Det verkar som om X-2000 drabbas av tekniska fel allt oftare nuförtiden. Med ganska allvarliga och problematiska, jobbiga och potentiellt farliga situationer som en följd. Och stora förseningar för människor som reser förstås. X-2000 är gamla tåg, gammal utrustning kräver ofta mer underhåll. Men samtidigt så har underhåll på järnvägsmaterial dragits ner som ett resultat av vinstmaximering och kortsiktigt profittänkande.
Resultatet är ökad profit för inblandade företag och minskande trygghet för resenären. Dvs utvecklingen i Sverige efter avreglering och privatisering går exakt samma väg som det gjorde i Storbritanninen när avreglering och privatisering genomfördes där. Där löste man problemen genom att återreglera, återförstatliga och minska konkurrensen. Så måste vi också göra här. Så gjorde vi på 1930 och 1940-talen när det fanns exakt samma problem på de då privata svenska järnvägarna.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om X-2000, SJ, Profithunger, Vinstmaximering, Privatisering, Avreglering, Kollektivtrafik, Järnväg, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Det där med 30- och 40-talen var nytt för mig. Jag har alltid hört att privatjärnvägarna förstatligades för att de var olönsamma – var finns dina uppgifter?
Många var olönsamma och förtatligades samt lades ner, men långt ifrån alla. BJ var exempelvis mycket lönsamt, dock var största ägare i det bolaget liksom många andra bolag vid den tiden en kommun, i det fallet Göteborgs kommun. HNJ överlevde ju som bolag, fast utan järnvägar, där var Wallenbergs största ägare. TGOJ och NBJ förstatligades aldrig i den vevan.
En orsak till olönsamheten var ibland just bristande investeringar på grund av att man prioriterade utdelningar till aktieägare, dvs kortsiktig vinst. Det ser man när man studerar räkenskaper för olika bolag. En del sådant finns på sajten historiskt.nu (kolla speciellt MÖJ och TÖJ, BJ samt VGJ. Annars finns länkar och källor angivna i min järnvägsserie.
http://www.zaramis.nu/blog/2010/01/13/sveriges-jarnvagar-en-skapelse-av-staten-och-kapitalet-i-samarbete/
Viss skillnad förelåg mellan de stora godstrafibolagen TGOJ, BJ, SWBJ och NBJ i jämförelse med andra bolag.
En del av olönsamheten i passagerarbolag berodde också på bristande samordning av trafik, precis samma problem som vi står inför numera. Och naturligtvis var den ensidiga satsningen på bilism som började efter andra världskriget en orsak till bristande länsamhet.
Anders! En hel del av komplikationerna med de privata banorna handlar faktiskt om regleringar. De hade inte möjlighet att sätta priserna fritt, utan det krävdes statligt tillstånd för detta. I USA ledde ett liknande system till att flera stora järnvägar gick under under 1960- och 1970-talen. (Penn Central var den störta konkursen någonsin när den ägde rum).
Bilkonkurrensen var synlig redan på 1930-talet och blev värre på 1930-talet, delvis eftersom där fanns färre regleringar. Vissa bolag, som SRJ och BJ byggde upp stora buss- och lastbilslinjer. Andra satsade på effektiviseringar (SNJ ett bra exempel). MÖJ och TÖJ hade näppeligen överlevt. De var för små och med ett för begränsat trafikunderlag. Det finns dock i BJ´s ”100-årsbok” från 1979 ett intressant kontrafaktiskt kapitel på en sida om BJ som icke-förstatligad järnväg. Slutsatsen är att banan hade fått tuffa år under 50-och 60-talen (fjärrblockeringsåren, dyr men nödvändig teknik) men att den antagligen klarat av detta.
JavelinX: BJ hade förmodligen klarat sig själv på samma sätt som TGOJ, kanske ännu bättre. Men det var faktiskt en i huvudsak offentligt ägd järnväg. Om MÖJ och TÖJ har du förmolidgen helt rätt, men borde ha kunnat överleva med pendeltågstrafik. Det hade förutsatt en annan samhällsplanering. Delar av VGJ hade kunnat överleva på samma sätt som Roslagsbanan, men då hade man också fått bygga Angered. Kortedala och Bergsjön på annat sätt och annat ställe.
”X-2000 är gamla tåg, gammal utrustning kräver ofta mer underhåll.”
Jag tror det är lite farligt att endast relatera denna problematik till vinstmaximering.
En annan del av problematiken är att det, trots att X2000-tågen kan anses ”gamla”, handlar om högteknoligi – på tågen, i eldistrubutionssystemen och i ledningssystemen. Högteknologiska lösningar har många fördelar men då det är så mycket mer som kan sluta att fungera, jämfört med mer ”traditionella” tekniska lösningar, blir systemen också med känsliga för störningar. Ibland tror jag därför vi går lite för snabbt fram när vi inför ny avancerad teknik och det gäller inte enbart tågteknik.
Pragmatikern: X-2000 (eller x2 som tågtypen heter) är inte speciellt högteknologiska. Det är inte hlerl det högteknologisk som normalt krånglar, utan mer lågtekonlogisk saker som strömavtagare, motorer, ledningar, växlar etc. Ibland krånglar tågledningsystemen, då är det högteknologi. Men dålig snöröjning, dåligt axelundrhåll och motorunderhåll, dåligt banunderhåll, dåligt ledningsunderhåll etc är inte högteknologi. Och det är där problemen visar sig och finns. Det handlar om dåligt underhåll helt. Och det i sin tur beror på besparingar och personalminskningar både hos Banverket/Trafikverket och SJ samt alla olika privata underhållsföretag med underleverantörer i flera led ner till den polske enmansföretagaren som skottar snön med skyffel. Till detta kommer obefintlig eller dålig samordning mellan de olika aktörerna. Det kan bara gå åt helvete.
Så länge jag inte kan välja att resa med ett annat tågbolag än SJ så kan vi rimligen inte heller prata om en fri marknad. Så fort andra aktörer får tillgång till dessa linjer kommer vi att få se hur SJ klarar sig med konkurrens. Innan dess bör du ta det lungt med att skylla allt på marknaden.
Du skriver ovan att ”bristande investeringar på grund av att man prioriterade utdelningar till aktieägare”. Men att ge finansiärerna avkastning på sitt kapital är väl mer eller mindre en förutsättning för att kunna få mer kapital vid nyemissioner och liknande i framtiden. Har du några belägg för att järnvägarna lämnade ”orimligt” stora utdelningar, t.ex. jämfört med andra bolag vid den tiden eller jämfört med räntan på statsobligationer?
Rossy: Gå till länkarna jag hänvisat till och läs böckerna som det hnvias till där. Det är källorna till mitt påstående. Vad gäller MÖJ, som jag har i huvudet, så är det uppenbart att man lämnad så stora utdelningar den första lönsamma tiden att man inte lade undan pengar för investeringar. Problemen med järnävgsinvesteringar är ju att de är mycket stora och finansieras via lån, både bolag och investerare gjorde samma sak. De behövde snabbt få tillbaka sina pengar osv.