Nobel, del 1 – Rysslands och Sveriges svar på Rockefeller

Del 6 av 7 i serien S:t Petersburgsvenskarna

Familjen Nobel var och är en svensk familj som gjorde sig en förmögenhet i oljeindustrin, med den förknippad verksamhet och dessutom inom vapen- och sprängämnesindustrin.

Immanuel Nobel (1801-1872) flyttade år 1837 till Åbo och ett år senare vidare till S:t Petersburg. Han flyttade från Sverige på grund av att han var jagad av fordringsägare. I S:t Petersburg grundade han en liten mekanisk verkstad som dock snart gick i likvidation. Istället startade han år 1842 en mekainisk hjulfabrik med gjuteri. Samma år hämtade han också sin fru och sina söner Ludvig Nobel (1831-1888) och Alfred Nobel (1833-1896) från Sverige. Äldste sonen Robert Nobel (1829-1896) kom själv ett år senare och ytterligare en son, Emil Nobel (1843-1864) föddes i Ryssland. Immanuel Nobel exprimenterade med sprängämnen och minor och han blev snart en stor leverantör av vattenminor och andra sprängvapen till ryska armén. Krimkriget 1853-56 innebar ett rejält uppsving för verksamheten som snart hade nästan 1 000 anställda. Efter kriget gick det sämre och 1859 gick företaget i konkurs. Immanuel Nobel återvände då till Sverige.

Sönerna Ludvig Nobel och Robert Nobel övertog dock konkursboet och drev verksamheten vidare under by firma, Gjuteriet och Pannfabriken Ludvig Nobel. Alfred Nobel hade efter att ha arbetat i faderns firma med sprängämnesforskning åren 1850-59 återvänt till Sverige år 1863 för att exploatera sina patent kring nitroglycerin och kontrollerad sprängning av och med hjälp av detta högexplosiva ämne.

Under ledning av Ludvig Nobel kom firman att utvecklas till en av Rysslands största verkstadsindustrier. Expansionen började med att en mindre verkstad, Sherwoods på Viborgska sidan av S:t Petersburg, köptes upp. Den gamla fabriksbyggnaden såldes till en rysk företagare, Golubjev. Fabriken på den viborgska sidan utvecklades senare till ett stort fabrikskomplex. Även denna gång var det produktion av krigsmaterial som fick fart på verksamheten. Fabriken blev en ledande leverantör av gevär, granater, lavetter och kanoner till krigen i Kaukasus. 1867 började man också tillverka verktygsmaskiner för gevärstillverkning och två år innan dess började man tillverka hjul och hjulaxlar.

1862 grundade Robert Nobel ett tegelbruk i Finland och han blev också delägare i lyslampbolaget Aurora, ett bolag som sålde rysk fotogen och fotogenlampor. En investering som ledde honom till Baku.

Tillsammans med en finsk officer, Hugo Standertskjöld, hade Ludvig Nobel också intressen i en järnmalmsgruva i Tula fram till 1877 då gruvan lades ner och åren 1872-1880 arrenderade Ludvig Nobel tillsammans med Peter Bilderling det statliga gevärsfaktoriet i Isjevsk med 5 000 arbetare. Därfter övertogs driften av Standertskjöld.

1873 begav sig Robert Nobel till Baku på uppdrag av sin bror och blev intresserad av att satsa pengar i olejindustrin (naftaindustrin) där. Han köpte lite mark och ett litet raffinaderi av några holländare vid namn De Boer.  Raffinaderiet modeniserades och byggdes om. 1875 var det det mest moderna i Baku. Han övertalde sen sin bror Ludvig Nobel att satsa pengar i projektet. Den senare besökte Baku 1876. Redan 1877 levererade maskinfabriken de första rrören till ett pipelinesystem i området. Denna oljeledning från oljefält/raffinaderi med tillhörande oljehamn gav sen bröderna Nobel ett övertga gentemot konkurrenterna. Samma år som en pipeline började byggas bestäldle också Ludvig Nobel världens första tankfartyg som konstruerats av honom själv. Fartyget, Zoroaster, byggdes vid Motala verkstad i Sverige och levererades 1878. I slutet av 1880-talet ägde Bröderna Nobel 13 tankfartyg.

Med start 1875 moderniserades Nobels raffinaderi ytterligare och blev från 1882 det största i området. 1879 bildades Naftabolaget Bröderna Nobel (Tovaristjestvo Neftjanovo Proizvodsta Bratjev Nobel, Branobel) för att ta hand om familjens oljeverksamhet. Störste aktieägare i bolaget var från start Ludvig Nobel med 53,7%. Alfred Nobel ägde 3,8% och Robert Nobel 3,3%. Bröderna Peter Bilderling och Alexander Bilderling ägde  32,7%. En stor långivare var Hugo Standertskjöld. Exempelvi var det han och Peter Bilderling som genom lån finansierade ombyggnaden av raffinaderiet mellan 1875 och 1879. Därefter tog bolaget över verksamheten. Efterhand kom Alfred Nobels ägarintressen i bolaget att öka alltmer genom att han bedrev finansverksamhet i Paris som kunde ordna lån till expansion av verksamheten.

