Stalinsvälten och Ukraina

Boknytt
Röd hungersnöd – Stalins krig mot Ukraina
Anne Applebaum
Bonniers 2019

Det räckte med att se dessa sorgsna, barfota och halvnakna ukrainare. De hölls fångna i gamla klosterbyggnader, många hade stora, uppsvällda magar av hunger och de flesta var psykiskt sjuka. Jag tog hand om dem, lyssnade på deras historier och hemligheter. De beskrev hur deras barn dött av svält och hur de själva, när de var väldigt nära att svälta ihjäl, då tillagade liken efter deras egna barn och åt upp dem. Det hade skett i ett chocktillstånd orsakat av hunger. När de sedan insåg vad som hade hänt tappade de förståndet.”

Dagboksanteckningarna från Olga Mane, en gulaglägerfånge på Solovetskijön i Vita havet, gav en glimt av det ofattbara. Under våren 1933 mottog den sovjetiska säkerhetstjänsten OGPU i Kievprovinsen och andra ukrainska områden flera rapporter varje dag – om kannibalism. Den stora svälten massakrerade i tysthet miljontals bönder i sovjetiska Ukraina, Volgaområdet och Kazakstan. Inte på grund av torka, översvämningar eller skadeinsekter, utan på grund av Stalinregimens tvångskollektivisering av det sovjetiska jordbruket.

Anne Applebaums omfattande skildring av svälten i Ukraina 1932-34, numera benämnd Holodomor, framställer i närbild den ödesdigra hungersnöd som blev följden av Moskvas beslut. Det är en rasande antikommunistisk uppgörelse där stort blandas med smått, fördomsfullt klassförakt och rena dumheter om marxism med viktig kunskap om brutaliseringens logik och med stor inlevelse i krossade människolivs öden. Och faktiskt med erkännande av att ukrainska folkmiljoner var anhängare av socialistisk revolution och att många kommunister motsatte sig Moskvas terrormetoder.

Där tsardömets bondebefolkningar under bolsjevikernas slagord ”jord, fred och bröd” erövrat jord under revolutionen 1917-18 försökte sovjetledningen tio år senare ta kontroll över landsbygden genom att avskaffa privata jordbruk, tvinga in bönderna i kolchoser och ”förinta kulakerna som klass”. Det senare syftade formellt på profiterande rikebönder men kom att bli ett politiskt slagord riktat mot alla bönder som motsatte sig kollektiviseringen.

Bakgrunden var sammanbrottet för livsmedelsförsörjningen under världskrig, revolution och inbördeskrig i såväl det ryska tsardömet som under den nya sovjetmakten. Tsartidens krigshushållning och bolsjevikrevolutionens inledande krigskommunism hade helt enkelt militärt rekvirerat jordbrukets överskott för städernas och krigsmaktens försörjning, med sjunkande avkastning som följd.

Med Lenins så kallade NEP – Nya ekonomiska politiken – från 1921 infördes istället marknadsrelationer i handel med livsmedel för att öka utbudet, med inledande framgång. Men i avsaknad av tillräckligt med industrivaror tenderade rubeln att bli till värdelösa papperslappar. Produktiviteten i jordbruket stagnerade med återgång till självhushåll, ny hungeroro blev följden i städerna.

Efter interna strider i kommunistpartiet med utrensningar av både Bucharins NEP-anhängare och Trotskijs vänsterkritiker mobiliserade Stalin 1929 sovjetstatens alla resurser för den första femårsplanen, en gigantisk industrialisering där kontrollen av jordbrukets resurser utgjorde förutsättningen.

Tjugofem miljoner enskilda bondehushåll kollektiviserades under de följande åren, inledningsvis med dramatisk sjunkande avkastning när miljontals bönder slets upp från sin jord eller deporterades, kreatur slaktades ned och mark blev obrukad. Följden blev hunger.

Vidden av katastrofen 1932-34 doldes länge av de sovjetiska myndigheterna. 1937 års folkräkning som pekade mot befolkningsminskning i områden som drabbats av svälten ogiltigförklarades och ansvariga statistiker fängslades och sköts.

