I snigelfart mot jämställdhet

På sin kongress beslutade Socialdemokraterna att verka för en tredelad föräldraförsäkring, där båda föräldrarna tilldelas en tredjedel var medan en tredjedel får disponeras fritt inom familjen. Detta ska vara ett steg på vägen mot att föräldraförsäkringen slutligen ska delas helt lika mellan föräldrarna.

Det är inget nytt krav. Förra året motionerade tre socialdemokrater om just denna modell som en bit på vägen mot en delad föräldraförsäkring. Och medan Kristdemokraterna och Centern är emot, har flera ledande företrädare inom Folkpartiet sedan 2005 drivit på för samma utveckling som Socialdemokraterna nu vill se, och partiets kvinnoförbund Liberala kvinnor har delad föräldraförsäkring som ett krav. På socialdemokraternas kongress 2005 sade man, med en bestämd Göran Persson i spetsen, nej till fler kvoterade pappamånader, men nu har partiet under Mona Sahlin alltså svängt i frågan.

Idag tar pappor ut omkring 21 procent av föräldraledigheten, och med den rådande långsamma förändringstakten kommer det enligt TCO att ta 211 år innan uttaget är femtio-femtio mellan föräldrarna. Detta har så klart många konsekvenser för kvinnors position på arbetsmarknaden. Deras löneutveckling blir lidande och risken för diskriminering för den som förknippas med lång föräldraledighet är överhängande.Socialdemokraterna menar att med ett mer jämställt utnyttjande av föräldradagarna kommer kvinnors position på arbetsmarknaden att stärkas och föräldrarnas lika ansvar för barnen tydliggörs.

Den tragiskt låga nivån på uttag av pappaledighet blixtbelyser hur långt det fortfarande är kvar tills familjer i Sverige anser att män har ett lika stort och naturligt ansvar för barnen som kvinnor nu har. Det är inte särskilt svårt att punktera de argument som förs fram för att hävda familjernas ”fria val” mot statens ”förmynderi”. Till att börja med drabbar denna uråldriga syn på föräldraansvar alla kvinnor – även kvinnor som lever ensamma eller i homosexuella förhållanden, och de som inte ens har barn – och inte bara dem som faktiskt har barn och lever i en konservativ familjekonstellation.

Om kvinnors identitet ständigt länkas till hennes (verkliga eller av arbetsgivaren upplevda) roll som familjevårdare snarare än anställd, ja då har man en inbyggd diskriminering på arbetsmarknaden. Att det är först när vi lever i ett jämställt samhälle som vi alla kommer att behandlas jämställt, är en kanske uppenbar, men nog så viktig, slutsats. Och om ett steg på vägen dit är ”statsförmynderi” – vem har något att invända mot det? Inte de som vill ha verklig förändring, det är ett som är säkert.

Det andra starka argumentet är naturligtvis att barnen har lika stor rätt till alla som kallar sig föräldrar. Att ge sitt barn en chans att intimt och under lång tid få lära känna varje förälder är väl ingenting att ens ifrågasätta? Ändå gör många, och uppenbarligen alltför många män, just det.

Ett skäl som ofta brukar anges när uppdelningen av föräldraförsäkringen till största delen landar i kvinnans knä är att familjen på det sättet förlorar mindre ekonomiskt. Vilket skäl än detta är då bättre att använda för ett sammanlänkat krav: – Höj kvinnolönerna och uppvärdera kvinnors arbete inom vård och omsorg! Detta är krav som ställts i årtionden, och som inte blivit mindre relevanta under alliansregeringen. Ett annat krav som effektivt skulle underminera de ekonomiska argumenten bakom mäns minimala uttag av föräldraledighet är: – Höj föräldrapenningen till hundra procent av lönen!

Men det är naturligtvis inte bara ekonomiska betänkligheter som ligger bakom kvinnors oproportionerligt stora uttag av föräldradagar. Patriarkala idéer som bygger på att kvinnan är bättre lämpad att ta hand om hem och barn är fortfarande starka. Med den borgerliga regeringen, som bland annat infört kvinnofällan vårdnadsbidraget, har konservatismen fått sin renässans. Allt tal om att män och kvinnor kan använda sig av vårdnadsbidraget på ett jämställt sätt ter sig bara löjeväckande i ljuset av verkligheten, i Sverige och i de grannländer som länge haft ett liknande bidrag. Det är kvinnor, kvinnor, kvinnor som stannar hemma till låg ersättning och som förlorar lön och dyrbara pensionspoäng.

I den feministiska backlash som råder är detta ett helt logiskt inslag i den borgerliga politiken. Och inte ska vi tro att en rörelse för mäns frivilliga uttag av fler föräldradagar kommer få det lätt under dessa premisser.

Det kommer att ta många år av kamp för att ändra dessa mönster och synsätt, och även med en röd-grön regering finns det inga skäl att hoppas på snabbt ökade kvinnolöner eller uppgraderad föräldrapenning. Men det är ändå vad vi måste fortsätta sträva efter –med eller utan en lagstadgad jämställd uppdelning av föräldraförsäkringen.

Ovanstående är ledaren i Internationalen v 46

Intressant?
Bloggat: Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Föräldraförsäkring, Vårdnadsbidrag, Socialdemokraterna, Mona Sahlin, Pappamånader, S-kongressen, Kvinnolöner, Föräldrapenning, Samhälle, Politik, Jämställdhet