1880 flyttade Robert Nobel tillbaka till Sverige på grund av bristande hälsa och Ludvig Nobel var nu ensam ledare till de tre företag familjen Nobel ägde, maskinfabriken i S:t Petersburg, Oljeverksamheten i Baku och Naftabolaget Bröderna Nobel. Det senare bolaget övertog efterhand all oljeverksamhet och stod år 1880 för 15% av oljeproduktionen i Ryssland och 1890 för 20%.

1883 kom det som skulle bli Nobels svåraste inhemska producent till Baku. Nämligen familjen Rothschild som detta år grundat Batums Nafta och Handelsbolag (Batumskoje Neftjanoje i Torgovoje Obschtjestvo, Bnito). Rothschild finansierade också järnvägen Baku-Batum och byggde upp en stor lådfabrik. Den senare hade 1 400 anställda 1886. Järnvägen övertogs av ryska staten 1891.Vid mitten av 1890-talet hade Rothschild skaffat aktiemajoritet i ytterligare ett oljebolag, Mazut och samarbetade med de stora tankfartygsrederiet och oljebolaget Shell
Transport Co.

Den svåraste internationella konkurrenten till Nobel var dock inte Rothschild eller Shell utan familjen Rockefellers Standard Oil med 90% av den US-amerikanska exporten av oljeprodukter. 1892 bildade sex ryska oljeproducenter en kartell för att bekämpa Rotschild.

Bland de ingående bolagen fanns Bröderna Nobel, Calouste Gulbenkian (senare känd som mr 5% för sina femprocentiga ägarandelar i olika oljebolag som exempelvis Anglo-Iranian) och Mantasjev som Ryssland tredje största exportör. År 1900 svarade Bröderna Nobel för 30% av den ryska fotogenexporten och 60% av smörjoljeexporten.  1906 köptes Rothschilds kontrollposter i Bnito och Mazut av Royal Dutch Shell (fusion mellan Shell och Royal Dutch hade innan dess ägt rum).

När Ludvig Nobel dog år 1888 övertogs ledningen i Bröderna Nobel av sonen Emanuel Nobel (1859-1932) och maskinfabriken kom att ledas av den yngre brodern Carl Nobel (1862-1893) till dennes död då Emanuel också blev den ledande personen i detta bolag.

1896 dog Alfred Nobel och aktierna i Bröderna Nobel sjönk på börsen. Alfred Nobel testamenterade 31 miljoner kronor till Nobelstiftelsen. Hans aktier i Bröderna Nobel övertogs av brorsonen Emanuel Nobel.

Internationellt deltog Bröderna Nobel i olika samarbetsprojekt och bolag inom oljehandel och oljeproduktion. Exempelvis var man tillsammans med Rothschild huvudägare i smörjoljebolag SAIC (grundat 1900) med hemvist i Belgien, delägare i det brittiska Consolidated Petroleum tillsammans med BP (Anglo Iranian), Standard Oil och Rothschild. 1904 var bolaget med och bildade Europeische Petroleum i Tyskland. Bröderna Nobel ägde 40,19% av detta bolag, Rothschild 31,61% och Deutsche Bank 28,2%. I Ryssland utökades verksamhet till gruvbrytning och kemisk produktion. Bröderna Nobel ägde en koppargruva i Alexandropol (Leninakan) och tillverkade svavelsyra, saltsyra, kopparsulfat samt koppar.

Under 1890-talet utvecklade maskinfabriken och dieselmotorer blev dess främsta produkt. Maskinfabriken Nobel blev snart världens största tillverkare av dieselmotorer.

En mängd svenska bolag som etablerade sig i Ryssland gjorde detta med hjälp av familjen Nobel, sålunda bildade man ett gemensamt bolag med AB Separator, AB Alfa-Nobel.

Även privat engagerade sig Emanuel Nobel i en rad olika företag. Speciellt efter att han flyttat till Sverige 1921 och dessutom avvecklat sina intressen i Bröderna Nobel. Han ägde en del i Svenska Turbin AB Ljungström (STAL) såväl som Boris Hagelins bolag AB Cryptograph från 1922. Boris Hagelins far hade för sin del varit aktieägare och direktör i Bröderna Nobel. I Tyskland ägde Emanuel Nobel Ryska Dieselmotorbolaget som startades 1898. 1918 bildade han i Sverige tillsammans med Nohab, bolaget Svenska AB Nohab-Diesel. Detta bolag upphörde dock 1925 och Nohab övertog verksamheten.

