Mång har som en fix idé att statligt ägda och kontrollerade företag är det enda som kan tänkas finnas under socialismen. Både traditionella vänstermänniskor såväl som motståndare till socialismen. Men jag anser att det är en ren felaktighet. För att få en fungerande socialism behöver antagligen flera olika typer av företag finnas. I boken Teori för en möjlig socialism skriver ekonomen Alec Nove att han kan tänka sig att det finns en mängd olika företagsformer under socialistiskt styre:
- Statliga företag, centralt kontrollerade och administrerade, fortsättningsvis kallade centraliserade statsföretag.
- Statliga (eller samhälleligt) ägda företag med full självständighet och en ledning som är ansvarig inför de anställda, fortsättningsvis kallade socialiserade företag
- Kooperativa företag.
- Småskaliga privatföretag, föremål för klart definierade begränsningar.
- Individer (till exempel frilansjournalister, rörmokare, konstnärer).
Han anför många skäl till varför och redogör för hur de olika företagstyperna kan fungera och vilka begränsningar som kan finnas. Här citerar jag bara en del av resonemanget om varför det bör finnas olika företagstyper:
Hur bör produktionen organiseras? Vilka kategorier av producenter till varor och tjänster bör för det första existera, vilka former av ägande till produktionsmedel?
Här möts flera föreställningar. Den första är behovet av variation och av möjlighet till initiativ för enskilda och grupper. Vi måste ta hänsyn till behovet av att undvika eller minimera känslan av alienation och av att beakta producenternas preferenser. Medan som förut hävdats konsumenternas preferenser, brukarnas behov, förvisso måste dominera i bestämmandet av vad som ska produceras, bör de anställdas preferenser spela en huvudroll när man bestämmer hur produktionen ska ske, med hänsyn till behovet av resurshushållning och till befintlig teknik. I den verkliga världen kan naturligtvis ”hur” och ”vad” överlappa varandra. De jämvägsanställda kan till exempel föredra att inte köra ett sent kvällståg all nackdel för teaterbesökare från förorterna, och då behöver man jämka samman de motstridiga intressena.
och
Människor gillar sitt arbete på högst olika sätt. Somliga söker ansvar och är goda organisatörer, andra arbetar bättre som individer, ytterligare andra är lyckligast i små grupper och så vidare. De tekniska skalfördelarna varierar starkt mellan olika aktiviteter. Alla drar nytta av storskalig elproduktion: det vore idiotiskt att föreskriva att alla hushåll skulle hämta vatten från brunnar, eller att ledningar skulle förbjudas som olämplig arbetsbesparande teknik, när det enda alternativet är små människor med hinkar som springer genom öken. Gorz har rätt i sin formulering: om stor skala erbjuder endast blygsamma kostnadsbesparingar bör man i första hand välja en liten skala, just av de skäl som han framlägger. Låt small is beautiful vara en operationell riktlinje i valet av teknik, något som föredras om ceteris är nästan paribus. Men det bör noteras att small innebär ett litet antal anställda, vilket inte behöver betyda arbetsintensiv teknik. Ibland kan ett litet antal klara jobbet endast om de utnyttjar synnerligen arbetsbesparande teknik. Valet måste bero av huruvida arbetskraftsbrist eller arbetslöshet är huvudproblemet och om det insparade arbetet är angenämt eller oangenämt, kvalificerat eller enformigt tröttande.
Jag kan tillägga att jag tror att småföretag är nödvändigt för att sånt som restauranger, småaffärer, caféer etc, vilket jag berörde i mitt förra inlägg om en möjlig socialism, ska kunna existera på det sätt som vi är vana vid idag. Olika juridiska regler för olika typer av företag kan, precis som idag under kapitalismen, naturligtvis lagstiftas om i de demokratiska församlingar som måste finnas. Ett par andra ekonomer som också berört frågan om produktiones och företagandets organsiering udner socialismen är Sten Ljunggren och Dick Forslund. Den senare skriver bland annat så här om något han kallar ”oägda företag”:
Förslaget om oägda företag kan lätt knytas till Marx’ syn på socialismen som ett produktionssätt där ”de associerade producenterna” styr och samarbetar. Arbetarklassen, skapad ur småproducenter som våldsamt berövats kontrollen över sina produktionsmedel, tar dem åter i besittning, men nu som kollektiv. Om de gör det i kraft av en enda statlig Generalplan är en annan sak att diskutera. Men också om de ska konkurrera på marknader.
