Alaskas jättekrabbor

Publicerad denFörfattareHans Norebrink

Under mina många vuxensomrar på Brännö i den göteborgska skärgården återkom ständigt två aktiviteter; ”Dans på Brännö brygga” och krabbjakt med mitt ”låtsasbarnbarn” Lisa. Det senare kan bli betydligt mer riskfyllt i framtiden om den gigantiska kungskrabban sprider sig till den svenska västkusten

Kungskrabban kan nämligen bli två meter lång mellan klospetsarna och väga över 14 kilo. Det kan nog innebära ordentliga tjuvnyp på fiskande småbarn…

Krabban finns naturligen i Berings sund mellan Sibirien och Alaska, och i andra delar av norra Stilla havet. Men sedan Ryssland introducerade den i Barents hav norr om Murmansk kallas den även stalinkrabban. Sedan dess har den utbrett sig söderut längs Norges kust.

På ett vandrarhem i Nya Zeeland 1980 fick jag ett jobbtips av en kanadensare om välbetalt säsongsarbete i fiskeindustrin – kungskrabbor, räkor, lax och annan sjömat – långt borta på den arktiska halvön Alaska (mer än tre gånger Sveriges storlek). Så jag tog mig dithän.

För att lifta dit väntade en ödslig vildmarksresa via Kanada på Alcan Highway som sedan andra världskriget knyter samman det egentliga USA med den glesbefolkade ”långtbortistan-utposten” Alaska – köpt från Ryssland 1867 (jämför med nationalistpresidenten Trumps förslag att köpa Grönland!).

Längs den vidsträckta ibland frostskadade skogsvägen norrut in i vildmarken föreslog många bilister att vi skulle dela på de dryga bensinkostnaderna, vilket jag kan förstå. Men då svarade jag att jag då hellre steg av och försökte få gratislift med andra. Vilket jag fick. Vad jag minns var det bara en som sade åt mig att stiga av

Väl i Alaska tog jag mig ännu längre ut i tassemarkerna genom att ta färjan till det lilla samhället Kodiak på ön med samma namn. Det var en dramatiskt vacker arktisk ödemarksö som till stora delar bestod av ofruktbar mark, med dramatiska snötäckta otillgängliga berg. Det var sommarsäsong med räkor, lax och annan fisk – senare kom båtarna med de enorma science-fiction-liknande kungskrabborna.

Staden Kodiak trängdes på den smala strandremsan nedan bergssluttningarna, framför en mindre havsvik där det kryllade av fiskebåtar fullastade med havets läckerheter från de rika oceanvattnen utanför Nordamerikas västkust. Väntande på att lasta av fiskeskörden i den långa raden av konservfabriker.

Resten av året är Kodiak en sömnig i obygden utkastad liten glesbygdshåla – på hela ön bor bara 6000. En slags bortglömd by klaustrofobiskt isolerad i ”ingenstansland”. ”Far, far away”. Bortom civilisationen. Glömd av världen liksom.

Men på sommaren lever fiskesamhället upp. Jag stötte på tillfällighetsarbetare från Tyskland, Västindien, Storbritannien, Israel, Etiopien, Kanada – och framförallt från Filippinerna (samt ett antal inuiter). Det var världsluffare på jakt efter snabba pengar som jag själv. Eller när det gällde filippinierna, illegala papperslösa invandrare livrädda för upptäckt och utvisning.

Ingen av oss påhuggsarbetare hade arbetstillstånd, men det finns hos de amerikanska immigrationsmyndigheterna en marknadsanpassad ”flexibilitet” vad gäller oattraktiva fysiskt krävande säsongsarbeten som infödda amerikaner inte vill ha.

De kan se mellan fingrarna när det behövs. Det gäller även för arbetskraftsbehov till en gudsförgäten avkrok långt mer än halvvägs till Nordpolen – som Kodiak. Då har USAs ekonomi nytta av ett rättslöst globalt prekariat (”otrygga anställningar”).

När jag kom var jag dock lite på efterkälken i jobbsökandet. Arbetskraften utifrån hade redan fyllt upp de 13 plåtaktiga fiskkonservfabrikerna som låg på linje längs den långa träkajen. Där det intensiva avlastningsarbetet pågick slamrande och bullrande i det småkalla sommarljuset.