Familjen Nobels olika bolag i Ryssland och familjen själv kom att skänka en hel del pengar till uppbygget av bibliotek, skolor och till andra ändamål som vetenskaplig forskning. Ludvig Nobel och hans dotter Marta Nobel (1881-?), gift med Georgij Oleinikoff hörde till de flitigaste när det gällde att skänka pengar och bygga upp annan typ av verksamhet än den rent industriella och profitabla.

1912 bildades Russian General Oil Co av 4 mindre ryska oljebolag. Bolaget blev lika stort som Royal Dutch Shells ryska verksamhet och Nobel ihop. Genom inköp av aktier på börsen försökte RGO skaffa kontroll i nobelbolaget, men det hela slutade med att Nobel istället köpte en kontrollerande aktiepost i RGO år 1915. Utöver ägandet i RGO så kontrollerade eller delägde Bröderna Nobel och familjen Nobel vid denna tid en mängd företag i Ryssland, däribland oljebolag som Volga-Baku, Moskva-Kavkaz, Votjeto, Mantasjev, Armazd, Alhan Jurt, Nefterazd, Anglo-Russian Maximov Oil Co och Lianosov & Sons. Man ägde också transportbolaget VOTS och Kama skeppsrederi liksom Tjeleken-Dagestanbolaget (råolja), oljebolaget Chimion & Santo i Tbilisi (Tiflis), 1/3 i markägarbolaget Runo via Nobel och 1/3 via RGO och 42,5% i råoljeproducenten Emba Kaspijskoje. 1910 när bolaget var som störst hade Bröderna Nobel ungefär 50 000 anställda runt om i världen, varav 13 500 i Baku. I Baku byggde Bröderna Nobel också en toluenfabrik för att integrera verksamheten med familjens sprängämnes- och vapentillverkning på annat håll.

Oljeverksamheten innebar att verkstaden i S:t Petersburg fick nya produkter att tillverka. En licens att tillverka dieselmotorer för de tankfartyg införskaffades samma år som Wallenberg skaffade det till sitt företag AB Diesel motorer i Sverige. Maskinfabriken ombildades 1912 till AB Ludvig Nobels Maskinfabrik och aktieägare blev Emanuels bröder Ludvig Nobel, Rolf Nobel och Emil Nobel. 1916 såldes 50% av Maskinfabriken till ryska intressen i form av Diskontobanken i S:t Petersburg och vid ryska revolutionen övertogs fabriken av staten och fick namnet Sovjetisk Diesel.

Bröderna Nobels huvudkontor och moderbolag flyttade två år efter ryska revolutionen till Paris från Baku och 1920 förstatligades dess intressen i Ryssland. I polska dotterbolaget, PolNobel köpte Standard Oil 50% år 1919 och i Finland bildades ett nytt företag, Nobel-Standard, ägt av Bröderna Nobel till 30% och Standard Oil till 40%. 1920 köpte Standard Oil slutligen uppp familjerna Nobel och Hagelins aktier i Bröderna Nobel och bolaget blev ett dotterbolag till det US-amerikanska företaget.

Robert Nobels son Ludvig Nobel köpte upp mark i Båstad och lät bland annat bygga ut och om Båstads hotell:

De tre var alla födda på 1870-talet och således i sin krafts bästa dagar under 1900-talets första decennier. De var alla nationalromantiker och de delade ett stort intresse för kulturhistoria och hembygdsvård. Den viktigaste personen var ingenjör Ludvig Nobel. Som son till oljebaronen Robert Nobel (Alfred Nobels bror) hade han rollen som byggherre, finansiär och visionär beställare.

År 1906 bosatte han sig i Båstad och köpte hela den västra delen av kustremsan, från kyrkan till Småryd. Här uppförde han ett antal sommarvillor och flyttade också ner två ålderdomliga ryggås-stugor. Ludvig utvidgade Hotell Båstad 1909 och 1927, byggde bostadshotellet Skånegården 1918, blev ordförande i tennisklubben 1925 och byggde då två cementbanor. Han anlade också golfbanan i Boarp 1929 (då Skandinaviens största) och i utkanten av golfbanan lade han grunden till Hembygdsparken genom att donera en av de gamla gårdarna där till hembygdsföreningen, vars ordförande han blivit samma år.

Läs mer: Dagens Bok, John Rosén, Baku Oil History, Branobel i Tsaritsyn, Ny Teknik, PH, Näringslivshistoria, SR, HBL, HD1, 2, 3, 4, 5, Monnie’s World, Baku Nobel Heritage Fund, SVD, Antikvärlden,

Andra källor:
Robert W.Tolf, The Russian Rockefellers. The Saga of the Nobel Family and the Russian Oil Industry, 1976
Bengt Jangfeldt, Svenska vägar till S:t Petersburg, 1998
Kenne Fant, Alfred Nobel – en biografi, 1991

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Technorati: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Powered by ScribeFire.

Series Navigation<< Hagelin – olja och krypteringNobel, del 2 – dynamit >>
Advertisements