Eller är hans skriverier användbara? Ordföranden för Socialdemokratiska studentförbundet, Kajsa Borgnäs, är av den senare åsikten och svarar Åsa Linderborg i Aftonbladet:
Stora samhällsproblem individualiseras och politiska tvister ligger plötsligt på DO:s bord – inte främst som en politisk, utan som en juridisk, konflikt. Vi får ett samhälle av lättkränkta, inte arga, individer. Jag har svårt att se vilken maktstruktur i samhället som förändras genom DO:s beslut annat än att enskilda individer ges rätt gentemot enskilda auktoriteter. Denna vår alltmer subjektifierade uppfattning om hur strukturerna i samhället verkar, försvårar inte bara mellanmänskliga möten och samtal – strukturell analys och kamp om den politiska och ekonomiska makten riskerar dessutom att tappa mark till förmån för individens okränkbara rätt till sin unika position och identitet. Det ger en avradikaliserad, och mer klassiskt liberal, samhällsdebatt.
Jag delar Kajsa Borgnäs uppfattning, något som framgått av mina tidigare skriverier om Lärarhögskolan i Stockholm och Maciej Zaremba och menar att Linderborg, Esbati med flera har hamnat fel i debatten. Erik Svensson på bloggen Biology and Politics menar dock att de två synsätt som vänstern ger uttryck för, faktiskt är möjliga att förena och han avdramatiserar effektivt en uppblommande motsättning inom vänstern. Han menar att det handlar om två frågor. Den ena har vi som varit positiva till Zarembas artiklar diskuterat och den andra har Linderborg et al diskuterat:
Frågan om Zarembas artikelserie och dess motiv kan egentligen delas upp på två delfrågor:
1. Har Zaremba pekat på någonting väsentligt i den högre utbildningen?
2. Vilka är Zarembas bakomliggande motiv bakom artikelserien?
På fråga 1 vill jag, liksom tidigare, svara ett tveklöst ”JA”. Problemet med den högre utbildningen, dess individualisering, kundperspektivet och flosklerna kring ”studenten i centrum” är en av de mer katastrofala konsekvenserna av den nyliberala politiken som förts i Sverige. Ibland har vänstern okritiskt hängt på detta studentcentrerade individperspektiv, eftersom man förväxlar detta med demokrati och medinflytande för studenterna. Problemet är bara att detta i realiteten har undergrävt universitetslärarnas makt och inte gett mer makt till studenterna som kollektiv. Ytterst måste det alltid vara lärarna som har makten över kurserna, deras innehåll och kunskapskraven som ska ställas på studenterna.
och:
Vad gäller den andra frågan, alltså den om Zarembas egentliga motiv bakom sin artikelserie så är jag till 100 % överens med såväl Ali Esbati som Åsa Linderborg. Zaremba är en djupt reaktionär, tendentiös och borgerlig propagandist, vars journalistik lämnar mycket i övrigt att önska. Zarembas journalistik kännetecknas av en dramaturgi där verklighetsbeskrivningen anpassas efter det ideologiska budskapet, och där lögner, halvsanningar och obekräftade anekdoter blandas ihop i en märklig sörja.
Zarembas vinklade journalistik och tendentiösa artiklar har tidigare bidragit till att sätta igång borgerliga mediadrev kring bl. a. tidskriften Ordfront och Vaxholmskonflikten. Zaremba har heller inte dragit sig för att ge sig in i den vetenskapliga debatten och antytt att viss biologisk forskning borde förbjudas, av ideologiska skäl och för att Zaremba finner den osmaklig. Den gamle kommunisten Zaremba har gått åt höger med åren, men fortfarande har han en sant
och försöker ofta demonisera åsikter som han ogillar.
Sett ur det perspektivet kanske man kan säga att både jag och Kajsa Borgnäs överdrivit motsättningen mellan Esbati et al och oss andra något. Det behöver inte vara någon större motsättning då vi delvis diskuterar olika saker. Men ensak, trort att Zaremba kan anses vara en skum journalist med dubiösa motiv så är det helt klart att hans skriverier om lärarhögskolan kan användas av oss inom vänstern för att peka på faran med individualism, postmodernism och nyliberalism.
