Kiribati och Nauru

Del 4 av 15 i serien Brittiska samväldet

Det finns ett antal småländer som är associerade med Nya Zeeland och Australien som inte betraktas som självstyrande områden. De har jag redan skrivit om. Dessutom finns att antal självständiga länder som överlåtit delar av statens ansvar på andra länder, formellt eller informellt. I Stilla Havet finns det tre stater som har gjort så genom ett avtal med USA samt ytterligare tre länder, Kiribati, Nauru och Samoa. Inget av dessa länder har en egen militär. Kiribati har istället ett avtal med Australien och Nya Zeeland om försvar av landets territorium. Genom ett informellt avtal har Nya Zeeland samma ansvar för Samoas territorium. När det gäller Nauru har Australien på egen hand och informellt åtagit sig att försvara landet.

Kiribati består av tre avgränsade ögrupper, Gilbert Islands, Phoenix Islands och Line Islands samt formellt också av den isolerade ön Banaba (Ocean Island).

Den centrala ögruppen, Gilbert Islands ingick från 1892 i det brittiska protektoratet Gilbert & Ellice Islands tillsammans med Ellice Islands (idag Tuvalu)  Från år 1900 inkluderades även Banaba i protektoratet som 1916 blev en koloni och blev en del av British Western Pacific Territories (BWPT). Samma år inkluderades även Fanning Island (Tabuaeran), Washington Island (Teraina) och Tokelau (Union Islands) i kolonin. 1919 inkluderades även Kiritimati (Christmas Island, inte att förväxla med ön med samma namn i Indiska Oceanen) men detta ifrågasattes av USA. 1926 överfördes administrationen av Tokelau till Nya Zeeland och 1948 fick Nya Zeeland överhöghet över Tokelau. Phoenix Islands (förutom de US-amerikansk öarna Howland och Baker samt Kanton och Enderbury) tillfördes kolonin är 1937 och fem av Line Islands år 1972 (Malden, Starbuck, Caroline, Vostok, Flint).

Tabuaeran, en av Line Islands, koloniserades på 1850-talet och blev en kokospalmssplantageö med kopratillverkning och kokosoljetillverkning. 1888 blev det en brittisk koloni och överfördes alltås 1916 till Gilbert & Ellice Islands. I modern tid har huvudinkomsten för öborna vari den regelbundna akomsten av ett norskt kryssningsfartyg med trafik från Hawaii. 2007 upphörde denna trafik och ön drabbades av ett svårt ekonomiskt avbräck. 2010 upptog ett holländskt kryssningsrederi trafik på Tabuaeran, men bara med ett besök årligen istället för de norska fartygens besök varannan vecka. Tabuaeran har idag cirka 2 000 invånare.

Teraina, också en av Line Islands, koloniserades kring 1860 för att bli kokospalmplantage. Ön producerar fortfarande stora mängder kopra, är skogbeväxt och den enda existerande atollen med en sötvattensjö av någorlunda storlek. Befolkningen är 1 700 personer.

Den tredje bebodda ön i Line Islands är Kiritimati som koloniserades med start 1882. Ön blev en kokospalmplantage men på grund av extrem torka som ledde till att 75% av kokospalmerna dog övergavs ön och var obebodd åren 1905 till 1912. Åren 1917 till 1939 drevs plantageverksamheten av fransmannen Emmanuel Rougier som planterade 800 000 kokospalmer. Under andra världskriget var ön besatt av allierade soldater. 1957-1969 användes ön för vapentester, bland annat kärnvapentester utan att invånarna eveakuerades. Vilka skador detta orsakat har inte klarlagts. Under denna period fanns omkring 4 000 militärer och testpersonal baserade på ön. Idag finns 5 000 invånare på ön, en kraftig ökning sen 1989 då det bara fanns 2 000. Exporten från Kiritimati är huvudsakligen kopra, akvariefisk och sjögräs. Turism i liten skala finns också. Mat importeras och vattentillgången är begränsad. Kiritimati är landmässigt världen största atoll (388 kvadratkilometer) och har en ungefär lika stor lagun.

