Jag kan förstå om en palestinier hatar en israelisk minister. Jag kan förstå om en jude kan känna hat mot en nazist. Men en sak vet jag, hat leder inte framåt. Hat kan inte erbjuda en lösning. Hat kan aldrig vara grunden för en varaktig förändring till det bättre. Hat är destruktivt och bakåtsträvande.
Därför kan jag inte förstå det passionerade försvaret för hat som känsla hos en del vänsterdebattörer. Vi vill ju skapa en ny värld, en värld som styrs med andra målsättningar och inriktningar. Hat hör inte hemma där. Naturligtvis kommer det att finnas, men det är inget som ska uppmuntras och det är ingenting som kan föra kampen framåt. Det är ett misstag att tro det. Och vad är klasshat? Ar det sunt? Det tycker jag nog inte. Därför att hat är en destruktiv känsla som inte kan leda till nåt positivt. Nog fan tyckte jag illa om de som bodde på Kvarnberget i Stenungsund, företagens chefer, men inte hatade jag dem eller deras barn. Nog tyckte jag att villkoren var orättvisa i klassamhället Stenungsund. Nog tycker jag att klassamhället är fel och att det är fel att vi ska olika möjligheter beroende på var vi kommer ifrån. Nog är det fel, men hat kan inte förändra det.
Nog kan jag bli förbannad, nog kan jag bli ordentligt upprörd. Men det är inte hat. Ilska kan också vara destruktivt, men det kan ibland vara bra. Hat däremot kan aldrig vara bra. Det tär på själen (om jag som ateist får uttrycka mig så) helt enkelt. Det tär på en själv och hotar att gör en till en känslomässigt handikappad och förtappad sate. En människa som hatar kan inte lösa saker konstruktivt.
Men man kan prata om hat på ett sätt som innebär en slag institutionaliserat hat. Där är det okej. Jag tycker Trotten uttrycker detta väl när hans skriver:
Jag kan villigt erkänna att jag hatar den ordning som leder till att en stor del av världens befolkning svälter samtidigt som andra lever i överflöd, jag hatar den ordning som leder till krig, och jag hatar den värlsordning som förvägrar mig ett värdigt liv.
Men hatet får inte förblinda oss. Vårt hat mot den rådande samhällsordningen får inte leda till att vi helt glömmer att diskutera, analysera och nyansera våra åsikter. Då blir nämligen hatet fördummande och leder inte till något konstruktivt. Här kan jag citera Michael Corleone: “Hata inte din fiende, det sänker ditt omdöme” (Gudfadern III).
Trotten har också rätt när han säger att politik är känslor. Politik är känslor, stämningar, logik och mycket annat. Men hatet som personlig känsla är inte bra. Den leder inte framåt. Däremot är det användbart som ett symboliskt uttyck för den avsky vi känner för det kapitalistiska systemet, förtryck och övergrepp.
En vänsterkollega som däremot verkar tro att politik är enbart logik, enbart ett slags abstrakt resonemang om varför hat är vettigt, varför hat är kärlekens andra sida är Petter. Ärligt sagt, det han skriver är svammel, till stora delar obegripligt svammel om hat och kärlek. Nej, hat är inte kärlekens andra sida. Hat är kärlekens motsats och därför destruktivt som en personlig känsla betraktat. Vill vi bygga ett annat samhälle bör vi bekämpa hatet.
Mina partikamrater på Proletärbella ägnar sig likaledes åt att predika hatets lov i en intellektuell svada totalt befriad från känslor. Predika hat utan att blanda in känslor! Dumheter. Det är sånt som skapar STASI, sånt som skapar NKVD, sånt som skapar kampen mot terrorn. Som abstrakt idé kan hatet vara bra, men som mänsklig känsla, i verkligheten är det verkligen inte bra. Det är sånt som leder till Rödebyfallet. Sånt som leder till att ungdomar blir dödade i onödan. Sånt som leder till tragik.