Jag trodde lyckan slutligen hade svikit mig när jag fick nej efter nej i fabrik efter fabrik. Då hade den långa färden mot norr varit förgäves arbetsmässigt (men inte resmässigt). Men det sista fiskeföretaget ”King Crab Corporation” anställde mig direkt till konservburkspaketeringen. Jag pustade nöjd och lättad ut!

Det var bara att fylla i anställningspappren där jag svettades över den eviga stötestenen för olagliga arbetare i Nordamerika: att hitta på socialförsäkringsnumret. Men ingen varken ställde några frågor eller kollade mina uppdiktade siffror. Och fem oroliga minuter senare var jag lycklig satt att sköta en maskin omgiven av amerikanska studenter, västliga utlänningar och filippinska ”gästarbetare”.

Ännu ett pappersproblem återstod dock att lösa på den korta lunchrasten: hur komma åt lönen, som utbetalades till den lokala banken, utan att väcka onödiga misstankar? Men jag antog att bankpersonalen skulle fråga mindre om jag satte in pengar än om jag tog ut.

Så jag satte in lite pengar, och fick dem att acceptera mitt internationella körkort och mitt engelskspråkiga studentkort (köpt billigt i Japan) som legitimation. Sedan bråkade de aldrig mer om att få se mitt (svenska) pass.

Det var mest lax som gällde när jag började jobba. Inne på fastlandet hade jag också sett en liten bäck full med jättefisken som efter leken och romläggningen bara stod och väntade på att dö. Andra återvänder dock till havet flera gånger.

Nu fick jag istället se laxar komma snabbt flygande genom genomskinliga plaströr som sög dem från båtarnas isiga lastutrymmen in till fiskrensningsbanden, och de skickligt knivhanterande fabriksarbeterskorna. Tala om löpande bandet-arbete!

Själv hade jag krämjobbet bortom slabbet och kallvattnet. Vi tog de torra, steriliserade och halvljumma konservburkarna och stoppade dem med hjälp av våra maskiner in i stora papplådor, vi sedan lagrade för export.

Fast även i det mekaniserade sammanhanget fanns det knivar med – fast på ett farligare sätt. De rasistiska spänningarna var nämligen otroligt starka mellan vita och filippinier, och flera på båda sidor var hotfullt knivbeväpnade.

Ibland kom det till handgripligheter, och på de slitna långt nergångna personaltoaletternas nerkladdade väggar utspelade det sig ett fullt graffiti-raskrig mellan ”flips” och ”honkies”, som de hatfyllt kallade varandra. Ingen enig arbetarklassolidaritet där inte. Stressande och otrevligt värre för alla.

Själv instämde jag tyst i de filippinska arbeternas anklagelser att de vit-amerikanska studenterna var lata. Så jag kom bra överens med de färgade arbetarna. Jag är ju dessutom själv arbetare.

Min bästa kompis var dock en vit fundamentalistkristen kille, Dave, gift med en före detta knarkartjej som också arbetade där, Marge. Som pålitligt arbetsamma togs vi ut till lite olika specialarbeten vi utförde vänligt diskuterande Darwins utvecklingslära.

Två specialarbeten var dock alltför vidriga för diskussioner: iskalla och skrämmande instängda frysrumsjobb och räkrensning. Räkorna kom på skräpiga, skakande band som lämnade en vimmelkantig i ögonen resten av dagen och kvällen. Men det var kul ändå med omväxling i arbetsuppgifterna.

Första veckan hade jag ingen plats i arbetarbarackerna. Då var mitt hem ett tätt buskage i närheten av rysstidens vackra ortodoxa kyrka med sina lysande djupblå lökkupoler – med tillika utsmyckningar i guld. Där hade jag under arbetsdagen gömt sovsäck, väckarklocka, och ett fuktigt regnläckande plastskynkestak uppgillrat på trädgrenarna. Det var en blöt miserabel lägerplats!

Sedan kom paradiset med ett eget rum på arbetarbaracken, och teve i samlingssalen. Enda nackdelen var att filippinierna ofta stängde av teven för att kunna koncentrera sig på att föra oväsen när de vildsint engagerat spelade kort för pengar. Fast blev de för bråkiga kom föreståndaren och hotade med att kontakta migrationsmyndigheterna. Det fick tyst på dem.

