Psykoanalytikern Carl Gustav Jung myntade en gång den bevingade frasen ”tills du gör det omedvetna medvetet kommer det att styra dit liv, och du kommer att kalla det ödet”. Det är ett påstående som omfattar såväl människor i kollektiv som samhället i dess helhet. Det gäller alla de intressemotsättningar och konflikter som döljer sig under även ett på ytan ordnat samhälle och som faktiskt driver hela samhällsutvecklingen. Den som inte erkänner motsättningarna kommer att kalla klasskampen för ”utveckling” och sina nederlag för ”modernisering”.
Detta är priset vi betalar av att ha en arbetarrörelse som leds av ett parti som försöker fortifiera sig i mitten av det politiska fältet, som accepterar nyliberalismen som vore det en naturlag. Ibland gör vi oss skyldiga, även på den här ledarsidan, till ett språkbruk där det framstår som om vi har en regering och ett socialdemokratiskt parti som styr samhället i nyliberal riktning. En mer rättvisande bild är att SAP inte styr någonting. Man bara låter den nyliberala samhällsutvecklingen rulla på som en ångvält och bidrar efter bästa förmåga.
Istället för att acceptera och försöka hantera en politisk helhet väljer man tunnelseende och närsynthet. Nästa val, nästa avtalsrörelse. Så kan varje reträtt målas om till ett framsteg och varje löfte brytas utan att någon känner sig vid sveket. Om medberoende skulle illustreras med ett specifikt parförhållande så vore det inte långsökt att peka på relationen mellan LO och SAP. Vad planen härnäst är för att behålla politisk relevans kan vi ju bara spekulera i. Men det lär innefatta mer högerpolitik, som man efter förmåga försöker väga upp med löften om mer inhuman asylpolitik, fler poliser och hårdare straff. Den otrygghet som cementeras socialt måste överskuggas av skräcken för din nästa. Regeringens totala följsamhet mot kapitalet kompenseras med löften om stenhårda tag. Löften om ordning och reda på gatorna, total anarki på arbetsmarknaden.
Trots allt högre klagomål rättar sig LO till sist in i ledet. Om alla försämringar hade drabbat ledningen så skulle man kalla det självskadebeteende, men nu är det ju bara medlemskårerna som drabbas så då får vi väl leta efter andra ord att beskriva agerandet; Svek, förräderi, eller bara ett ledande skikt som inte längre delar några klassintressen med dem de är satta att företräda. Om det går att vända den socialdemokratiska skutan kan förstås ingen egentligen veta, men just nu sjunker den – och drar med sig fackföreningsrörelsen mot botten. Enda alternativet till gradvis undergång är att klippa banden. För en sak är säkert: när socialdemokratin fullt ut bedriver borgerlig politik så kan den inte leda en arbetarrörelse.
En oberoende fackföreningsrörelse är inte detsamma som en opolitisk fackföreningsrörelse. De organiska banden finns ju kvar, förkroppsligade av tusentals gräsrötter med partibok. Tvärtom betyder det en rörelse med större politisk frihet, där det skapas utrymme för fack och partipolitik att stärka varandra och förankra krav och kamper i människors vardag istället för i eftergifter för att rädda ett regeringsunderlag byggt på borgerliga villkor.
Detta är också en utmaning med adress till Vänsterpartiet. Nu gäller det att motstå frestelsen att ersätta S och istället satsa på byggandet av en annan slags facklig-politisk samverkan. Bygg rörelsen, skola de bästa och kunnigaste aktivisterna. Det finns en annan facklig-politisk samverkan därute, en som inte gör reträtt och nederlag till vårt gemensamma öde.
En ledare från tidningen Internationalen.