I Kapitalets tredje bok diskuterar Marx aktiebolagen som en slags parodi på socialism. De stora företagen kan inte längre ägas av en enda kapitalist. De har blivit för stora när nytt kapital ska satsas.(3) Aktiebolaget blir då ”avskaffandet av det kapitalistiska produktionssättet inom det kapitalistiska produktionssättet självt”. Det är ”privat produktion som inte står under det privata ägandets kontroll”(4), eftersom aktieägarna struntar i produktionen. Mot aktiebolagen ställer Marx kooperativa företag som då fanns på sina håll i England. Han skriver:
”De kooperativa fabrikerna som sköts av arbetarna själva är, inom den gamla formen, de första exemplen på att en ny form framträder, även om de i alla sina fall, med sin nuvarande organisation, naturligen återskapar det existerande systemets alla defekter, och måste återskapa dem. Men motsättningen mellan kapital och arbete är avskaffat här, även om det till en början bara är så att arbetarna i association blir sin egen kapitalist, det vill säga använder produktionsmedlen till att skapa värde ur sitt eget arbete. (…)(5)
Kapitalistiska aktiebolag såväl som kooperativa fabriker bör ses som övergångsformer från det kapitalistiska produktionssättet till det associerade, helt enkelt på så sätt att i det ena fallet upphävs motsättningen på ett negativt sätt och i det andra på ett positivt sätt.(6)
Själva begreppet ”oägda företag” lanserades av Sten Ljunggren och Johan Ehrenberg på ETC. De båda tillsammans och Sten Ljunggren har i en rad artiklar argumenterat mot planekonomi och för marknadsekonomi ur ett socialistiskt perspektiv.
Intressant att läsa i sammanhanget är också Catherine Samarys artiklar om självförvaltning, Självförvaltning eller marknad? och Självförvaltningens kris. Liksom Ernest Mandels Bureaucracy and commodity production.
Andra bloggar om: Företagande, Företagsformer, Alec Nove, Sten Ljunggren, Johan Ehrenberg, Dick Forslund, Ekonomi, Marknadsekonomi, Socialism, Marx, Politik, Samhälle
PS. Flera av länkarna i inlägget fungerar inte. De kommer att återställas så småningom.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Och exakt vilket skulle vara argumentet att i denna lista av företagsformer inkludera den som är den gängse idag:
Att de som vill och tror på företagsidéen blir delaktiga i den och delar kostnader och risk enligt en enkel delaktighets- eller proportionalitetsprincip, samt att samma människor delar (efter samma princip) uppstående intäkter och kostnader (oavsett vilka av dessa som är större) och som väljer att kontraktera (dvs avlöna) sådana vars delaktighet (dvs arbetsinsatser) de finner eller tror är värdefulla för verksamheten, men vilka inte är beredda att dela risktagandet?
Vad jag kan se finns det ju ytterst få reella (eller formella) begränsningar i att starta bolag med andra bolagsordningar, tex alla de former som de som är kritiska eller skeptiska till den vanliga formen som ett aktiebolag (ovan beskrivet) utgör.
Vad begreppete ”kapitalism” står för är inte helt klart – det är ett s.k. teoretiskt begrepp, dvs på samma nivå som tyngdkraft eller kvark, nåt som inte direkt kan iakttas utan bara är ett försök att förstå fenomen som är svåra att förklara på annat sätt.
Den första som använde det var såvitt mig bekant James Bronterre O’Brien, engelsk chartist i början av 1800-talet. Han syftade helt klart på förhållandet mellan kapitalister och arbetare och inget annat. Dvs att det fanns en kategori som i kraft av ett system av äganderättsbestämmelser kunde skaffa sig kontroll över samhällets resurser och bestämma över en annan kategori.
Om det är nåt mer som kännetecknar detta ”system” är oklart. Liksom om det är ett ”system”, bortsett från äganderättsbestämmelserna. Immanuel Wallerstein har pekat på den obönhörliga kapitalackumulationen, dvs att denna inte är ett val utan något som tvingas fram. I så fall är konkurrensen – vinna eller försvinna – också en konstituerande del av systemet.
Huruvida det finns ett eller flera alternativ är ännu mindre klart.
Man skulle kunna tänka sig att ändra bara i ägandesystemet, dvs göra det omöjligt att ”äga” produktionsresurser utan bara erkänna brukanderätter för dem som faktiskt brukar dem. I en kollektiv process alltså med brukanderätt för kollektivet.