Ukrainska exilmiljöer larmade förstås om svälten men det var först i slutet av 1960-talet som uppgifter började nå ut från dissidenter inifrån Ukraina. Men, visar Applebaum, den stora dörröppnaren var kärnkraftshaveriet i Tjernobyl 1986 som slet täckelset av den officiella lögnen och Michail Gorbatjovs glasnost som förklarade ordet fritt, öppnade arkiven och bröt sönder den officiella tystnaden.

I väst hade diplomatpost från Sovjet tidigt innehållit uppgifter om svälten och nyhetsartiklar publicerats i både Europa och USA. Men svältens omfattning var oklar och hade svårt att konkurrera med nyheter om den snabba sovjetiska industrialiseringen under första femårsplanen.

För svensk del har medieforskaren Göran Leth visat hur inledningsvis endast Aftonbladet, på den tiden en antikommunistisk högertidning, innehöll omfattande och, som det i efterhand visat sig, i flera avseenden vederhäftigt material om det första svältåret. Men samtidigt dränktes det hela i sensationsjournalistik och antisemitiska antydningar.

För andra högertidningar och konservativ press framställdes svälten i början som mest något typiskt ryskt för primitiva slaver med vana att uthärda. Under svältens kulmen 1933 kunde dock rubrikerna tala om ”fruktansvärd nöd” och den ”ohyggliga hungerkatastrofen” med ”10 miljoner” döda!

Medan liberala Göteborgs Handels och Sjöfartstidning skildrade krisens djup prioriterade kollegan Dagens Nyheter däremot artikelserier om den sovjetiska femårsplanens industrialisering i ett i ”världshistorien okänt tempo”. Att människor stod i vägen och ”många svälta ihjäl” hindrade inte bedömningen att fyra år av fem ”gingo bra”.

För den svenska kommunistpressen betraktades påståenden om sovjetisk hungersnöd som rena lögner. Sovjet hade inte på fyrtio år haft så rika skördar, hävdade Ny Dag, och i Ukraina var skörden ”den bästa på 32 år”. Kirunasvenskar som lyckats ta sig hem från det hungerdrabbade landet förlöjligades över klagomål om att ha fått ”för lite socker ibland”.

I 1930-talets motsättningar mellan fascism och Sovjets allians med västmakterna kom intresset för den stora svälten att odlas på den fascistiska eller åtminstone antisovjetiska sidan. Det gällde också för både de ukrainska exilmiljöerna och stridande ukrainska nationalister i UPA/ONU som under Stepan Bandera inledningsvis stred på Tysklands sida. Den ”ukrainska frågan”, inklusive frågor om svälten, kom för många att överskuggas av koncentrationslägrens ökända ukrainska vakter och ukrainska nationalisters massakrer på judar och polacker.

Under kalla kriget kom svälten på motsvarande sätt att länge tillhöra den antikommunistiska propagandan från västsidan. Men med 1970-talet utvecklades också vetenskapliga institut i USA och Kanada som insamlade brev, dagböcker och livsberättelser. Omfattningen av katastrofen och dess offer nådde i mitten av 1980-talet utanför exilmiljöerna genom litteratur och dokumentärfilmer.

Historikern Robert Conquest, känd för sitt banbrytande verk om Stalinterrorn, publicerade den lika uppmärksammade Harvest of Sorrow 1986. Här återgavs dokumentation av tvångskollektiviseringen och dess följder, de drakoniska besluten och våldsamma indrivningarna av spannmål när ingenting fanns kvar för de uthungrade, de stängda gränserna och städerna för svältande, nonchalansen inför massdöden. Conquest tvekade inte att kalla Stalins politik för ”terrorhunger” i syfte att krossa böndernas motstånd. Men stod inte oemotsagd.

Applebaum skildrar inte helt utan vämjelse de akademiska tolkningsstriderna kring svältens orsaker, syften och innebörder. Och beslutade sig för att vända akademin ryggen.

Medan Conquest menade att svälten var ett ”Stalins krig mot bönderna”, lyder Applebaums underrubrik: ”Stalins krig mot Ukraina”. Den skillnaden tränger in i politiska dagordningar sedan Ukrainas självständighet och den ryska annekteringen av Krim.