Bloggat: Kajsa Borgnäs,
Andra bloggar om: Maciej Zaremba, Lärarhögskolan Stockholm, Lärarutbildning, Utbildningspolitik, Postmodernism, Politik, Samhälle
”Men ensak, trort att Zaremba kan anses vara en skum journalist med dubiösa motiv”
Som sagt, har man inga argument kan man alltid angripa personen.
”så är det helt klart att hans skriverier om lärarhögskolan kan användas av oss inom vänstern för att peka på faran med individualism, postmodernism och nyliberalism.”
Ööööh, hurdå?
Yttrandefrihet; inte det samma som publiseringsansvar.
Tills jag fått ordning på min egen blogg publiserar här, hälften som ett svar till alla bloggare som ej läst artiklarna innan de skriver om vad andra har sagt och hälften som en kritik till Aftonbladet.
Visst vill även jag slåss för yttrandefriheten, men är det meningen att en tidning som Aftonbladet skall publicera vad som helst utan att först be sin skribent läsa artiklarna hon attackerar?
Åsa Linderborg skriver bland annat: ‚ÄúEnligt DO är det 86 personer som har gjort en anmälan sedan lagen trädde i kraft 1 mars 2002. HomO har under samma sexårsperiod fått in sammanlagt tolv anmälningar varav ingen sedan 2005. Nästan alla har lämnats utan åtgärd. HO har under de senaste tre åren hanterat ett fyrtiotal anmälningar varav relativt många rör dyslexi. Hösten 2007 hade fortfarande ingen högskola fällts för diskriminering av funktionshindrade. Inget fall har prövats i domstol. Såna här siffror intresserar inte Zaremba‚Äù
Nej det är sant det ser inte ut att vara de här siffrorna som i första hand intresserat Zaremba. Det som har blivit problemet är ju inte antalet anmälningar och lagen i sig, utan just det faktum att man gått med på förlikning hos HomO och DO utan att fallen först testats i domstol.
‚ÄúDet var verkligen skada. Hade affären gått till domstol hade rätten äntligen fått ta ställning till vad lagen menar med ‚Äúkränkning‚Äù (Zaremba)
Dessutom är det ju inte antalet anmälningar idag som är problemet utan att skolan blivit skadad i grunden och är så rädd för att bli anmälda på nytt att inte alla känner att de kan gå in och göra en bra jobb längre.
‚ÄúProcessen har satt sina spår i lärarkåren. En lärare säger till mig att han numera tänker sig för innan han påpekar språkfel om studenten inte är född svensk. En annan överväger att sluta. En tredje undviker studentsamtal i enrum. En chefsperson berättar att det finns lärare som inte vågar gå in i klassrummen, av rädsla för att någon där antecknar allt hon säger, ‚Äúoch vinklar det sedan för en anmälan‚Äù. Psykologen Margareta Normell, som handleder lärare vid Lärarhögskolan, anser att det är ‚Äútragiskt‚Äù att skolan numera viker sig för anmälningshot och släpper igenom studenter som inte passar för läraryrket. ‚ÄúDet är grymt mot dem, för de kommer att misslyckas ute på skolorna – och det är grymt mot deras elever‚Äù (Zaremba).
Och om någon fortfarande tvivlar på att detta blivit ett problem kan ju ta ställning till följande. ‚ÄúBeskåda denna bild av högskolekultur anno 2007. Av ett tiotal akademiska lärare som jag intervjuar är det bara rektorn som inte kräver att få vara anonym.‚Äù (Zaremba) Ger detta förtroende för möjligheten att utbilda lärare som har en möjlighet att ge våra barn en fullgod utbildning och uppfostran? Och då menar jag barn till Afrikaner, Svenska heterosexuella, Svenska homosexuella, Svenska dyslektiker och givetvis alla andra som självklart alla är lika mycket värda.