Nog skulle jag kunnat hata de poliser som körde upp maskingevär i min rygg under Göteborg 2001, tvingade ner mig på blöt asfalt och skrek okvädningsord åt mig i en halvtimma (åt andra i fler timmar). Nog skulle jag kunna hata dem. Men det skulle inte lett nånstans. Jag valde en annan väg, jag valde att prata med dem jag kunde hatat. Jag valde förhandlingens väg istället för hatets väg. Den har så här långt nått mycket längre. Idag är poliser och polisen i stort sett överens med vänsteraktivister om vad som gjorde fel i Göteborg år 2001. Vad polisen gjorde fel, vad politikerna gjorde för fel, vad journalisterna gjorde fel och vad aktivisterna gjorde för fel. Det är bara tråkigt att politiker och journalister så här långt vägrat lyssna på oss som valde förhandlingens väg och har lyckats bra med det.
Okej, jag kan acceptera klasshat som en term, jag kan acceptera hat som ett teoretiskt uttryck för en allmän motvilja mot det vi inte gillar. Problemet är att ordet då leder fel. Det leder oss att tänka på den personliga känslan hat. Den känslan kan man visserligen känna iband. Men den är destruktiv. Den är inget som man kan bygga inför framtiden med. Därför bör vi ta bort den. preci som vi bör ta bort idiottermer som proletariatets diktatur. För det vi vill ha är ju inte diktatur. Vi vill ju ha en utvidgad demokrati där demokratiska beslut ska gälla alla områden i samhället, inklusive ekonomin och storföretagens skötsel. På samma sätt vill vi ha ett samhälle utan hat, varför ska vi då bygga det med hat? Det går inte, det fungerar inte.
Nej, det är bättre att låta bli att hata. Dagens två demonstrationer i Göteborg gjorde klart att man uttrycka olika åsikter precis bredvid varandra utan att man måste hemfalla åt hat. Där stod de som demonstrerade för Israel och här stod vi som demonstrerade mot. Nog fanns det en och annan som kanske kände hat. Men de flesta var vänliga mot varandra. Vi lever alla i Sverige och behöver inte hata. Där såg jag juden som stod och pratade med mannen som var insvept i Hizbollahflaggan. Där såg jag palestiniern få en karamell av mannen med Israelflaggan.
Men, jag säger inte som Jesus, vänd andra kinden till. Det är inte kärlek oavsett vad som händer som jag vill ha. Det är respekt och tolerans jag vill ha, som jag vill uppnå. Det kan man inte uppnå med hat. Det kan man uppnå genom att prata med varandra. Tänk på det Israels regering och Hamas!
Det är inte rätt att hata. Men kanske inte heller alltid fel. Men kärlek är helt klart bättre och skönare än hat. Definitivt.
Intressant?
Bloggat: LOKE,
Andra bloggar om: Hat, Kärlek, Tolerans, Förståelse, Förändring, Förhandling, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Jo, ibland är det faktiskt rätt att hata!
Jag kan inte riktigt förstå den hårda kritik som du riktar mot mitt inlägg om klasshat.
Får väl börja med att påpeka att det inte råder någon konsensus om de åsikter som jag argumenterar för i inlägget bland oss som skriver på proletärbella. Du verkade ha missat att varje person endast står för sina egna åsikter.
I vilket fall kan jag inte förstå separeringen av min och trottens text. Har du överhuvudtaget läst någon av texterna från början till slut?
Vi argumenterar båda två för att det är rätt eller åtminstone fullt förståligt att hata. Vi båda lägger också tydligt fram att det i grund och botten inte handlar om ett hat riktat mot individer utan strukturer och för ett system specifika orättvisor. (Även om det kan förekomma undantag, exempelvis när man möter en typisk brat som av något skäl visar sitt översitar-förakt mot mig eller någon annan. Händer ibland på mitt arbete). Om det lugnar dig så kan jag påpeka att jag dock själv också har vänner och vänners vänner från överklassen. Hat ingår inte alls i dessa relationer.