Man skulle kunna tänka sig att successivt bryta ut allt mer ur konkurrenssystemet. Det var ju också något som gjordes under hela perioden 1880-1980 med t.ex. sjukvård, skolor, kollektivtrafik och annan infrastruktur.
Som visas av 1900-talets historia är de två på intet sätt beroende av varandra.
” 1. Statliga företag, centralt kontrollerade och administrerade, fortsättningsvis kallade centraliserade statsföretag.”
Det här har du ju redan tagit bort som alternativ eftersom du är emot centralplanering, så jag hoppar över detta.
” 3. Kooperativa företag.
4. Småskaliga privatföretag, föremål för klart definierade begränsningar.
5. Individer (till exempel frilansjournalister, rörmokare, konstnärer).”
Det här är kapitalistiska och liberala företagsformer, så där har jag inget att invända.
” 2. Statliga (eller samhälleligt) ägda företag med full självständighet och en ledning som är ansvarig inför de anställda, fortsättningsvis kallade socialiserade företag”
Men här måste vi komma in på en diskussion om vad ägande är. För här hävdar du ju att företaget ägs av staten eller samhället, men att det har full självständighet och ledningen är bara ansvarig inför dom anställda.
Staten bestämmer alltså inte över företaget, utan det gör dom anställda. Hur, får man då fråga sig, är företaget alls ägt av staten eller samhället? Om företaget är självständigt och styrs av dom anställda är det ju faktiskt dom som äger det, i rimlig mening.
Man kan tänka sig att det är statligt ägt om vinst eller förlust tas av staten, och inte av dom anställda, en då får man situationen att ledningen inte är ansvarig inför dom som tar smällen. Och det fungerar inte, för varför skall ledningen bry sig om att försöka gå med vinst, om staten betalar förluster, men ledningen inte är ansvarig för staten?
Det håller inte. Det är dom som bestämmer som måste ta ansvaret, och det är dom som måste ta smällen om företaget går med förlust. Ansvar och makt måste gå hand i hand, du kan inte lägga makten hos en företagsledning eller arbetare, men låta staten ta ansvaret.
Så alltså måste den här typen av företag även innebära att arbetarna får vinst och förlust. Och då är företaget inte alls statligt ägt, utan privatägt.
Och då har du, men företagsmodeller 2-5, en full uppsättning av dom företagstyper som finns i en kapitalism. Så nu har du omfamnat även den liberala kapitalismen. 🙂
Så, i tre av tre punkter för en fungerande vänster, har du blivit liberal. Men det finns några punkter du inte har tagit upp. En är frågan om hur man skall hantera olika arbetsformer. Där kan du förespråka tvångsföretagande eller inte, vissa socialister gör det. Tvångsföretagande innebär i princip att man avskaffar rätten att ta ett jobb, och är inte så lyckat, i synnerhet inte för människor utan kapital.
Den andra frågan är om du skall ha kapitalförbud eller inte. Ett kapitalförbud kommer leda till att företag inte får kapitaltillskott, och ekonomin kommer kollapsa.
http://www.liberalism.nu/ideologier/socialism/gemensamtagande/
Förhoppningsvis är du inte för varken tvångsföretagande eller kapitalförbud, eftersom du ju är för en möjlig vänster, och inga av dom idéerna är praktiskt möjliga. Men jag vill inte klistra på åsikter på dig, så du får svara själv.
Synd att du inte har svarat på frågorna. Så jag slutar tassa runt frågan och går direkt på kärnpoängen:
Du har hittils inte direkt framfört nånting som inte är liberalt (åtminstonde inte om man skrapar lite på utan, och tar bort den socialistiska ordlacken).
Så vari ligger egentligen skillnaden mellan din ”möjliga vänster” och liberalism?
Lennart – har inte riktigt haft tid. Det är planerat. Återkommer om det. Förmodligen kommer det i ett inlägg. Inte i en kommentar.
Ånej, skall du skriva ett långt krångligt inlägg med massa irrelevant prat, när du kunde bara bara svarat ja eller nej på om du vill ha kapitalförbud respektive tvångföretagande…
Varför skall du komplicera det så? 🙂
Tjena igen du. Jag läser ju inte din blogg regelbundet, så jag undrar om du har svarat på den frågam nånstans kanske?
Vad är skillnaden mellan din ”möjliga socialism” och liberalism?