Skärgårdsverk i södra Inland

Del 13 av 26 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

Det sydligaste sillsalteriet utanför södra Inland fanns utanför halvön Överön i Norde älvs mynningsvik. Detta sillsalteri byggdes år 1787 på Lilla Bastö av C.E. Högström som för ändamålet arrenderat ön av dess ägare Sven Persson på Stora Bastö. Sven Persson hade inköpt öarna år 1775.  Högström byggde först ett trankokeri som dock snart kombinerades med ett sillsalteri. 1802 omfattde anläggningen 11 byggnader och hade nya ägare då Högström sålt skärgårdsverket året innan. 1809 gick verksamheten i konkurs, revs och monterades ner. Även på Överön själv fanns anläggningar , dels ett salteri och trankokeri som tillhörde J.C. Rooth och var uppfört 1790, dels Storenäs tillhörigt D. Zelling i Stockholm.

Det fanns också en del salterier länge med Nordre älv, I Kornhall fanns fyra mindre salterier varav tre också hade trankokeri. Ägare till de tre kombinerade verken (ett var) var C. Stenhammar i Göteborg, A. Juvens i Lidköping reps. H. Hellberg i samma stad. En N. Hellberg i Kungälv ägde ett skärgårdsverk vid Näsholmen och en Skaring från Lidköping ett vid Närberget. Vid Kastellegården fanns ett trankokeri tillhörigt överste J.W. Tranefeldt.

Även inne i Kungälvs stad fanns det sillsalterier. Alla sannolikt ganska små. I januari 1788 uppgavs att Conrad Anderssons änka hade ett salteri, David Lesle hade ett liksom Nils Hellberg, rådmannen P. Palmborg, Anders Strömbäck, D.M. Castensson liksom rådmannen och handlaren Nils Lidbom (han kan ha haft två). Dessutom fanns ett vid Högebro.

Närmast norrut från Stora Bastö ligger Saltö och där fanns också ett sillsalteri i slutet av 1700-talet, anläggningen förstördes av en storm år 1806.  Strax norr om Saltö ligger Fjällsholmen där skärgårdsverket Kringlan fanns. Detta ägdes fram till 1793 av rådman Jacobsson men övertogs av hans borgenärer som sålde det till Lars Heljesson som var bokhållare vid anläggningen. Vid sidan av Kringlan fanns på Fjällsholmen tre andra trankokerier varav ett hette Edsviken och ägdes av J. Sylvan i Ystad.

På Gillholmen fanns ett verk tillhörigt Arvid Walerius i Göteborg, vid Knarrevik ett som ägdes av J.G. Westerberg & Co, vid Kovikshamn ett ägt av Nicolas Swensson i Göteborg. Denne ägde också ett verk vid namn Näset (Sjöhåla). På Risholmen fanns ett skärgårdsverk ägt av  S. Blomdahl, på Ljungholmen en ägd av A. Siwertsson år 1787 och av Carl Tholander i Stockholm år 1809. På Lilla Ljungholmen ett verk, ägt av Peter Wennerholm.

Ytterligare lite nordvästut från Saltö ligger Brunskär där ett av de första skärgårdsverken kom att uppföras år 1757. Närmare bestämt uppfördes det på Lilla Brunskär och dess chef vid denna tid hette Jonas Westbeck. Brunskären var på denna tid kronoholmar och bland befolkningen fanns förutom sillarbetare också fiskare och lotsar. Efter att sillen försvann 1809 minskade befolkningen snabbt på ön. Skärgårdsverket ägdes av B.M Björkman i Stockholm.

Mellan Brunskär och Rörö ligger Flatskären eller Flatorna som började befolkas redan tidigt under sillperioden, närmare bestämt 1747. 1797 hade Flatorna 60 invånare. De tre olika öarna Nole Flatan, Brända Flatan och Södra Flatan hade varsitt skärgårdsverk. Det första uppfördes 1787 och ägdes av D.M. Castensson i Kungälv. Ytterligare ett byggdes 1794 och ägdes av A.P. Oterdahl & Son. 1807 brann verket på Brända Flatan ner och 1814 stängdes det sista av de tre, Nolflatans skärgårdsverk. Ytterligare åtta år senare, 1822, flyttade skärens sista invånare därifrån.

På Stensholmen och det med Stensholmen sammanbyggda Rörholmarna rakt utanför Toftahalvön i Hålta socken i nuvarande Kungälvs kommun låg tre stora salteri- och trankokerianläggningar. Den största ägdes av Christian Helmich Åkerman år 1787, ägare till Tofta herrgård.  Detta trankokeri, byggt av Peter Ekman 1778, hade hela 36 kittlar och var det största i hela Bohuslän. Enligt de flesta källor tycks Ekman ha sålt detta verk till F.M. Åkerman år 1784. Enligt en del källor verkar det dock som han behöll en andel i Stensholmens trankokeri. Stora Rörholmens sillsalteri som producerade 5 000 tunnor salt sill per år ägdes också av Åkerman medan Lilla Rörholmens skärgårdsverk år 1787 ägdes av Niclas Arfvidsson och 1803 av P.B. Hammar.

På Stensholmen fanns också en illa beryktad krog. 1812 hade alla sillsalteri- och trankokningsanläggningarna på Stensholmen stängts och monterats ner. Rörholmarna var fortsatt befolkade som fiskeläge intill 1912 då det sista huset också monterades ner och flyttades till fastlandet. Ägare till Stensholmen och Rörholmarna tycks dock markägarna på Klåverön ha varit.

