Den svenska arbetarklassen – hur ser den ut?

Del 1 av 4 i serien Den svenska arbetarklassen

Först kanske vi ska utreda vad vi menar med arbetarklass. Jag har skrivit om det tidigare, med hjälp av Therborn:

Låt oss börja med att se på klassen i snäv bemärkelse. Där har vi de löntagare i den produktiva sfären som är anställda av kapitalägare, som inte har några maktbefogenheter delegerade till sig av arbetsgivaren och som inte har en arbetssituation som skiljer ut dem från massan av produktiva kroppsarbetare. I folkräkningsstatistiken betyder det att vi räknar fram de produktiva arbetare – lager- och transportarbetare inräknade – som är anställda av enskilda arbetsgivare eller av offentliga bolag, vilka senare opererar efter i grunden likartade lönsamhetskriterier som privata företag. Vi drar ifrån förmän i produktionen och medhjälpande familjemedlemmar till arbetsgivaren.

[…]

Arbetarklassen uppstår och utvecklas genom ett särskilt slag av förändringar i arbetets och de arbetandes villkor, en process som vi kallar proletarisering. Hittills har vi analyserat de produktiva arbetarna, arbetarklassen i snäv bemärkelse. Men proletariseringen omfattar inte bara produktionssfären. Det är inte bara tillverknings-, lager-, och transportarbetet som blir lönearbete efter arbestgivarens order i en kollektiv arbetssituation och ett opersonligt anställningsförhållande. Samma utveckling drabbar också cirkulations-, tjänste- och reproduktionssfärerna. Arbetarklassen i vid bemärkelse är resultatet av proletarisering av arbetets och de arbetandes villkor inom all de fyra samhällsekonomiska sfärerna.

[…]

Kapitalets proletarisering av det mänskliga arbetet börjar i den produktiva sfären, framför allt i och med en kapitalistisk industrialiseringsprocess. Den sprider sig sedan till cirkulationen genom varuutbytets expansion och de småborgeliga handlarnas mer eller mindre ofullständiga utkonkurrerande och till tjänstesektorn, privat såväl som offentlig. Den sista fasen är reproduktionsarbetets, barnsomsorgens, vårdens, äldreomsorgens proletarisering, vanligen övervägande i statens och kommunernas regi.

[…]

Cirkulationsarbetet omfattar bara själva köp- och försäljningsmomenten, förmedlingen av äganderätten till varor och pengar. Till arbetarklassen i cirkulationen räknar vi inte de inköpare och säljare som har en del av arbetsgivarens beslutsbefogenheter delegerade till sig.

[…]

Tjänstesektorns gränser är inte alltid självklara. I enlighet med officiell yrkesstatisitik och näringsgrensstatistik fram till 1968 har byggnadshantverkare och reparatörer av olika produkter som fordon, klockor, radio- och TV-apparater, inte inräknats. I industriarbetarframställningen ovan har de dock skilts ut från egentliga tillverkningsarbetare.

I sistnämnda grupp, tjänstearbetare, har Therborn räknat in städare och restauranganställda, chaufförer, anställda taxiförare, kommunala anläggnings-, park och trädgårsarbetare, kraft- och vattenverksarbetare, brevbärare, arbetare inom järnvägen och bussbolag etc.

Vad han menar med reproduktionen framgår klart, det handlar om anställda (exkl. överordnad personal) inom skolor, sjukvård, förskolor, äldrevård osv. Såsom förskollärare, barnskötare, serveringspersonal, vårdare, undersköterskor, sjukvårdsbiträden. Idag kan förmodligen också lärare räknas hit då en omfattande proletarisering av deras arbetsförhållanden skett (”lärarnas försämrade status”). Idag kan man utan tvekan hävda att lärare utgör en del av arbetarklassen liksom många programmerare och IT-arbetare. Då hade den ökat från 1,3 miljoner på 40 år. På de trettio år som har gått sen dess är ökningen sannolikt större.

Enligt Therborn var arbetarklassen i vid bemärkelse 1,9 miljoner år 1979. Räknas proletariserade mellanskikt och proletariserade småborgare (tvångsföretagare etc) så utgjorde arbetare 64% av de förvärvsarbetande och 43% av befolkningen år 1975 enligt Therborn (Klasstrukturen i Sverige 1930-80, 1981). Totalt 2,2 miljoner personer. Enligt Ahrne med flera (Klassamhällets förändring, 1987) utgjorde arbetarklassfamiljer 68% av befolkningen år 1980.

Idag innebär 40% av befolkningen ungefär 3,6 miljoner personer, 50% 4,5 miljoner och 60% 5,4 miljoner. Beroende lite på hur man definierar arbetarklassen så finner man arbetarklassen i storlek är någonstans mellan 4 och 6 miljoner. I dessa siffror ingår då också det som kan kallas prekariatet, personer med tillfälliga anställningar, arbetslösa och papperslösa.

I kommande inlägg ska jag titta på hur denna arbetarklass ser ut. Handlar det bara om invandrare? Hur bor man? Hur ser befolkningen i arbetarförorter ut? Var finns arbetarklassen? Var arbetar man?

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Powered by Qumana

Series NavigationSveriges arbetarklass är inte på något sätt rasifierad >>
About these ads