Sveriges maktslickarmedia

Jag har många gånger kritiserat gammelmedia, de stora tidningarna i Sverige för att vara okritiska propagandamegafoner för makten, för överklassen och för storföretagen. Nu visar en magisteruppsats vid Stockholms universitet att jag har helt rätt i min kritik.

Min kritik av de stora mediahusen har av en del liberala bloggare kallats för konspirationsteorier. Men det visar sig nu att jag i alla viktiga hänseenden har rätt. Media är en propagandaapparat för eliten, makthavarna och storföretagsledarna. Total okritiskt accepterar media deras åsikter som fakta.

Detta är dessutom emot det ideal som många journalister säger sig ha enligt olika udnersökningar:

Enligt de journalistenkäter som gjorts vid Göteborgs universitet sedan 1989 kommer ett journalistiskt ideal nästan alltid överst, nämligen målet att granska makten. Även flera olika statliga pressutredningar har pekat på denna journalistikens uppgift. I Pressutredningen från 1994 står att en av pressens viktigaste uppgifter är att ”granska de inflytelserika i samhället”.

Det är bara att konstatera att de enskilda journalisterna är hycklare som i själva verket går i maktens ledband, sina borgerliga chefers ledband och Svenskt Näringslivs ledband. En osjälvständig hög med bandhundar i maktens tjänst alltså. Ett av de mest extrema exemplen på detta är progandaminister Per G i SVD.

Så här skriver den som skrivit magisteruppsatsen, Knut Kainz Rognerud, i DN:

För att komma närmare svaren på dessa frågor har jag genomfört en studie av alla artiklar som skrivits om telekombolaget Ericsson i tre tongivande svenska affärstidningar under ett år, Dagens Industri, Svenska Dagbladet Näringsliv och Affärsvärlden. Dessa tidningars redaktioner dominerar nyhetsbevakningen av företag och börs i Sverige. Totalt blev det drygt 550 nyhetsartiklar, ledare och krönikor. Dessutom har ett antal intervjuer genomförts med Ericssongranskare, både inom journalistiken och finansvärlden.

//

Det mest slående resultatet är att inte en enda av de drygt 550 artiklarna kunde definieras som granskande med kritiska frågor. En enda artikel kunde definieras under begreppet granskar, det var en artikel om Ericsonschefens privata bolag. Men inte heller den artikeln kan anses vara kritisk.

Den skeva och maktslickande journalistisken visar sig dock inte bara på ekonomisidorna utan även på andra områden i tidningarna. Det gäller Mellanösternbevakningen och det gäller bevakningen av regeringen. Det är makten som får komma till tals och allt snack från journalister om att granska makten är just inget annat än snack.

Intressant?
Andra bloggar om: DN, SVD, Elit, Maktslickare, Journalister, Mediekritik, Media, Journalistik, Politik, Samhälle