Imperialistisk rivalitet mellan USA och Ryssland

Det är vad kriget i Georgien handlar om. Det handlar om två olika imperialistiska och kapitalistiska stormakter försöker kontrollera det strategiska Kaukasus-området. Ett område som både har strategisk betydelse. Huvudsakligen för att det är det område som USA och dess allierade kan använda för att skaffa sig en möjlighet att få tillgång till oljan och gasen i regionen runt Kaspiska Havet, utan att vara beroende av Ryssland. Detta är den huvudsaklig anledningen till att USA utbildat Georgiens militär och till att USA och EU gett ett omfattande stöd till landet.

För EU är situationen mer komplicerad än för USA. Man kan inte riskera att bli fiende till Ryssland, då man idag är beroende av gas och olja från den stora grannen i öster. Därför har EU ett större behov av att lösa konflikten i Kaukasus på diplomatisk väg. Vilket naturligtvis är bättre ur de flesta synpunkter. För befolkningen i området, för stabiliteten i världen osv.

Det finns naturligtvis stora säkerhetspolitisk och maktpolitisk intressen också. Georgein kan utgöra en utpost för USA och NATo i en strävan att kontrollera Ryssland. Därför har man udner lång tid agerat för att försöka integrerar Georgien i NATO och Europa som en del i ett nätverk av US-amerikanska allierade länder och baser runt Ryssland:

What’s missing from the mainstream account of the Russia-Georgia war is the role of U.S. imperialism, which has sought to incorporate Georgia into NATO as part of an arc of U.S. military outposts and alliances stretching from the Middle East to Central Asia.

Denn aspekt är något som i stort sett alltid underskattas eller utelämnas i media i Sverige och resten av väst. Att USA genom ett nät av allierade länder och baser försöker omringa Ryssland:

EVER SINCE Georgia emerged as an independent state, the U.S.–under the administrations of Bush I, Bill Clinton and Bush II–has worked to turn the country into a pro-Western enclave in the heart of the volatile Caucasus region.

The aim has been both to safeguard the Baku-Tbilisi-Ceyhan oil pipeline from the Caspian Sea to the Mediterranean and ratchet up political and military pressure on Russia’s southern flank.

After backing the so-called Rose Revolution of 2003 to catapult Georgian President Mikhail Saakashvili into power, the U.S. deepened its military involvement in Georgia, sending advisers to train Georgian troops training in the Pankisi Gorge bordering Chechnya, where Russian troops were in the final stages of suppressing a nationalist insurgency.

What began as military cooperation in the name of the ”war on terror” soon became a close collaboration. Georgia sent 2,500 troops to Iraq, the single biggest contingent in the occupying forces after the U.S. and Britain.

After assimilating Moscow’s former Eastern Europe satellites into NATO, as well as the three Baltic states that were formerly part of the USSR, the U.S. set its sights on adding Ukraine and Georgia as well. The U.S also raised the stakes by installing missile defense systems in Poland and the Czech Republic–a move supposedly to ward of threats from Iran, but obviously aimed at Russia.

Vilket naturligtvis skapar en säkerhetspolitisk oro i Ryssland som föranleder motåtgärder som exempelvis den lånag kampanjen mot Ukraina med hjälp av avstängda gasleveranser etc. Med hjälp av detta lyckades Ryssland återinsätta Moskva-vänliga delar av borgarklassen i Ukraina vid makten.

De bägge stormakterna utnyttjarr också flitigt den taktik som bygger på söndra och härska, som Stalin-regimen införde i området genom att dela upp etnisk grupper internt och mellan varandra i olika delstater och olika enklaver, ibland under Ryssland och ibland under Georgien:

Boundaries were drawn to divide and conquer different ethnic groups. The Ossetians, whose language is related to Farsi, were split between an autonomous area inside the Georgian Soviet Republic to the south, and another within the boundaries of Russia to the north. The Abkhazians, whose traditional lands were on the Black Sea, were also granted an autonomous region within Georgia.

I maktkampen som uppstod i Georgien vid Sovjetunionens sönderfall kom USA och Ryssland att satsa på olika fraktioner, Ryssland kom att satsa på den gamle stalinisten Sjevardnadze och USA på den USA-utbildade Saakasjvili. 2004 kom den senare till makten i det som kallas ”rosornas revolution” med hjälp av stöd från USA.

Saakasjvili kom att i regeringsställning att återuppliva en georgisk nationalism som präglade den första regimen i Georgien efter Sovjets sönderfall, led av Gamzakhurdia. En regim som med våld försökt inkorporera Syd-Ossetien och Abchazien i Georgien mot deras vilja. Något som ledde till krig och etniska rening från alla sidor i början av 1990-talet. 1992 tog så den Rysslandsvänlige Sjevardnaze makten i en kupp och 2004 föll alltså hans regim och en USA-vänlig och USA-stödd fraktion kom till makten i landet.

Rysslands motdrag var att ge stöd till de i praktiken obeoende utbrytarrepublikerna Syd-Ossetien och Abchazien, på samma sätt som USA tidigare gett stöd till Kosovo:

Just as the U.S. used the nationalist movement of Kosovar Albanians to carve out a now-independent Kosovo as an outpost of NATO in the Balkans, the Russians are backing the Ossetians’ and Abkhazians’ drive for independence to weaken Georgia and pre-empt its entry into NATO.

Efter Georgiens anfall på Syd-Ossetien, som förmodligen var en svår missbedömning från USA och Saakasjvili gick Ryssland till en rejäl motattack och har visat att man inte tänker tolererar en USA-vänlig enklav i Kaukasien.

Med USA:s höjda tonläge innebär detta att världen befinner sig i en mycket bekymmersam situation för närvarande.

Intressant?
Bloggat: Motbilder, Jinge,
Borgarmedia: SVD1, SVD2, SVD3, DN1, DN2, DN3, DN4, DB1, DB2, DB3,
Andra bloggar om: Syd-Ossetien, Abchazien, USA, Olja, BTC, BTC-pipelinen, Pipeline, Säkerhetspolitik, Sjakasvili, Gas, Sjevardnadze, Ghamzakhurdia, Georgien, Ryssland, Imperialism, Politik, Samhälle