Malden Island (Independence Island) bröts guano från 1860-talet till 1927 av ett australiskt bolag. Innan dess var och efter den perioden är ön obebodd. Malden saknar färskvatten. 1956-57 användes Malden för kärnvapentester. Starbuck Island (Volunteer Island) bröts på fosfater åren 1870-1893. Förutom den perioden har ön varit obebodd. På Caroline-atollen som innan dess var obebodd bedrevs kokospalmodling från 1842 och 1868 bodde där cirka 30 personer. Mellan 1874 och 1895 bröts där guano. Snart därefter var ön obefolkad för att återigen koloniseras 1916 för odling av kokospalmer för export av kopra. affärerna gick dock dåligt och i slutet av 1930-talet flyttade de sista invånarna från ön. Vostok Island har däremot sannolikt aldrig varit bebodd. Den sista av Line Islands, Flint Island, hade guanobrytning åren 1875-80 för att därefte vara en kopraplantage vilken tyck ha varit i verksamhet fram till 1930-talet. Därefter har ön varit obebodd.

Gilbert & Ellice Islands fick självstyre 1971. 1974 bröts Ellice Island ut ur kolonin och blev en egen brittisk koloni med namnet Tuvalu. 1978 blev Tuvalu självständigt och året efter blev Kiribati också ett självständigt land.

I BWPT som bildades 1877 och upplöstes 1976 ingick följande kolonier:

Canton and Enderbury Islands (1939 to 1971), condominium mellan USA och Storbritannien
Cook Islands (1893 to 1901)
Fiji (1877 to 1952)
Gilbert and Ellice Islands (1916 to 1971), idag Kiribati och Tuvalu
Nauru (1914 to 1921)
New Hebrides (1906 to 1971), idag Vanuatu
Savage Island (1900 to 1901), idag Niue
Pitcairn Islands (1898 to 1952)
Solomon Islands (1893 to 1971)
Tonga (1900 to 1952)
Tuvalu (1892 to 1916)
Union Islands (1877 to 1926), idag Tokelau

Canton och Enderbury Islands överfördes 1979 genom Treaty of Tarawa till Kiribati i samband med att Kiribati blev självständigt. Canton Island heter idag Kanton och ingår idag. liksom Enderbury, i Phoenix Islands. Under åren 1940-1965 fungerade Kanton som mellanlandningstation för de flesta flyg över Stilla Havet. Från slutet av 1950 var det bara Pan Am som upprätthöll trafik på ön. Kanton är idag den enda av Phoenix Islands som är bebodd. Befolkningen uppgår till ett 20-tal personer. På Enderbury Island bröts guano av ett US-amerikanskt företag från 1850-talet till 1870-talet och därefter av ett brittiskt företag i ytterligare ett tiotal år. Efter att brytningen lagts ner avvfolkades ön igen. 1938-42 var bebodd av 4 personer. Idag är den obebodd.

Både Kanton, Enderbury och de andra idag obebodda Phoenixöarna (Birnie, McKean, RawakiManra , Orona och Nikumaroro) ingår i världens största marina naturreservat, Phoenix Islands Protected Area (PIPA). Birnie har aldrig varit bebodd, på McKean bröts guano vid mitten av 1800-talet, på Rawaki (Phoenix) mellan 1859 och 1871, på Manra (Sydney) från 1889 till början 1900-talet då ön istället blev en kopraplantage. Det gjordes försök att utvidga kolonin på Manra i slutet av 1930-talet men projektet misslyckades även om ön till en början hade omkring 100 invånare varav de flesta bodde kvar till 1958. Ön övergavs slutligen 1965 och sen dess har den varit obebodd. Även Orona (Hull) och Nikumaroro (Gardner) berördes av koloniseringsförsöket. Orona vara en kopraplantage i början av 1900-talet och till 1963. 2001-2004 fanns det en tillfällig befolkning på ön. Nikumaroro var också bebott, från 1938 till 1963, hade en kopraplantage och säte för administratören av Phoenixöarna. 1965 övergavs ön permanent.