Du skriver att jag predikar hat utan att blanda in känslor samt att det handlar om en intellektuell svada. Om du anser att det handlar om en predikan får det stå för dig. Jag kan själv inte påstå att texten har något särskilt intellektuellt djup utan skulle snarare argumentera för att det mest handlar om känslor som runnit ut över tangenterna. Möjligt att du uppfattar mitt språk på annat sätt. Men den enda del av texten där jag verkligen kan förstå ditt påpekande är den del där jag skriver (ganska simplistiskt) om klassrelationerna. Resten av texten handlar om känslor. Känslor som driver mig i kampen men som (jag personligen anser) inte förblindar mig i något särskilt hat mot någon särskild individ.
Däremot argumenterar jag för att kärlek och hat är tätt sammanfogade. Där tycker vi olika. Jag är övertygad om att hat ibland kan ha en drivande roll för människors engagemang. Detta betyder inte att jag predikar någon form av hat-ideologi. Det enda det betyder är att jag anser att det är omöjligt att inte få en känslomässig reaktion på vissa saker som är fel i samhället eller världen och som man är engagerad i. Sen kan denna reaktion vara olika stark. Men seriöst vem blir inte förbannad när man hör om nerskärningar när det finns pengar, att papperslösa inte ska få vård för att de ska få en signal om att de inte är välkomna eller att folk svälter eller dör av enkla sjukdomar när både mat och medicin finns i överflöd.
Det vore för övrigt bra om du kunde specificera kritiken.
Kamratligen
Jerka: Som jag också skrev. Det är klart man hatar ibland. Men det är inte bra och det som inte är bra är inte rätt. Det är min ståndpunkt. Vi kan tycka olika där. Det är okej för mig.
Men man kan inte bygga något på hat. Inget konstruktivt kan byggas på hat. Därför ska vi inte heller hylla hat. Jag kanf östå hat, jag kan känna hat. Men det är inget att hylal: Det är inget bra.
Jag efterfrågar inget intellektuellt djup, mitt inlägg har knappast den ingrediensen heller. Men jag uppfattar ditt inlägg som ett intellektuellt försvar för hat, på ett sätt som jag inte tycker är bra. Det känns känslokallt. Och sånt skrämmer mig. Det är naturligvis möjligt att jag läser in saker som inte finns. Det här är frågor som berör mig djupt och jag är mycket kritisk till vänsterns användande av ord som klasshat, hata kapitalet osv. I dessa all används det som jag ser det oftast teoretiskt, intellektuellt och hypotetiskt, som en konstruktion. Men det för människors tankar fel.
Slutligen, jag tycker vi ska överlämna hatandet till nazisterna. Vi ska inte hemfalla åt sånt.
”Det här är frågor som berör mig djupt och jag är mycket kritisk till vänsterns användande av ord som klasshat, hata kapitalet osv.”
Just sådana uttryck får människor som inte delar dessa känslor att uppfatta det som ett hot, vilket inte är något positivt eller konstruktivt. När man hatar blir det lätt att man inte ser skogen för alla träden, kan inte annat än hålla med att vi kan lämna hatandet åt nazisterna.
Jag håller med Jerka i detta, vilket kanske har gått fram om man läst mina inlägg i debatten.
Jag kan inte se på vilket sätt hatet unisont kan sättas i motsats till kärlek. För mig kan man inte känna kärlek om man inte samtidigt kan hata. Hatet kan vara förblindande, men det kan varje mänsklig känsla vara när den blir för stark.
Klasshatet kan jag inte påstå vara för stark. Eftersom den bygger på en rationell analys över förtryck och elände. Och hatet påstår jag har varit väldigt konstruktivt i kampen mot orättvisor och för reella förändringar i samhället. Det är för ensidigt att endast förklara hatet som destruktivt, det är helt enkelt inte sant. Klasshatet har följt arbetarklassen genom hela historien, det är bara att läsa alla de dikter som de tidiga socialistiska tidningarna publicerade i vårt land, de är fulla av hat genom en skarp insikt om det orättfärdiga systemet.
