Om svensk nationalism

19 svar på “Om svensk nationalism”

1. Underbart boktips!

   Ska titta in hos favoritboklådan så snart jag kan … och sen gå till Adlibris, antar jag.

   Tack iaf 🙂

2. Trevligt att glädja någon! Är du intresserad av den samhälls-vetenskapliga forskningen kring nationalism ska du absolut skaffa min favoritbok i ämnet ”Vad är nationalism?” av Öyvind Österud (Universitetsförlaget). Se min recension av den på denna sajt.

   Se även ”Nationens röst av Sverker Sörlin (red) på SNS förlag. Och förstås klassikern ”Den föreställda gemenskapen – Reflexioner kring nationalismens ursprung och spridning” av Benedict Anderson (Daialos).

   Vidare ”Försvenskningen av Sverige” av Ehn/Frykman/Löfgren på Natur och Kultur. ”Nations and Nationalism” av Ernest Gellner. ”Nationer och nationalism” av Eric J. Hobsbawn. ”Den globala nationalismen” av Hettne/Sörlin/Östergård. ”Historia, myt och identitet” av Thomas Hylland Eriksen på Bonnier Alba Essä. ”Från rike till nation – Arbetskraftspolitik, befolkningspolitik och nationell gemenskapsformering i Sverige under 1700-talet” av Monika Edgren på Lagerbringbiblioteket.

   Även ”Den regionala särarten” av Blomberg/Lindquist (red) på Studentlitteratur. ”Nationalism and Ethnic Conflict” av Brown/Coté/ Lynn-Jones/Miller (red). ”Ethnicity” samt ”Nationalism”, båda av John Hutchinson och Anthony D Smith (red). ”The Nationalism Reader” av Dahbour/Ishaw (red). ”States, Nations and Nationalism” av Hagen Schulze. Och speciellt gillar jag Anthony D Smith och hans ”The Ethnic Origins of Nations”. Åke Dauns ”Svensk mentalitet” också.
   Jag skrev min B-, C- och D-uppsats i internationella relationer på temat etnicitet och nationalism i slutet av 90-talet.. Det var ett intresse jag fick efter sex år som journalistvolontär i Bolivia, bland annat för den indianrörelse som nu äntligen tagit makten där via den förste indianpresidenten Evo Morales. Sedan läste jag på egen hand, plus en distanskurs i nationalism på Gotlands högskola – den kanske finns kvar?

3. Jag rekommenderar också Stein Rokkan & Derek Urwin: Economy, territory, identity. Den beskriver hur nationella identiteter växer fram bland folk som är utsatta för samma exploatering och behöver försvara sig gemensamt mot denna exploatering och därför måste hitta på någon form av gemensam identitet för att göra detta.

   Vilket låter ana att det finns två nationalismer – en som är skapad underifrån, som Rokkans och Urwins. Och en som är skapad ovanifrån för att få kanonmat till diverse arméer som används för att förtrycka andra.

   Sen är det förstås inget som hindrar att den som är skapad på det ena viset kan användas på det andra. Men frågan är då om det är samma sak?

4. Precis. Nationalismen kan vara elitär och folklig, höger och vänster, samlande och splittrande, aggressiv och fredlig, auktoritär och demokratisk, välfärdsbyggande och överklassgynnande, progressiv och reaktionär, bakåtblickande och framtidsinriktad, revolutionär och romantisk, etcetera.

   Den fyller någon slags behov av identitet, samhörighet, gemenskap, identitet, socialitet och meningsskapande på högre nivå än släkt och vänner. En trygg hamn i en globaliserad och individualiserad värld.
   Vore dumt lämna denna kraft åt högern.

   Hur en nation är skapad avgör förstås inte dess framtid. Sverige är hårdhänt skapad av överklassen i monarki, adel och kyrka, men kom sedan att utgöra bas för folkhemsnationalismen. Den tyska nationalismen föddes som en ofta folklig reaktion på Napoleons ockupation och ”revolutionära imperialism”, men urartade sedan i nazismen.

5. Vi ska inte glömma om att de nordiska arbetarrörelserna på 30-talet hade som slagord ”Vi bygger landet”. Ett slags nationalism det också som det inte skulle vara dumt att leva upp till idag också.

   Det handlade förstås inte om något hot utåt, eller någon exklusivitet. Bara om att bygga upp en vettig industriell infrastruktur till fördel för folkmajoriteten. Till skillnad från dagens nedskärningar för att ösa in alltmer resurser i den globala bubbelekonomin.

