Kristdemokraternas stockkonservativa ådra gör sig allt mer synlig. Nu skriver Göran Hägglund om Sveriges radikala elit. Vilket ofattbart nonsens med extremkonservativa och nyliberala ståndpunkter han fått ur sig. För det första, eliten i Sverige är allt nnat än radikal. Den svenska eliten är nämligen inte på något sätt personer som Yvonne Ruwaida, performance-konstnärer eller kultursideskribenter.
Utan den svenska eliten är sådan som Hägglund själv, typisk svensk elit, minister och regeringsmedlem. Det är sådana som Sven-Otto Littorin och det är sådana som leder våra företag, finansfamiljerna och deras hantlangare som är den svenska eliten. Folk med namn som Wallenberg, Ax:son Johnson, Douglas, Söderberg, Kamprad, Hagströmer, Stenbeck osv. Det är sådana människor tillsammans med storgodsägare, konservativa hovrättsdomare, landshövdingar, regeringsmedlemmar som Maud Olofsson, Frderik Reinfeldt och Anders Borg som utgör den svenska eliten.
Göran Hägglund gör inget annat än att sprida fördomar om ”vanligt folk”, att ventilera sina egna fördomar om kulturfolk samt att sprida ut dimridåer om vilka som utgör eliten i Sverige. Hans debattinlägg i DN är gallimattias. Hägglund visar själv hur den svenska eliten som han själv tillhör är. Konservativ, nyliberal, inskränkt och fördomsfull. Inte undra på att klyftorna i samhället ökar när sådana styr. Eliten är allt annat än radikal.
Intressant?
Bloggat: Strötankar,
Läs även andra bloggares åsikter om Eliten, Överklassen, Konservatism, Göran Hägglund, Kristdemokraterna, Dimridåer, Fördomar, Nyliberalism, Regeringen, Finansfamiljer, Storfinansen, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Det finns väl visst fog för att hävda att det finns en kulturell elit som i någon mån sammanfaller med en del av det som Hägglund snackar om, men när han sammanblandar denna med samhällselit i stort blir det ju rätt konstigt. Det är ju, precis som du skriver här, folk med mer reell makt som utgör den egentliga eliten. Inte de i normalfallet rätt knapert försörjda frilansskribenterna som är kulturradikala eller performancekonstnärerna(!!).
Sedan tycker jag att det är positivt med artiklar som handlar om att politiken skall rullas tillbaka och ha mindre inverkan generellt, men det är en lite annan fråga. Det känns som om Hägglund försöker köra en strategi lånad från de amerikanska republikanerna, där man har en gammal ådra av överhetskritik som man bakar in i något slags ryande om kultureliten, istället för att lita till att den ”anti-etatistiska” argumentationen kan stå på egna ben.
Gustav H: I USA pratar man om ”liberals” när man menar New England-eliten av alla de slag. Dvs det är en viss del av eliten man riktar sin kritik emot från republikanernas sida. Nu är det iofs inte bar eliten som är mer liberal ( i ordet sgmla betydesle, socialliberal) i nordöstra USA utan alla. Men motsvarande finns inte i Sverige.
När det gäller politikens inflytande så är det kansek en anna fråga där jag menar att den måste öka på vissa områden (dvs på alla områden där politiken kan innebära beslut om åtgärder för att öka jämlikheten) medan den kan minska på andra. Men det är som sagt en annan diskussion.
”Hägglund visar själv hur den svenska eliten som han själv tillhör är. Konservativ, nyliberal, inskränkt och fördomsfull.”
Konservativ och nyliberal är två helt olika ”ideologier” och man kan inte samtidigt omfatta båda dessa. Nyliberalismen är, liksom socialismen, utopisk och tror på att samhället kan utformas utifrån uppställda modeller, i det nyliberala fallet helt fria marknader som i extermfallet hanterar allt.
Vidare är nyliberalismen, som socialismen, värderelativistisk medan konservatismen erkänner att det finns grundläggande värden i samhället, även om dessa ibland är svåra att sätta fingret på.
Konservatismen är ickeutopisk och tror inte att samhället kan byggas från uppställda modeller. Konservatismen tror på en lugn och långsam samhällsutveckling där tidigare generationers kunskaper och erfarenheter tas till vara. Varje steg framåt bör därför ske utifrån en fast grund.
Inget av vår regerings partier kan i egentlig mening betecknas som konservativa. Kristdemokraterna har visserligen utvecklats mer i en konservativ riktning medan moderaterna å andra sidan, till min stora sorg, i princip övergivet värdekonservatismen och fått en mycket mer liberal prägel. Valet i höst är inte alldeles enkelt för en konservativ.
En snuskig taktik, som har vållat mycket lidande där den har använts: man drar igång en kampanj mot folk som i princip är maktlösa men som av någon anledning syns. Som i Tyskland på 30-talet.
Alltså, det är väl inte bara New England-eliten som etiketteras liberals med invektiv betydelse, utan snarare ”kusteliten” – New England, LA(Hollywood..!), San Fransisco, New York, et cetera. De som inte bor i The Heartland, eller vad man skall säga. Men du har rätt i att ingen egentlig motsvarighet finns i Sverige, även om en hel del SD-bloggare försöker måla upp någon slags bild av en queer-HBT-invandrings-rovdjurs-miljöskattspositiv Stockholmselit som sitter på alla viktiga poster och drar i trådar.
Så här ser samhället ut genom högerglasögon
http://3.bp.blogspot.com/_eO5Mu9ZNWJ4/TCY7ZpJcx9I/AAAAAAAABWg/Vz9ep-YdSGU/s1600/untitled.bmp
Det som i Sverige kallas för nyliberala kallas i USA för neokonservativa. Och det senare uttrycket är korrekt. Nyliberalerna har inget med liberalism att göra, de är vanliga konservativa som vill tillbaka till en förlegad tid då rika och företagare kunde styra som de ville. Det nya är att det nu ska gälla utan ansvar för de man styr över.
Att de för att dämpa sitt samvete försöker använda liberal retorik hjälper inget. Det är bara det gamla vanliga konservativa samhällsföraktet mot de som har det sämre.
Hampus: I fransktalande länder kallas de oftast ”socialliberala” om vi gör en direktöversättning.