Den nazistiska ideologin ser jag heller ingen jämställande till denna förklaring av hatets funktion. Nazismen karaktäriserades snarare med en avhumanisering av vissa grupper av människor, där hatet övergått till en metafysisk grotesk individualistisk vämjelse – som är något helt annat än klasshatets riktning mot produktionsförhållandena.
Och tvärtom Svensson så är det dom som är ofrörstående till folkets hat som är känslokall. För en sån person förstår inte de mänskliga känslorna gentemot förtryck och elände och tappat konceptet av kärlek.
Att dumheterna om klasshat har funnnit i arbetarrörelsen genom hela dess historia är ju knappast en andlening till att vi ska betrakta hat som nåt bra. Eftersom arbetarrörelsen ju har misslyckats kapitalt av en mäng oliak anledningar är ju bevis för att man gjort en mängd fel. Tjafset om kalsshat är ett sådant fel. Hat är detruktivt och leder ingen vart.
En som är ofårtåend till hat kan mycket väl vara känslokall. Men den som hatar är det också. Denne blir avtrubbad. Som jag sa: Förståelse och tolerans är nyckelorden. Istället för att hata måste jag förstå varför en andra hatar (gäller alla vägar) och själv låta bli att hata. Därför att hatet inte leder nån vart. Ja, det kan finns förklaringar till hat. men förklaringa och förståelse är inte anledningar till att vi ska acceptera att hata.
Och slutligen, ni som förvsrar hatet gör det utifrån et teoretiserande som har väldigt lite med verkligheten att göra. Hat är en känsla. En destruktiv känsla. frö att förstå hat måste man känns. För att förstå orsaken till hat måste man tänka. För att göra något åt läget måste man låta bli att hata.
Kollektivt hat finns inte (annat än som teoretisk konstruktion). Känslor är individuella och hatet är en destruktiv individuell känsla.
”Klasshatets riktning mot proudktionsförhållandena”. Inser du inte hur dumt det låter. Fan, jag och mina jobbarkompisar på Saab och Pååls (idag Pågens) hade garvat arslet av oss om vi hört nån uttryck sig så. Möjligtvis hatar man översittaren till förman. Det kan man gör något åt. Men hata produktionsförhållandena i dess marxistiska betydelse? Du måste driva med mig. Man kan hata att det är sktiigt och varmt, attd et är slitigt och tungt. men för att åtärd problemen räcker inte hat långt.
Och slutligen, jag kan förstå teoretiserandet kring hat (även om det är mycket jag inte håller med om). Men jag tycker ordvalet är felaktigt och leder människor in i fel tankegångar. Låst oss förbättra oss på de punkterna. Bort med idiotiska ordval och benämningar som leder tanken fel.
Varför skall vi inte acceptera att hata? Varför skall förtryckta människor inte vilja förstöra/destruktera tyranniet? Är det verkligen så fel att inneha en destruktiv känsla, i så fall, är det så alltid?
Och varför inte nyansera den mänskliga reaktionen? Varför inte problematisera synen på hatet? Kan inte hatet öppna ögonen, istället för att alltid förblinda dem?
Bilden av den förblindade socialisten, som vid revolutionen kommer att utföra massvåldtäkt och blodorgier var något nazisterna fantiserade om på 20 & 30-talet. Synen att en mänsklig reaktion mot tyranni hos pöbeln gör den okontrollerbar och förblindad är för enkel och falsk. Jag tror inte på att hatet förblindar en i alla situationer. Tvärtom tror jag att den verkligen öppnar våra ögon när den som bäst behövs.
Du har inte tänkt på att hatet mot chefen, mot vardagens slit och överhetens bekvämlighet har något med klassamhället att göra? Klassperspektivet förklarar hatet. Är det verkligen något att skratta åt?
Och, visst! det kan vara så att vi menar samma men använder olika ordval. Men då handlar det om något helt annat…
Kristoffer. Vi menar samma sak med klasshat. Jag hämtar min uppfattning från mina år som fabriksarbetare, inte från teorier. (ingendera är fel, men i sak har du fel. Hat kan inte användas konstrukitvt) Där ligger skillnaden mellan ditt och mitt perspektiv, eller Petters och mitt. Se mitt nya inlägg.
