Mak(g)en till resa!

Problem med magen är en av resandets avigsidor. Och så är inte sällan livet som enkel ryggsäcksresenär (”traveller not tourist”, som vi säger). Att resa, bo och arbeta primitivt och billigt har sina avigsidor. Och nöden har ingen lag…

Men det började bra.

Jag och min reskamrat (och arbetskamrat) Christer pinade i oss litervis med bakteriefri, sötblabbig Fanta och Coca-Cola, som strax pumpades ut i växande svettkalla fläckar på våra khakiskjortor. Egypten var varmt. Och smutsigt.

Men vår bacillväktardisciplin var omutlig. Vi skulle på alla sätt undvika smittsamt lokalt vatten – och bara äta kokt mat. Vi hade bestämt oss för att hålla oss friska på den långa semesterresan i Mellanöstern (Västasien). Kassa magar är som sagt ryggsäcksfolkets akilleshäl.

På kvällarna på hotellrummet kastade vi oss ivrigt över de fisvarma plastflaskorna med tablettklorerat kranvatten vi preparerat innan dagarnas turistutflykter – och där och då smakade det kemiska vattnet ljuvligt. Och så höll sig magarna lugna också.

Tills Beirut. Dit vi hade turen att anlända året innan det blodiga inbördeskriget i Libanon 1975.

Där träffade vi på trevliga finska sjömän, som hade bjudsprit och falska passersedlar ner till den välbevakade hamnen (där den stora explosionen skulle ske nästan ett halvsekel senare).

Nordiskt broderligt trugade de på oss starksprit från det rikliga Koskenkorva-lagret ombord på deras trivsamt ombonade båthytter.

Dagen därpå hade vi bussbiljetter från Beirut till Istanbul. Och jag hade fått en våldsam diarré av spritfesten.

Det var en eländigt pockande, oberäknelig och kraftslukande ränneskita. Den tvingade mig att förtvivlat springleta butiks- och restaurangtoaletter längs vägen ut från Beirut – vid varje välsignad trafikstockning. Och de var tack och lov långa.

Senare blev gränserna min räddning. Trots min internationalistiska inriktning prisade jag högt mänsklighetens territoriella uppsplittring såsom den uppenbarade sig i kalkstensdammiga libanesiska, syriska, och turkiska gränsstationer (två åt gången). Eller rättare sagt, jag prisade deras enkla äckelsmutsiga muggar.

Förvånade tulltjänstemän hann knappt höra dunsen från svenskpasset på sina blankettfyllda myndighetsbord förrän jag som en oljad blixt hade reglat in mig på deras pappersbefriade ståtoaletter.

På den sista turkiska gränsstationen blev det ett lååångt bussuppehåll alltmedan gränsgubbarna gjorde halvhjärtade försök att bära ut våra och de andra passagerarnas bagage för kontroll och tull. Våra medresenärer protesterade vilt gestikulerande för att få dem att låta bli deras rikliga och överfulla packningar.

Timmarna sniglade sig fram och så småningom förstod vi vad som egentligen pågick. Det parlamenterades om hur mycket mutor de statsanställda gränskillarna skulle ha för att släppa igenom passagerarnas smuggelgods. Hela bussen utom vi två visade sig bestå av smugglare!

Själv var jag helt oskyldig. Inte ens ett jota av begagnad orientalmat passerade in i Turkiet. Min mage och tarmar var fullständigt tömda, tack och lov.

Vid det senaste gränstoalettbesöket spydde jag till och med upp rent vatten jag druckit. Jag var förstås helt och totalt utpumpad och vimmelkantig av kraftlöshet.

Strax efter gränsen – i miljonstaden Adana – hoppade alla turksmugglarna av bussen och försvann hastigt och lustigt. ”Och det begriper ni väl att vi inte kan åka hela vägen till Istanbul med bara er ombord, här har ni biljetter till kvällsbussen istället”, sa chauffören med medhjälpare.

Fast det biljett-medgivandet fordrade förstås en del högljutt ilsken ”övertalning” från vår sida. Eller rättare sagt från en uppretad Christer. Själv var jag vid det laget helt likgiltig till vad som tilldrog sig runt mig och min plågade mage.

