I ett trasigt samhälle blir familjen den enda vägen

För bara några år sedan, och i vad som känns som en helt annan tid, arrangerade Allt åt Alla ”överklassafari” i Stockholms och Göteborgs allra rikaste områden. Då vände en finurlig del av vänstern på den exotifiering som görs av vissa stadsdelar och satte fokus på familjer som lever efter sina egna moralkoder. Namn som Wallenberg, Rausing, Lundin, Ax:son Johnsson. Berättelser om nepotism, skatteflykt, brevlådeföretag i skatteparadis. Familjer och brottslighet som det aldrig talas om på det sätt som media och politiker så gärna gör när det rör sig om betongförorter och efternamn som Ali Khan. Att det förhåller sig så stavas så klart klass.

Är du kung i ditt bostadsområde så får du omsätta dina svarta inkomster i lyx som syns och som går att åtnjuta med svarta pengar. Tillhör du däremot samhällets övre skikt får du hjälp från storbankernas handläggare att tvätta inkomsterna. Då kan de plötsligt dyka upp i fastighetsaffärer och aktieinvesteringar. Dessutom får du draghjälp från liberala och konservativa ledarsidor som med näbbar och klor kämpar mot möjligheten att komma åt skattesmitare i miljardklassen men som skriker i högan sky om en ensam mamma fuskar med bidrag.

När abonnerade bussar guidade människor igenom Göteborgs särskilt privilegierade områden skrev en liberal ledarskribent på Göteborgs-Posten att det de boendes rikedom var något som inte angick någon annan.

Sverige är ett splittrat land, men just nu är det bara en dimension av splittringen som får plats i det offentliga samtalet. När biträdande rikspolischefen Mats Löfving sitter i Ekots lördagsintervju och hävdar att fyrtio klaner ”kommit till Sverige /…/ enbart med syfte att organisera och systematisera kriminalitet”, spelar det in i en helt igenom reaktionär politisk utveckling. Det kablas just nu ut intensiv propaganda som vill måla upp en bild av att det råder en dubbelmaktssituation i stora delar av landet. Förorter där det sätts upp vägspärrar, som har sina egna lagar, som styrs av människor som från födseln avviker från majoritetssamhället.

Just denna föreställning om medfött annorlundaskap får nu legitimitet från myndighetshåll genom Löfving: ”Hela familjen, hela släkten, hela klanen uppfostrar sina barn så att de ska kunna ta över klanen. De här barnen har ingen ambition av att bli en del av samhället utan de har en ambition redan från födseln av att ta över i kriminalitet. Där är vi i Sverige ganska naiva.”

Lilla naiva landet lagom och det stora hotet utifrån. Nej, vi socialister får inte tveka när vi sätter ned foten. Sverige är ett land med omfattande sociala problem, men det vi hör nu är ren propaganda för att skapa en belägringskänsla hos befolkningen och öka acceptansen för hårdare social kontroll och öppet polisvåld. Vi måste komma med andra svar. Från vänsterhåll kan man förstås svara att vi haft etablerade klaner i Sverige sedan länge – och peka på exempelvis Wallenberg. Det är en snygg manöver för att flytta fokus till en annan typ av parallellsamhälle som tillåts existera utan att det gör det minsta avtryck på den moralistiskt uppskruvade lag-och-ordningsdebatten, men det kan faktiskt göras till mer än ett retoriskt knep. För vad är det som hänt i ett samhälle där efternamn och blodsband styr människors öde mer än någonting annat?

En individ är aldrig isolerad. Hon agerar alltid inom de ramar som omgivningen sätter. Ett starkt samhälle kompenserar för sociala omständigheter. De kompenseras genom ett starkt utbildningssystem, genom ett starkt civilsamhälle, genom en arbetsmarknad som har plats för alla – även den som kommer ur trassliga omständigheter. Och med en bostadsmarknad som gör det möjligt att flytta hem­ifrån utan ekonomiskt stöd av familjen. När allt detta saknas är effekten i huvudsak en: Familjen får makten över din framtid. Då finns det ingenting som styr ditt liv och dina möjligheter mer än om du sätts till världen i Arvids­jaur, Akalla eller Djursholm. Den inkomst som var dina föräldrars blir också din.

Den ena klanstrukturen används som slagträ i det politiska spelet. Den andra åtnjuter egen gräddfil. Båda är de en cancer i en trasig samhällskropp. Just nu styrs samhällsdebatten av politiska krafter som bara strävar efter att förvärra situationen, men som samtidigt profiterar på dess effekter. Är då Sverige verkligen ett naivt samhälle? Nej, snarare är det väldigt väldigt cyniskt.

Ursprungligen en ledare i Internationalen.

PS. Några vägspärrar har inte funnits i någon av Göteborgs förorter. Det är en av många lögner från landets makthavare. #Anders_S

Läs mer:

De rika klanerna/släkterna/familjerna

Advertisements