Den västliga ögruppen i Kiribati, Gilbertöarna, består av 16 bebodda öar och atoller, Makin (1 800, kopraproducent), Butaritari (4 400), Marakei (2 900), Abaiang (5 500, fiske, kopra), Tarawa (50 000), Maiana (1 900), Abemama (3 400, fiske, turism), Kuria (1 100), Aranuka (1 200), Nonouti (3 200), Tabiteuea (4 900), Beri (2 200), Nikunau (1 900), Onotoa (2 600), Tamana (900) och Arorae (1 300).

Butaritari är en fertil ö med god nederbörd och bra jord för att vara en atoll. Innan andra världskriget var ön den viktigaste bland Gilbertöarna och huvudcentrum för de stora handelsbolagen DHPG och On Chongs verksamhet på Gilbertöarna. Senare tillkom också det japanska Nano Boeki KK. WR Carpenter i Rabaul övertog On Chong på 1920-talet. 1941-43 var ön ockuperad av japaner.

1926 flyttade styret av Gilbertöarna till Tarawa och efter andra världskriget flyttade stora företagen också. 1941 ockuperades även Tarawa av japanerna och 1943 återtog USA ön med stora förluster på båda sidor. På ön fanns 4 500 japanska försvarare. Totalt stupade 6 400 soldater på båda sidorna i striderna, däribland alla på den japanska sidan.

Tarawa-atollen, närmare bestämt South Tarawa, har hälften av Kiribatis befolkning och är kraftigt överbefolkad. Något som föranlett olika projekt för att förflytta folk till mindre tätt befolkade atoller. Läget förvärras också av att Kiribatis atoller hör till de som kan drabbas hårt om havsnivån höjs som en följd av klimatförsämringarna. Tarawa har dessutom brist på vatten. Förutom att Tarawa är Kiribatis ekonomiska och administrativa centrum är fiske och fiskindustri den viktigaste näringen följt av kopraproduktion.

Maiana lider redan av problem med havsnivåhöjning, kusterosion och vattenproblem.

Den sista delen av Kiribati är ön Banaba som ligger långt väster om Gilbertöarna och 185 kom öster om Nauru. I likhet med Nauru och Makatea i Franska Polynesien är Banaba en ö som i huvudsak består av en fosfatfyndighet. 1900 påbörjades fosfatutvinning på ön och den pågick till 1979. Underer den tiden skeppades 90% av öns yta iväg och ön är idag ihålig kan man säga. Mellan 1942 och 1945 var ön besatt av Japan och efter kriget evakuerade britterna huvuddelen av befolkningen till Rabi Island, en del av Fiji. Andra flyttade 1975-1977 och 1981-83. Efter att gruvbrytningen upphörde 1979 återvände dock en del av befolkningen och idag finns det ungefär 300 invånare på Banaba. Totalt anser man att det finns  6 000 personer på olika håll i världen som härstammar från Banaba.

Banaba är formellt en del av Kiribati, men styrs i praktien från Rabi Island och av det lokala styret där, Rabi Council of Leaders and Elders. Detta råd skickar också en representant till Kiribatis parlament, trot att man bor i Fiji. En del vill att gruvbrytningen på ön ska tas upp igen och de vill också att Banaba ska anslutas till Fiji eller blis självständigt istället för tillhöra Kiribati. Andra motsätter sig att Kiribati ska kunna tjäna pengar på gruvbrytning och är missnöjda med att invånarna på Rabi Island inte får del av pengarna som finns i den fond som skapats av överskottspegar från fosfatbrytningen. Invånare, cirka 5 000, på Rabi Island är både medborgare i Fiji och i Kiribati. Innan andra världskriget var Rabi Island en kopraplantage som ägdes av Lever Pacific Plantations Pty Ltd (Unilever). Invånarna på rabi Island är också formellt ägare till Banaba. Banaba är en av två öar (dan andra är Kiritimati) som tillhör Kiribati som inte kommer att drabbas av höjd havsyta på samma sätt som de mycket låga atollerna och det är sannolikt en av anledningarna till att Kiribati vill ha kvar ön.