Bara en tanke malde i mitt huvud. ”Jag tar inte en matbit till söder om Alperna”. Men då hade jag inte räknat med Mustafa.

Han var Christers rullstolsbundne kompis. De hade blivit bekanta med varandra när Mustafa av någon outgrundlig anledning hamnade som patient på det Göteborgssjukhus där Christer och jag arbetade som sjukhusvaktmästare (patienttransportörer, vårdarbetare).

Mustafa var turk och bodde nu åter hemma i Istanbul. Och turkar är gästfria mot sina vänner. De dukar upp allt vad huset förmår, och lite därtill. Att jag var dålig i magen fanns inte på hans karta – här skulle det firas och slås på stort!

”Vadå för ont i magen, är det något fel på min mat”, frågade han med sårad min när vi hälsade på hos honom. Alltmedan kvinnfolket fyllde bordet till överflöd med allehanda normalt lockande maträtter.

Men nu var ju inte läget normalt med mig, vilket jag lönlöst försökte förklara för Mustafa, vars bristfälliga engelska satte krokben för mina utläggningar.

–Njae, försökte jag. Det är nog inget fel med din middag men du förstår att jag blir sjuk för att det är bacill…eeh, små djur i maten.

–SMÅ DJUR I MIN MAT!?

Tablå och reträtt.

Under hans spanande misstänksamma örnögon tvingades jag av hövlighet pina i mig alla de överfulla rätterna på det rågade matsalsbordet. Med rikliga påfyllningar.

Inte ens den vidriga likgula efterrätten av sötspunnet kycklingkött (!) slapp jag undan. Men Mustafa blev nöjd över sina artiga gäster från Sverige.

Nästa dag var magen absolut död av matchocken. Inte ett spår av rörelse förnimmdes när vi bordade ett gammalt långsamt tåg med destination Aten.

Tills vi stannade i närheten av den turk-grekiska gränsen utan att veta hur länge vi skulle vänta där. Och ingen språkkunnig att fråga. Så jag vågade inte springa till den avlägsna gränsstationen.

Just då sa magen tvärt NU!

Första toan var låst, den andra likaså. Med panik till den tredje och fjärde, och den växande panikartade insikten att alla toaletter förstås var låsta i samband med gränsövergången.

Utanför myllrade det av språkoutbildade turkar vars vänliga uppsyn jag misstänkte skulle försvinna om jag helt sonika satte mig ner på banvallen och sket inför deras åsyn.

– Det får ske utanför toadörren längst bak i vagnen, tänkte jag desperat. Mitt på korridorsgolvet. Nöden har som sagt ingen lag…

MEN. När nöden är som störst…

En gisten dörr ger vika in till ett tidigare oupptäckt kvadratmeterstort tvättrum. Byxan ner. Skinkan på handfatet. Kranen på. Axeln mot den inlutande ostängbara dörren.

Pang. Oändlig salighet. Och ivrigt pennvispande under vattenstrålen för att det skulle lösa sig i vasken, precis som ordspråket så passande lyder.

DÅ. I precis det ögonblicket, i just den stunden, mitt i denna penibla situation, knackar det mycket energiskt på dörren. Medan jag desperat kämpar emot med axeln försöker någon pressa in tvättrumsdörren samtidigt som han ropar kraftigt genom dörrspringan.

–Passports please, passen tack!

Hans Norebrink

# Tillägg för de hårdhudade: Inne i det minimala tvättrummet upptäckte jag snabbt ett litet skåp med gamla gulnade tidningar under tvättfatet. Där hystade jag in och paketerade en rejäl laddning från det fulla handfatet. Sedan fortsatte jag att vispa och skölja, och hann precis rädda min värdighet innan passkontrollören tittade in.

Timmarna gick, solen sken, och hettan steg på tåget. Christer och jag svalkade oss vid ett tågkorridorsfönster. När vi plötsligen ser en förnäm parant och dräktklädd överklasskvinna trippa fram på höga klackar bort till tvättrummet och öppna dörren. Hon kastas hastigt bakåt av den gräsliga stanken.

Advertisements
Gilla Hans Norebrink på Patreon!