I Ukrainas nuvarande nationella historieskrivning framhålls en månghundraårig självständighetskamp mot såväl det ryska tsardömet som mot Sovjetryssland. Stalinsvälten ses här som ett ryskt försök att krossa den ukrainska nationen genom folkmord. Det är också Applebaums tolkning liksom det ukrainska parlamentets beslut 2006 efter den så kallade ”Orangea revolutionen”.

Forskare har haft en annan uppfattning. Robert Davies och Stephen Wheatcroft visade för ett drygt decennium sedan att bortåt 6,5 miljoner människor omkom under den svåra svältperioden 1932-34 men inte alls bara i Ukraina. Omkring två och en halv miljon svältoffer skördades i ryska Volgaområdet, Kubanområdet och Kazakstan.

Även i Ukraina drabbade svälten i minst lika hög grad andra nationaliteter på landsbygden medan stadsbefolkning av både ukrainsk, rysk och judisk härkomst drabbades i mindre grad. Det var alltså inte juridiskt sett folkmord riktad mot en etnisk grupp, dock inte desto mindre en förbrytelse, hävdar dessa forskare.

Men hur infekterad den politiska frågan om Holodomor blivit illustreras av historikern Sheila Fitzpatricks recension i The Guardian av Applebaums bok. Fitzpatrick, en av världens främsta kännare av Stalintidens Sovjet, gjorde en i huvudsak positiv anmälan men hade vissa invändningar mot Applebaums källredovisning och tolkning av termen folkmord. Och fick sina fiskar varma. Inte bara av Applebaum själv som gick i taket utan sekunderades av rasande mediaröster som ansåg att släppa fram Fitzpatrick om Ukraina var som att låta förintelseförnekaren David Irving recensera en bok om folkmordet på judarna.

Det hindrar inte att Applebaum påvisar något av betydelse. För även om inga direkta beslut eller order från Stalins Moskva handlade om att krossa just den ukrainska nationen, pekar hon på det stalinistiska ledarskapets rädsla för ukrainska nationella strävanden, bland annat förespråkade av Stalins dödsfiende Lev Trotskij som på 1930-talet reste parollen om ett självständigt Sovjetukraina.

Efter 1920-talets ”nativisering” av sovjetmaktens olika delrepubliker, den så kallade korenisatsia, som gjorde ukrainska till officiellt språk och understödde utvecklingen av ukrainsk kultur och nationell representation, rensades det ukrainska kommunistpartiet skoningslöst från påstådda nationalister i början av 1930-talet. Med första femårsplanen och kollektiviseringen centraliserades sovjetstyret dramatiskt under Stalin och den så kallade ukrainiseringen tog ett blodigt slut.

En liknande utveckling skedde också i andra delrepubliker men med Applebaums fokus ligger det nära till hands att knyta svältkriget mot Ukrainas bönder till den övergripande offensiven mot just ukrainsk ”nationalism”.

Ukrainska myndigheter försöker idag vinna internationellt gehör för att Holodomor var avsiktligt folkmord. Ett knappt tjugotal stater, bland andra USA och Kanada, stödjer tolkningen medan rysk utrikespolitik talar om ”humanitär katastrof” som följd av missväxt, kollektivisering och spannmålsrekvisitioner.

Att Israel hör till de stater som tvekar kan ha att göra med ukrainska högerextremisters antisemitiska kampanjer där Holodomor framställs som en judisk förbrytelse i klass med ”Holocaust” – då några av sovjetledarna, däribland den ansvarige för Ukraina, Lazar Kaganovitj, var judar.

Applebaum skildrar de antisemitiska pogromerna i Ukraina under inbördeskriget efter revolutionen men berör knappt de antisemitiska inslagen i senare ukrainska nationalistiska rörelser.

Möjligen kan det ointresset ha att göra med hennes omfamning av ukrainsk nationalism generellt gentemot den ”rotlöshet” och de ”förvirrade lojaliteter” hon tycker sig se bland många rysktalande i östra Ukraina. Det hindrar inte att hennes bok utgör en skrämmande och lärorik berättelse om människoskapad svält – med betydelse även för vår tid.

Håkan Blomqvist

Ursprungligen publicerad i Internationalen.

Advertisements