Åsa Linderborg antyder också att hon har gjort ett grundligt journalistarbete men har inte pratat med någon av de inblandade på skolan:
‚ÄúJag ville veta mer och ringde därför Lärarhögskolan, som utmålas som en tummelplats för extremister, narcissister och andra idioter, för att tala med Ingrid Carlgren, rektorn som i DN suckar att Zaremba hellre borde skriva en teaterpjäs än en artikelserie. Det visar sig att Lärarhögskolan, som numera sorterar under Stockholms universitet, inte är en enhet utan i själva verket består av åtta fristående institutioner. Ingrid Carlgren, som jag aldrig får tag i, har visserligen varit rektor, men är det inte längre. Jag vet inte varför Zaremba mixtrar med verkligheten, glider i tiden och låter förr vara nu, men jag blir inte förvånad. Erik Wijk, den ende som verkligen tagit Zaremba på allvar‚Äù (Linderborg)
Men hon skriver ändå på ett sätt som skall försöka övertyga oss om att hon har undersökt saken för att så smidigt glida över i argument mot det MZ skriver se Erik Wijk, men för artikeln helt irrelevant.
Det övriga Åsa Linderborg skriver är så osakligt och och ogrundat att jag har inget som helst intresse att ta det upp här.
Utan att veta vad som är rätt och fel vill jag påstå att Zaremba har ovanligt många källor och bra undersökande journalistik medan Linderborg på sin höjd har försökt sig på smutskastning av en person med icke önskade tankar. För mig är det just denna typ av journalistik som är ett hot mot demokratin. För vad är väl farligare än när en saklig och givande debatt drunknar i personangrepp och fientlighet. Det är klart att även Åsa Linderborg i yttrandefrihetens namn måste ha rätt att uttrycka sin ilska. Men står det i yttrandefriheten att en tidning som Aftonbladet måste publicera även sådant som knappast kan kallas journalistik? Visst är det viktigt att även denna typ av artiklar kommer fram till granskning i våra stora tidningar, men säg har då inte Aftonbladet också ett ansvar att ifrågasätta det som Åsa Linderborg har skrivit och att försöka återföra debatten till det som Maciej Zaremba faktiskt har sagt något om.
Jag tror dock att flertalet läsare av både DN och Aftonbladet har fullgod förmåga att bedöma ‚Äúfallet‚Äù på egen hand och jag hoppas därför att så många som möjligt läser alla Zarembas och Lindeborgs artiklar på nytt istället för att köpa något av våra inlägg här.
Anders Svensson (Jag är inte den samma Anders Svensson vars blogg jag svarar på, även om jag också står till vänster.
Klart att Zaremba är en politiskt vinklad journalist, men om man i varje läge som en politisk motståndare säger något reflexmässigt måste ställa sig i motsats till denne blir det snart inte mycket kvar av egna åsikter och man riskerar att måla in sig i ett hörn.
I sig inget fel på att belysa enskilda exempel på sånt som man tror är defekter i systemet, ofta så som man lägger grunden om det finns anledning att undersöka saken mer. Illa blir det om man tar det som underlag för att förändra utan att veta om det är betydande.
Om en del av Zarembas exempel stämmer ställer man sig frågande till hur antagningen till utbildningen sker. Tex en blivande pedagog som skall verka i Sverige borde rimligen ha de nödvändiga kunskaperna i Svenska innan de antas.
På LTH har man klagat på att de antagna inte har de basala mattekunskaperna för utbildningen och skulle sänka kraven på sina mattekurser. Man undrar om det har nåt med marknadsanpassning att göra och få in maximalt med intäkter.
En anledning till att samhället en gång i tiden tog kontrollen över allehanda utbildningar var att när det fanns allehanda utbildningar tillhandahållna av marknaden så var inte sällan kvalitén skral och mycket skojeri förekom.
Le Monde Dip. hade för några år sen en artikel om hur det var när distansutbildning kom i ropet i början av förra seklet, troligen är marknadsmekanismerna som gav dessa utbildningar vanrykte de samma generellt för utbildning.
Comeback of an education racket
Förövrigt är det mycket trams i kränkningsdebatten.