Sen tycker jag at vi ska ändra vokabulären också. Men det är en annan diskussion, kanske.
En Stenungsundare! Oväntat. Här är ytterligare en, i exil i Uppsala sedan ett par år.
Tycker du verkligen att Stenungsund var (är?) ett klassamhälle? Jag spenderade 16 år där. Mitt intryck är att hela samhälle präglas av ganska arbetarklassmässiga förhållanden. De flesta jobbade på industrin, oavsett adressen de bodde på. Själv flyttade jag mellan den boendemässiga toppen (även bokstavligt talat) till mer modesta förhållanden under min uppväxt.
Kvarnberget och Nytorp är visserligen vackrare områden än Kristinedal och Kolningsberget, men att ta att någon som har ett större hus än en annan som intäkt på ett klassamhälle är väl magstarkt. Även majoriteten Kvarnbergsbor är ju också lönearbetare, och därför ej heller överklass enligt en marxistisk definition.
Det är det vackra med kapitalism – när jag jobbade på industrin rattade arbetare BMW och många bodde i villor i Stenungsund med omnejd. Ett antal på Nytorpsbacke faktiskt. Att vara lönearbetare betyder inte att man är fattig, närmast tvärtom. Jämför en Borealis-anställds reallön i dag med den summan en motsvarande industrianställd fick för t ex 50 år sedan. Om det är klassamhället har jag svårt att tycka illa om det.
Oskar. Först, jag är 52 år gammal.
Den lilla överklassen bor och bode på Kvarnberget eller på Stenungsön. Där fanns på den tiden t.om. ett litet slott som brann senare. Man kund einet gå runt ön, då de stora villornas staket gick ut ivattnet (Detta var innan srandskyddet kom 1972)
De flesta i Stenungsund bor/bodde i villa. Det gör majoriteten i Sverige. Och de flesta arbet6are i Sverige. Stenungsund är ett brukssamhälle (min far bor där än, på Hasselbacken). Bra löner och BMW har inget med kapitalism att göra. Men varför ska inte arbetare som tjänar bra ha sånt.
1975 tjänade jag över 50 000 kronor (arbetade på Unifos, senare Borealis Polyeten) och hade en månadshyra på 500 kronor för en tvåa på 70 kvadrat. Det var jävligt bra betalt. Det var bättre förr.
Det finns dessutom fler bloggare som har kopplingar till Stenungsund, ska jag tala om för dig.
Ja du säger ju själv att det är ett klassamhälle. Dominans för arbetarklassen.
Vilka fler bloggare? Kan vara intressant att veta.
Jag tycker din analys är bristfällig. Hur definierar du överklass? Att någon är rik, har råd att bo i ett fint hus? Av vad jag har har upplevt efter att ha rört mig in och ut (Borealis högtrycksfabrik) och omkring industrierna (styvfar arbetar där) i flera år är att rikedom inte har någonting med yrke att göra.
Klassiska arbetare med fina bilar, motorcycklar utanför grindarna, båtar i hamnen, boendes i villor, semestrande på exotiska platser. Påtagligt förtryck! Klasshatet kommer inte till mig av någon anledning..
Bra löner och BMW-bilar har med kapitalism att göra eftersom de inte hade existerat om det inte vore för kapitalism.
Överklass är i marxistisk terminologi de som suger ut arbetare och tar överskottet på deras arbete. Försäljningspriset ska ju motsvara produktionskostnader, vilket det inte gör – vilket dock har att göra med Marx arbetsvärdelära är felaktig. Marginalnytteteorin är däremot sann, och den är det svårt att bygga ett utsugarresonemang på.
I Stenungsunds fall sitter i vilket fall ”överklassen”, hur bristfälligt begrepp det än är i Saudi-Arabien – de äger fabrikerna – och inte på Kvarnberget. Jag vågar påstå att under 1970-talets socialdemokratiskt präglade Sverige var det få kapitalägare av någon sort i Stenungsund.
Rätt eller inte, alla gör det.