Klanen – en bok som jag inte kan uppfatta som rasistisk

KlanenJag läste en recension på Aftonbladet Kultur om boken Klanen med Johan Lundberg och Per Brinkemo som redaktörer. Recensionen är skriven av Sinziana Ravini och hon anser att boken är rasistisk. Jag tänkte att jag inte skulle bry mig om att läsa boken. Men så läste jag Åsa Linderborgs artikel om den. Nu har jag läst boken. Jag kan inte hitta nån rasism i boken överhuvudtaget. Däremot känner jag inte igen det Sverige och de svenskar som beskrivs i boken. Varken Per Brinkemos och Johan Lundbergs inledande beskrivningar eller det som beskrivs av Abdi-Noor Mohamed från Somalia som skriver följande som ett exempel på hur det inte är i Sverige:

Om man säger att man ska träffas i morgon bitti betyder det att man avser att träffas mellan kl. 07:00 och 09:00. Om man säger att man ska träffas vid barqadi (förmiddagen) betyder det att man kan träffas mellan 10:00 och 11:00. Om man säger att man ska träffas vid duhurradi (vid lunch) betyder det att man kan träffas mellan 12:00 och 13:30, och så vidare.

Men för mig är det där precis som det är bland svenskar i Sverige. Det är helt klart ingen skillnad mellan hans sätt att bestämma träff och svenskar sätt. I alla fall inte i de kretsar där jag alltid rört mig. Inte heller är det nån skillnad när det gäller hälsningar, men det hävdar Abdi-Noor Mohamed:

Jag kommer från ett land där vi hälsar på varandra med ett leende, skakar hand och stannar en liten stund för att berätta vad som har hänt sedan sist, men jag har kommit till ett land där folk bara säger ”hej” till varandra.

Naturligtvis hälsar vi svenskar på exakt samma sätt som de gör i Somalia. Med ett leende och är det någon vi är bekant med stannar vi och pratar en stund. Beroende på social relation till den person det gäller så hälsar vi bara med ord, genom handskakning eller med en kram. Abdi-Noor Mohameds inlägg är faktiskt i huvudsak en provkarta på fördomar om svenskar. Det tycks handla om en person faktiskt har noll koll, kanske på grund av noll kontakt.

I mitt Sverige är familjen och släkten mycket viktigare än staten. Har jag nåt problem vänder jag mig till familjen och i förlängningen släkten. Mina vänner är släktingar och de som inte är släktingar men ingår i den utvidgade familjen betraktas som släktingar. I min frus släkt och familj verkar grunderna faktiskt vara desamma.

Naturligtvis löstes också många problem på landet i Sverige och när jag var ung på släktbasis eller familjebasis. Ett slagsmål på dansbanan anmäldes inte till polisen. Konflikten hanterades på helt andra sätt. Konflikten mellan oss i vårt bostadsområde och de ner i samhället löstes utanför de rättsliga och juridiska kanalerna. Utan mellan familjerna eller mellan släkterna. Så är det säkerligen fortfarande på många håll I Sverige. Beskrivningen av resandesamhället i boken avviker inte i grunden speciellt mycket från det svenska samhället som jag upplevt det.

Nog för att jag är överens med den historieskrivning som finns i boken vilken beskriver ett av världens mest udda länder som dessutom är omgivet av andra internationellt udda länder. Jag inser också att för mig betyder ordet klan nåt större än släkten som i sin tur är större än familjen. Det betyder nästan samma sak som stam men inte riktigt utan kan både vara mindre och större. Medlemmar i en stam kan för mig tillhöra olika klaner och en klan kan sträcka sig över stamgränser. De som tillhör en viss klan behöver inte alls vara släkt med varandra. Alla som tillhör en viss stam pratar samma språk och flera olika stammar kan prata samma språk och därmed tillhöra samma folk och oftast också samma nation, men också folk som talar olika språk kan tillhöra samma folk och nation som exempelvis samer som talar olika språk. Både inom en klan och inom en stam finns det i allmänhet klasser. Godsägarna och deras anställda i en skotsk klan var alla klanmedlemmar men de var inte släkt och tillhörde inte samma klass för att ta ett exempel.

Författarna till och redaktörerna av antologin använder däremot klan som en synonym till släkt och det var kanske därför Per Brinkemo tyckte att jag skrivit fel i inlägget Bred hittar på om klaner och Mellanöstern. Jag var inte helt främmande för Brinkemos invändningar men efter att ha läst boken som sammanställts av Lundberg och Brinkemo anser jag nog att mitt resonemang i stort är korrekt. Klan är något som främst finns i nomadsamhällen och det finns främst bland sådana folk som exempelvis somalier, men lever till viss del kvar även i Mellanöstern, främst bland arabiska beduiner och kurder där det fortfarande finns nomader och där de många andra härstammar från nomader. Men resonemanget om skillnaden mellan Somalia och Mellanöstern är fortfarande giltigt som jag ser det.

I de miljöer där jag växt upp och i min släkt har staten och överheten, polisen och militären, alltid betraktats med skepsis och tveksamhet. Det har aldrig varit något som någon kan förlita sig på. Samtidigt är dock respekten för demokratin i allmänhet hög och valdeltagandet högt. Det finns en dubbelhet i detta. Kanske är det en klassfråga, kanske är det nåt annat. Samtidigt är det så att jag vet att i de frågeundersökningar som det hänvisas till i boken skulle jag svarat likadant som majoriteten svarat. På ön där jag är född har det varit en självklarhet att staten inte kan stå för tryggheten och säkerheten, utan bara kollektivet. Vill en att något ska bli på ett visst sätt får en fixa det själv ihop med andra helt enkelt. Men samtidigt respekteras politiker och demokrati stat, och kommun. Gud har också stor betydelse. Också här finns en dubbelhet. Kanske visar det att det svenska samhället inte riktigt är som undersökningarna ger vid handen utan att folk svarar som det förväntas av dem. Om det är så betyder det att klanlojalitet, släktlojalitet och familjelojalitet. Kanske visar det att jag växt upp i en udda miljö och att det inte är typiskt för Sverige.

Kanske är det Göteborg och västkusten. För i Göteborg liksom på öarna betyder ju släktskap, social tillhörighet och grupptillhörighet mer än vilket partimedlemskap en har. Vem en är har större betydelse än vad en är eller vilka grundåsikter en har. Göteborgsandan är kanske en kvarleva från ett annat samhälle. Kanske är Göteborg ett samhälle där det är lättare för invandrare från patriarkala och konservativa kulturer med hedersbegrepp, klan, släkt och familjelojalitet att passa in. Kanske är det därför som Göteborg har Sveriges högsta andel somalier och kanske är det därför som nästan alla kriminella nätverk i Göteborg är släktbaserade. Kanske är det därför som Vänsterpartiets lokale ordförande är barnbarn till en man som i nästan två decennier var IFK Göteborg obestridde boss.

I vilket fall som helst känns de beskrivningar av hur det är i Sverige och hur svenskar är som helt verklighetsfrämmande för mig. Det är inte så det är. Inte i mitt Sverige. Skillnaderna mellan somalier och svenskar överdrivs. Skillnaderna mellan samhällen där familj, släkt och klan betyder mer än i Sverige och Sverige överdrivs som jag ser det.

Köp boken från Adlibris

Köp boken från Bokus

Advertisements