1971 fick Gilbert & Elliceöarna självstyre, 1975 delades kolonin upp i två delar, Kiribati och Tuvalu. 1978 blev Tuvalu självtsändigt och 1979 Kiribati.

Kiribati förbereder på olika sätt vad som ska händ om landet dränks av ett stigande hav. Med Australien och Nya Zeeland har man gjort upp om att befokningen ska kunna fly dit. regringen på Kiribati har också köpt en 2 200 ha stor egendom på Fiji och man har uppmanat befolkningen att börja flytta från landet. Det finns dock forskare som menar att det inte kommer att gå så illa. Kiribatis ekonomi är helt beroende av bistånd och fonden som innehåller överskottet från fosfatbrytningen på Banaba.

Precis som Banaba är Nauru en ö som till stor del består (eller kanske riktigare bestod) av fosfattillgångar. 1878 utbröt inbördekrig på ön som bara är 447 kvadratkilometer. Kriget sluatde 10 år senare när Tyskland invaderade och annekterade ön samt gjorde den till en del av det tyska protektoratet Marshallaöarna. 1900 hittades fosfat på ön och 1906 påbörjade brytning. 1914, när första världskriget började, ockuperades ön av Australien.

1919 skrev Australien, Nya Zeeland och Storbritannien på Nauru Island Agreement och fosfatutvinningen togs över och fortsattes av British Phosphate Commission (BPC). Från början fick Naurus landägare bar en lite andel av vinsterna från fosfatbrytningen, från 1927 7,5 pence per ton och från 1939 9%. 1967 nationaliserades fosfatförekomsterna och Nauru Phosphate Corporation (RONPhos) skapades år 1970. Överskottet av fosfatutvinningen placerades i Nauru Phosphate Royalties Trust. Pengar investerades i fastigheter och annan egendom jorden runt. Som mest innehöll trusten 1,3 miljarder australiska dollar 1991. Ekonomin i trusten missköttes, regeringen på ön överdimensionerades, pengar slösades och efter att fosfatfyndigheterna tömts ut och brytningen avslutats 2005. 2001 fanns det bara 200 miljoner kvar i trusten och efter 2005 blev trusten snabbt bankrutt. På grund av gruvbrytningen är stora delar av det inre av ön förstört och omgivningarn inklusive havet blev delvis förgiftade.

År 1923 gjordes Nauru till ett mandat under Nationernas Förbund som överläts till att styras av Storbritannien, Australien och Nya Zeeland tillsammans. Ett tridominium (samma som codominium, fast med tre huvudländer) var skapat. 1942 ockuperades Nauru av Japan, 1200 nauruaner deporetades som slavarbetskraft till Chuuk Islands (Truk Islands). 700 överlevande av de deporterade kunde återvända efter kriget. 1945 gav japanerna på ön upp. 1947 blev Nauru en FN-förvaltarskap under Storbritannien, Australien och Nya Zeelands styre. En fortsättning på NF-mandatet kan man säga. 1966 fick Nauru självstyre och 1968 blev landet självständigt.

I brist på fosfatbrytning har landet idag ingen ekonomi utan är total beroende av bidrag från andra länder. Redan på 1990-talet var ekonomin usel på grund av ekonomisk misskötsel av pengarna i den trust, Nauru Phosphate Royalties Trust, där överskottet från fosfatutvinningen placerats. Därför blev Nauru under 1990-talet ett skatteparadis där svarta pengar tvättades och en massa andra underliga affärer hanterades.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Series Navigation<< Australiens externa territorierBrittiska kronbesittningar – kanalöarna >>
About these ads