Den venezolanske frihetskämpen Franscisco de Miranda som 1787 var i Sverige och bland annat besökte affärsmannen John Hall som jag skrivit om på annan plats besökte också den bohuslänska skärgården där han bland annat beskrev en val som fångats på Älgöfjorden öster om Marstrand och förts till Stensholmen för att omvandlas till tran på Stensholmens trankokeri. Det hela beskrisv så här av Claes Krantz i boken Vinterland från 1957:

Av alla bohuslänska bilder från äldre tider vet jag ingen som förmedlar ett starkare intryck av vinter och frusenhet än den som sydamerikanen Francesco de Miranda i sin dagbok 1787 tecknade av en utflykt till skärgården.

Han huttrade både inomhus och utomhus och tyckte att kölden var djävulsk. Ändå kan temperaturen inte ha varit så värst låg, ty ingen is hindrade seglatsen mellan skären, och sillfisket pågick som bäst. Men Miranda var sydlänning och van vid ett annat klimat.

Det vintriga i hans impressioner hänför sig dock inte till de direkta påståendena om kylan, utan det kommer fram i hans glimtar från arbetslivet i skärgården just då. Den bild som frammanas, är inte bara vintrig utan arktisk: båtar och människor i rörelse och arbete med att inbärga havets silver, lekande sälar på klipporna och i centrum av tavlan en stor val upphalad på land och i färd med att styckas för kokning till tran. Läsaren får en vision av ishavskust.

Valen, en bjässe på sjutton meter i längd och tre i diameter, hade kommit inrusande på Elgöfjorden och gått på grund. Med otroligt besvär och användande av alla tänkbara tillhyggen hade den avlivats och förts till det stora trankokeriet på Stensholmen. I en tross som gjorts fast i stjärten hade åttio man halat men dragits med i vattnet nästan allihop när valen gjort ett slag.

Kolossen beräknades ge trettio tunnor tran. Miranda var inte den ende som noterade den levande råvarans ankomst till trankokeriet. En meddelare till Götheborgs Tidningar mätte upp kadavret, som befanns vara av honkön, samt åstadkom med tumstocken i handen en beskrivning av den stora damens alla intressanta kroppsdetaljer: ”Natten mellan d. 14 och 15 nov. inkom uti Elgöfjärden 1½ mil öster ifrån Marstrand en valfisk, kallad nordkapare, som morgonen därpå fångades på grund vid handelsmannen hr E. H. Åkermans på Stensholmen belägna trankokeri, därigenom att flera vässade järnstänger stöttes i densamma, sedan man med armstjocka nya trossar om stjärten, vilka söndersletos som trådändar, förgäves sökt draga fisken i land.

Valen var en Nordkapare, en idag utrotningshotad valart. Åkerman ägde också ett trankokeri vid Tofta sjöbod.

På Långön, strax väster om Stensholmen låg ett annat större skärgårdsverk som anlades av Lars Kamp efter att han köpt Långön år 1758. Då var ön troligen obebodd. Vid Slevesund invid Långön fanns ett mindre salteri med samma ägare. 1773 sålde Kamp Långön med flera öar inklusive de salterier och trankokerier som anlagts på öarna till Jonas Borelius, borgmästare i Marstrand. 1780 sålde dock denne marken som då övertogs av sex fiskare, Lars Bengtsson, Sven Norling, Pehr Andersson, Eric Jonsson, Nils Olofsson och Peter Svensson. Nils Olofsson sålde sin andel till Sven Pehrsson år 1781 då denne återkom till Långön efter en period på Rörholmarna. Skärgårdsverket behölls dock av Borelius som senare sålde det till Innes & Tarras i Göteborg (det ska egentligen inte stavas Ennes, utan det handlar om Laurens Tarras halvbror Robert Innes).

Sven Pehrsson var också lots och det var hans söner efter honom. Sven Pehrson dog dock redan samma år han köpte Långön och hans fru Börtha Olofsdotter övertog verksamheten. 1792 sålde hon alltihop till sonen Engelbrekt Hansson. Under sillperioden kan Långön ha haft ett 50-tal invånare och en lotsstation. 1809 tog sillen slut. 1822 tycks den siste invånaren ha flyttat till Rörholmarna.

Söder om Långön och väster om Högön ligger skären Markattorna. På ett av dessa, Sleva, fanns ett skärgårdsverk. På Vannholmarna (det finns även andra öar med samma namn) väster om Långön och söder om Klåverön fanns också ett par stycken sillsalterier och trankokerier. Norr om Rörholmarna låg Otterholmens anläggningar (Holmen Grå), ett sillsalteri och trankokeri ägt av Anders Björnberg. I Tjuvkil på fastlandet fanns ett litet salteri.

På Kråkerön vid Skepphall fanns ett stort skärgårdsverk som också kallades Stora Kråkerön. Det ägdes av Niklas Björnberg.

Älgön nordost om Marstrand låg salteriet Elgön (Gråverket) ägt av N. Treslow i Göteborg, Lammholmens skärgårdsverk ägt av J.O. Oterdahl  i Göteborg, Lilla Lammholmens skärgårdsverk år 1787 tillhörigt Lars Kåhre & Co och 1795 ägt av Olof Beckman & Schale samt Riddaretångens trankokeri.

Andra källor förutom de som länkats och de som nämns i första inlägget:

Eskil Olan, Marstrands historia, 1917

Läs mer: GP1, 2,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Powered by Qumana

Series Navigation<< Skärgårdsverk i Göteborgs skärgårdSkärgårdsverk i och kring Marstrand >>
About these ads