Josefsson behövs, men missar målet i fallet Louise

I Aftonbladet har Håkan Jaensson skrivit en artikel, Fallet Josefsson, som ifrågasätter Janne Josefsson som samhällskritiker. En hel del av kritiken är korrekt men Jeansson missar precis som Josefsson målet.

Josefsson kritiseras i artikeln för att servera enkla lösningar och enkla svar. De ansvariga politikerna ska bort. Ingen egentlig analys görs. Politikerföraktet göds. Kritiken är rätt, men den viktiga kritiken kommer Jaensson aldrig fram till. Den har att göra med det som Josefsson missar och som är den egentliga anledningen till en del av Jaenssons kritik.

Josfesson kritsierar med rätta de sociala myndigheterna och socialpolitikerna i Vetlanda. men han går aldrig bakom individena och försker förstå varför de enskilda handlar som de gör. Ingen djupare analys. Detta gör att vi som ser programmen genetligen inte blir ett dugg klokare. Det enda som händer är att vi blir emotionellt upprörda. Våra känslor kokar. Sånt kan vara bra, men är inte enbart av godo. Det finns stor risk att det politikermissnöje som uppstår i sådana här lägen kanaliseras till stöd för partier som gjort sig till tolkar för politikerförakt och populistiskt missnöje. Ja, Josefsson kan med sina program tyvärr gynna ett sådant parti som Sverigedemokraterna. För att inte ett viktigt avslöjande program som Uppdrag Granskning ska fylla ett sånt negativt syfte måste Josefsson och andra avslöjare gå mycket djupare i olika fall och finna de egentliga, mera djupliggande orsakerna till att det blir så fel som i fallet Louise.

Vad Josefsson inte tittat på och det som jag tror ligger bakom det systematiska fel som finns hos sociala myndigheter i vissa delar av Småland är en kristendom med konservativa familjeideal. Att sådant genomsyrar samhället får myndighetspersoner att värdera Familjen högre än allt annat och därför dra sig för att ingripa mot uppenbara missförhållanden. Familjen är ju alltid det bästa för barnen och finns inte en hel familj så är mamman i alla fall det bästa och finns inte hon så är det pappan. Familjen får alltså alltid en chans till. Missförhållanden i familjen ses som olycksfall i arbetet, tillfälligheter, och inget systematiskt. Alltså behöver myndigheterna inte ingripa. Och Josefsson gör samma fel, han ser missförhållandena som ett utslag för odugliga personer, personer på fel plats och missar därför det systematiska fel som finns i sociala myndigheters hantering i det av den kristna religionen präglade höglandet i Småland.

När Jaensson sen kritiserar Josefsson i sin tur gör han samma fel. Det är bara individer som står i centrum. Han ser inte att Josefsson missar att kritisera ett system som inte fungerar och därför blir hans kritik också alltför upphängd på individer och individuella fel och brister, när han istället borde kritisera ytlighet och peka på det som Josefsson missat. De systematiska fel som beror på en konservativ familjesyn. En unken familjesyn som präglar både kristdemokraterna och sverigedemokraterna. Kritiserar man de grundläggande förhållandena istället för individer så blir programmen inget stöd för obskyra partier som sverigedemokraterna utan en kritik av dem istället. Samtidigt som kritiken av samhällets funktion blir bättre och adekvatare.

Andra bloggar om: , , , ,

Advertisements