Clas Alströmer, 2011
• Magnus Andersson, Omvälvningarnas tid, Handelshuset Ekman i Göteborg, 2011
• Per Hallén, Jonas Kjellberg – en 1700-talsköpman, i Unda Maris, Årsbok 2004-2008, 2008
• CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1919-23, faksimilutgåvan 1977
• H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs historia, 1919
• G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923
• Ivan Lind, Göteborgs handel & sjöfart 1637-1920, 1923
• Carl A Tiselius, Göteborg under kontinentaltiden, 1935
• Artur Attman, John Hall & C:s konkurs, i Historia kring Göteborg, 1967
• Ann-Marie Fällström, Kontinentalblockaden och de sociala förhållandena i Göteborg, i Historia kring Göteborg, 1967
• Christina Dalhede, Viner, kvinnor, kapital, 2006
• Christina Dalhede, Handelsfamiljer på Stormaktstidens Europamarknad, 2001
• Karin Ågren, Etniska nätverk bland 1700-talets grosshandlare, i Opuscula Historica Upsaliensia 42, 2010
• Christina Dalhede, Handelsböcker, kontaktnät, varor och krediter.., i Opuscula Historica Upsaliensia 42, 2010
• Magnus Andersson, Kreditförbindelser med utgångspunkt från Göteborg, i Opuscula Historica Upsaliensia 42, 2010

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Järnexport, Skepproadeln, Handelshus, Grill, Lefebure, Bedoire, Plomgren, Kierman, Monopol, Växelkontoren, Clason, Koschell, Conradi, Küsel, Hebbe, Finlay, Jennings, af Petersens, Arfwedson, Reimers, Stockholm, Ekonomi, Historia

Tags: Järnexport, Skepproadeln, Handelshus, Grill, Lefebure, Bedoire, Plomgren, Kierman, Monopol, Växelkontoren, Clason, Koschell, Conradi, Küsel, Hebbe, Finlay, Jennings, af Petersens, Arfwedson, Reimers, Stockholm, Ekonomi, Historia

Powered by Qumana