Färöarnas överfiske

Del 19 av 21 i serien Nordiskt fiske

Färöarna har under detta år vägrat acceptera de internationell avtal om kvoter som all andra länder eller förhandlingspartners accepterat. Främst handlar konflikten om makrill och NVG-sill. Anledningen beskrivs lite olika från olika inblandade parter och berör lite olika länder beroende på fiskart.

MakrillFäröarna och Island anser att de får för små kvoter av makrill i Nordatlanten i förhållande till EU och Norges kvoter. Grönland anser att de också ska ha makrillkvoter i Nordatlanten. Såväl Grönland, Island som Färöarna fastställde sina kvoter helt självständigt och utan samarbeta med andra nationer.

Konflikten kring makrillkvoterna har pågått ett par år (eller kanske man ska säga till och från i 10 år) men konflikten om NVG-sill verkar ny för i år. EU har som en konsekvens av konflikten kring kvoterna infört vissa importrestriktioner samt landningsförbud för färöiska fiskebåtar och deras fångster av sill och makrill:

EU:s fiskekommissionär Maria Damanaki har vid flera tillfällen utlovat sanktioner mot Island på grund av dispyten om makrillfisket i Nordostatlanten. Det senaste budet var att de skulle presenteras under juli månad. Så blev det dock inte. Däremot aviserade hon nyligen sanktioner mot Färöarna sedan parterna misslyckats att komma överens om kvoter för sillfisket.

Åtgärderna mot Färöarna handlar om ett landnings- och importförbud mot makrill och sill samt ett förbud mot försäljning av fiskeutrustning till Färöarna. EU hävdar att makrill fångas samtidigt som sill och därför ska inkluderas i sanktionerna.

Det har talats om att sanktionerna mot Färöarna skulle kunna stå modell för sanktioner mot Island. Den isländska regeringens inställning är att EU har rätt att införa ett landningsförbud för isländsk makrill i unionens hamnar, men att alla andra åtgärder står i strid med WTO- och EES-avtalen.

Utrikesminister Gunnar Bragi Sveinsson fördömer i Morgunblaðið EU:s agerande i silltvisten och säger att det är ”oacceptabelt att EU i kraft av sin storlek använder sådana hot”. Han anser att sanktionerna blockerar möjligheterna att nå en överenskommelse med Färöarna om sillfisket.

Island menar att EU och Norge inte försökt hitta nån lösning på konflikten:

I ett uttalande avsett för utländska medier hävdar Sigurður Ingi Jóhannsson att EU och Norge hittills visat sig ointresserat av att hitta en lösning på konflikten. De anklagas också för att inte ta hänsyn till obestridliga förändringar i makrillens rörelsemönster som gör att 30 procent av beståndet nu finns i isländska vatten. Han anser dessutom att EU och Norge ägnar sig åt stormaktsfasoner gentemot mindre nationer och dömer ut alla sanktioner utöver ett landningsförbud som olagliga.

Ett landningsförbud skulle i dag inte få någon effekt eftersom ingen makrill fångad av isländska trålare lossas i EU-hamnar. Ett importförbud skulle däremot kunna bli besvärligt. Makrillen säljs visserligen främst till Afrika, Kina och Ryssland men blir också fiskmjöl som ingår i djurfoder. Även om EU inte är destination för makrillen transporteras den med fartyg som använder EU-hamnar. Beroende på hur förbudet tillämpas skulle det kunna bli problematiskt.

SillNorge har också infört restriktioner mot Färöarna som ett resultat av konflikten kring sillkvoterna:

Det foreligger i 2013 ikke en kyststatsavtale om forvaltning av norsk vårgytende sild med Færøyene, da Færøyene ikke ville inngå avtale med samme fordeling som tidligere. I mangel av en fempartsavtale inngikk de øvrige fire parter (Norge, Island, Russland og EU) en avtale for 2013, hvor det ble avsatt 31940 tonn av TAC til Færøyene, på samme nivå som etter den tradisjonelle fordelingsnøkkelen. Færøyene ga sine fiskere en kvote som er tre ganger høyere enn dette. Landingsstatistikk fra Færøyene viser nå at de har fisket over den avsatte kvoten etter fempartsfordelingen, heter det i en pressemdling fra Fiskeri-og kystdepartementet.

Det følger av norsk regelverk et forbud mot å føre i land fisk fanget med utenlandske fartøy dersom fangsten består av fisk fra fiskebestand av felles interesse med andre stater, og fangsten ikke er tatt på grunnlag av felles regulering eller fiskeriavtale mellom Norge og flaggstaten.

EU och Norge anser att Färöarna fiskar på ett sätt som inte är långsiktigt hållbart. Dvs de ägnar sig åt rovfiske och överfiske. Det handlar dock inte om en konflikt mellan marknad och byråkrati så som den svenskspråkiga blogg (Islandsbloggen) jag citerat några gånger hävdat (fast det var ett par år sen, så kanske personen vet bättre nu). Det finns begränsat med fisk i havet. Hur mycket det maximalt går att ta ut måste bestämmas vetenskapligt/politiskt. Fördelningen mellan länder är svårt att ordna på nåt annat sätt än genom politiska beslut.

I samtliga nordeuropeiska länder som fiskar sill och makrill i Nordsjön och Nordatlanten och inte bara för Island gäller sedan att de har individuella överförbara kvoter (ITQ) eller i Färöarnas fall fiskedagar. Det minst marknadstyrda systemet finns alltså på Färöarna. Detsamma gäller även de pelagiska fisken där kvotfördelningen fungerat utan konflikter såsom blåvitling (kolmule), skarpsill (brisling) och tobis.

Blåvitling

Blåvilting

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Series Navigation<< Räkfisket i Skagerak – en svensk angelägenhet?Fisket efter torsk, kolja och sej i Nordatlanten >>
About these ads