Bortsett från flört med kontorsflickan Mary (som jag året därpå skulle träffa i Seattle) var det mest hårt arbete som gällde i Kodiak. Det blev mer och mer jobb, även på helgdagarna. Maxveckan arbetade jag 90 timmar.

Och väl var väl det, för det fanns ju inte mycket annat att göra i stan än att sova och äta på den frikostiga fabrikskantinen. Sedan tunnade det ut igen och de började gradvis att avskeda folk. Men jag var kvar sommarsäsongen ut.

Det blev mycket pengar trots att jag misslyckades med att få dem att inte dra skatt. Men jag var nära att missa alla pengar. När jag efter anställningen skulle ta ut mina lönepengar på banken (utom en liten struntsumma för syns skull, som jag fortfarande antar att jag har kvar?), så fick nämligen någon på banken för sig att kolla upp min legala status i USA.

Men de fick tack och lov aldrig någon telefonkontakt med centralmyndigheten inne i huvudorten Anchorage. Så jag fick mina välförtjänta dollar efter en långsamt framskridande svettig och ångestfylld halvtimme.

Med pengar på fickan! Ut på de fria vägarnas luffarstråk igen! Hela det gränslösa Nordamerika låg för mina fötter (förutom den enkla gränsen USA-Kanada)! Det var en berusande frihetskänsla jag aldrig någonsin har känt sedan dess! Nästan en hel världsdel att ta i besittning utan passkontroll och byråkratiskt papperskrångel!

Det var alltså med enorm lättnad jag dagen därpå tog mitt pick och pack med på lokalfärjan till fastlandet. I synnerhet som jag hade börjat gripas av en cellskräcksliknande instängdhetskänsla på denna ödsliga plats bortom all ära och redlighet.

Jag förstod plötsligt och verkligen på djupet varför alla tillfällighetsarbetare i Kodiakfabrikerna ständigt gick omkring klädda i T-shirts med en karta över Kodiakön och följande upplysande text:

”Kodiak Island – It´s not the end of the world, but you can se it from here!”

Hans Norebrink

# Den kungskrabba som fångas i Europa är generellt sett mindre än den som fångas i Stilla havet. För att den skulle bli en fara för västkustbarn måste den anpassa sig till lägre salthalt, högre temperatur och grundare vatten. Inget att oroa sig för alltså…

Alaska har ynka 700.000 invånare, varav nästan hälften i största staden Anchorage. Endast 14 procent är inuiter och annan urbefolkning. Inuiter finns i Kalaallit nunaat (Grönland), norra Kanada, Alaska, samt i Tjuktjien i nordöstra Sibirien.

Det finns olika versioner av Alaskan-Canadian Highways (Alcan Highways) sträckning och längd. Från Mainland USA (de 48 samlade staterna ­ – alltså inte Alaska och Hawaii) till Fairbanks Alaska är vägen dubbla Sveriges längd.

Alcan Highway ses som en del av Pan-American Highway. Den utgår då från oljerika Prudhoe Bay vid Norra Ishavet i norra Alaska, och slutar i Ushuaia på Eldslandet i södra Argentina, nära Södra Ishavet. Nästan från Nordpolen till Sydpolen.

Med sina 3000 mil (20 gånger Sveriges längd) är Pan-American Highway världens längsta väg, endast avbruten av den farliga väglösa djungelgränsen mellan Panama och Colombia (Darien Gap). Vägens syfte var att förena den amerikanska dubbelkontinenten.

Pan-American Highway tänktes än mer visionärt gå vidare till även Ryssland, men det har förblivit planer. Tanken är att med tunnel/bro, höghastighetståg, motorväg, datakablar, pipelines. strömledningar, och en 600 mil lång väg till sibiriska Jakutsk, kunna förena Gamla och Nya världen kommunikationsmässigt. I framtiden skulle det kanske gå att via miljömässiga tåg resa landvägen från London till New York och Rio! De skulle nog glädja Greta!

Läs också:

Upptäck mer från Svenssons Nyheter

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.