Pomovänster – nej tack, del 5

Efter att ha behandlat makten i ett antal inlägg är det nu dags för postmodernismens och poststrukturalismens syn på på förnuftet. Så här skriver Richard Wolin en artikel i tidskriften Axess:

”På de avslutande sidorna av Vansinnets historia hyllade Foucault ”icke-förnuftets suveräna verksamhet” som aldrig kan reduceras till rubbningar som kan ”botas”. Foucaults kontrast mellan den moderna vetenskapliga världsåskådningens exkluderande praktik, vars uppkomst sammanföll med Descartes Avhandling om metoden, och ”vansinnets” ickekonformistiska potential i dess egenskap av ”annat” än förnuft, bidrog till att omformulera den teoretiska agendan för en hel generation franska intellektuella.Inte ens Derrida, som formulerade en kraftfull kritik av Foucaults resonemang, var i grunden oense med den senares centrala påstående att förnuftet i grund och botten är en mekanism för förtryck som opererar genom exklusioner, tvång och förbud. Derridas egna anklagelser mot ”logocentrismen” eller förnuftets tyranni förmedlar en likartad grundtanke: ända sedan Platons tid har det västerländska tänkandet gett uttryck för en systematisk ofördragsamhet mot skillnader, mot det som är annorlunda och heterogent. Efter de prejudikat som etablerats av Nietzsche och Heidegger framträdde dekonstruktionen för att störta och montera ned förnuftets föregivet livsförnekande, förutfattade meningar med dess allomfattande ambitioner.

På ett liknande sätt blev Jean-François Lyotard beryktad för sitt kontroversiella jämställande av ”samtycke” med ”terror”. Föreställningen om en frivillig, rationell överenskommelse är en fantasi, hävdar Lyotard. Under fernissan av ömsesidighet döljer sig makten. Detta vitt spridda tvivel om möjligheterna att lösa tvister genom språket är ännu ett av poststrukturalismens kännetecken.”

Jag håller med om ovanstårende och menar att i en användbar och vettig socialism och vänster måste förnuftet ha en plats. Stöd för detta kan man hitta hos en annan modern tänkare, nämligen Jürgen Habermas. Varför ska vi i vänstern använda oss av de problematiska tankegångarna hos postmodernister, när det finns bättre verktyg för att förklara verkligheten och visa på vad vi behöver göra. Det finns ingen anledning alls , menar jag, utan postmodernsimen (inkl senmodernismen, poststrukturalismen etc) ska förkastas. Ska klasskamp, klassbegrepp och maktens erövrande sättas på tapeten igen behöver vi andra verktyg och filosofier än postmodernismen.

En annan kritiker av postmodernismen är Philippe Corcuff som lutar sig på bland annat Maurice Merleau-Ponty, en existentialist som tog en annan väg än Jean-Paul Sartre. Dessa brukar föras till det som kallas den franska marxismen (till vilken även såna som Daniel Bensaïd och Pierre Bourdieu hör). Han menar att postmodernismen visar på en uppgivenhet och bäddar för en mörk framtid. Jag har tyvärr bara hittat texter av honom på franska och min förståelse av det språket är inte tillräckligt bra för att jag ska kunna förstå mycket mer än det jag skrev ovan. En som också inspirerats av Merleu-Ponty är den amerikanska feministen Iris Marion Young föras. Hennes utkast till en teori som kan hantera klass, könsmotsättningar rasism i en enhet, utan att hemfalla åt individualism och identitetspolitik har jag skrivit om tidigare.

Nu har jag också antytt var jag vill att vänstern ska hämta sina teorier, istället för från postmodernismen. Mer om detta ska jag skriva senare.

Intressant?
I DN om Derrida, Habermas och 11 september 2001, även i SVD (en fråga där bägge verkar ha hamnat helt fel.)
Om postmodernism, Derrida och Habermas med mera på olika bloggar: strötankar och sentenser om Rorty och tidskriften Fronesis, Prometheus, Ge oss ett val, om Nancy Fraser (nämns av Richard Wolin) och hennes kritik av Judith Butler, som Richard Wolin nämner i sin artikel.
I DN om det nummer av Axess där kritiken av postmodernismen finns.
Andra bloggar om: Vänstern, Postmodernism, Poststrukturalism, Politik, Pierre Bourdieu, Jürgen Habermas, Michel Foucault, Jacques Derrida