6. Precis, en inkluderande positiv välfärdsnationalism, förr och kanske i framtiden igen. Som en del i en internationalism bestående av fria och jämlika nationer, självständiga att inom demokratins ramar utvecklas på sitt sätt. Där passar mångkulturalismen!

7. Att kalla befrielserörelser och koloniala uppror för nationalistiska är missvisande. Anledningen till att dessa uppstår kring en nationalstat är för att det är just folket i en nation som förtrycks och mördas, men det säger ingenting om rörelsen i sig.

   Det koloniala förtrycket i exempelvis Algeriet och Indien utövades av fransmän och engelsmän mot algerier och indier, men nog fanns det välbärgade algerier och indier som ställde sig på kolonialmaktens sida. Och samma kolonialmakter förtryckte också sina egna landsmän på stor skala, trots att de representerade otyglad nationalism och således – om man får tro den positiva tolkningen av ideologin – borde ha behandlat alla sina landsmän med respekt och värdighet.

   Det är möjligt att det finns något slags ”behov av identitet”, men efter 1900-talets konflikter är det tydligt att man inte kan hitta denna identitet inom nationsgränserna. Jag ser ingen anledning att romantisera nationalismen och försöka passa in den i socialismen bara för sakens skull, när man istället kan ägna sig åt att bygga det som arbetarrörelsen alltid har utgått från: internationell solidaritet.

8. Du resonerar fel, och i motsättning till socialistisk teori. Den anti-koloniala, anti-imperialistiska och anti-fascistiska kampen samlar nationen i en bred patriotisk klassallians mot imperialism och fascism och deras landsförrädiska allierade bland feodalherrar och komprador-bourgeoisi.

   De fyra stjärnorna i Kinas flagga symboliserar exempelvis den nationella anti-japanska och anti-imperialistiska alliansen mellan arbetarklass, bondeklass, småborgare och nationell borgarklass (även om trottar ofta motsätter sig det resonemanget). Alltså Folket och Nationen i vänsterbetydelsen av alla mot ockupanter, fascister, och landsförrädar-elit.

   Förekomsten av köpta landsförrädare motsäger inte detta. Vänsterdefinitionen och vänsteranvändningen av nation och folk inkluderar folkets stora massor men inte eliten (Folkets Hus). Självklart handlade det i länder som Algeriet, Indien, Kenya, Mexico, Vietnam, Laos, Kambodja, Angola, Mocambique, Kuba etcetera om nationalism.

   Fortfarande handlar det i Syd om såväl klasskamp som vänsterpatriotisk nationalism mot imperialismen. Som i Kuba, Venezuela och Bolivia. Patria libre o morir. Fosterlandet eller döden. Jag träffade under mina volontärår i Bolivias indian/bonderörelse inte på en enda västermänniska som inte var nationalist och patriot, stolta över sitt land.

   Den norska 1800-talsnationalismen var vänster. Den baskiska och irländska nationalismen är/var vänster. Det svenska folkhemmet var en slags välfärdsnationalism.

   Den moderna nationalismen uppstod med den franska revolutionen när Tredje Ståndet upphöjde sig till Folket och Nationen. Stat-Folk-Nation blev ett. Den tidiga europeiska nationalismen var progressiv, liberal och vänster. Mot eliten och de styrande imperiestaterna.

   Du har heller inte läst vad jag skrivit när du skriver ”romantisera” och ”den positiva tolkningen” av nationalismen som ideologi. Jag skriver ju tydligt att den inte har en entydig politisk färg eller inte går att kalla ond eller god, progressiv eller reaktionär. Det beror på situationen vad den är. Den kan användas av allehanda politiska krafter för bra eller dåliga syften.

   Självklart är internationalism bra, just alla nationer som det betyder. Den tidiga europeiska nationalismen var internationalistisk och såg framför sig världens organisering i fria och jämlika nationer. Man såg nationerna som blommorna i en trädgård, vackra var och en för sig, men vackrast tillsammans.

   Vi vet att nationalism kan sätta den egna nationen före andra, men så behöver det alltså inte vara. De anti-koloniala befrielserörelserna var nationalistiska och lika självklart internationalistiska (de var ju beroende av andras solidaritet, stöd och ”samkamp”).

   Internationalism i betydelsen en styrande centraliserad världs-regering vore en fruktansvärd maktkoncentrations-fara. Och en fara för utplåning av den globala kulturella mångfalden via likriktning och konformitet. Här gäller det att slåss för rätten till demokratisk mångkulturalism på global nivå.

   Människan är biologiskt och evolutions-materialistiskt en social gruppvarelse till sin mänskliga medfödda natur. Via symboliskt tänkande kan vi uppleva oss tillhöra grupper större än faktiska sociala gemenskaper (de vi kan träffa fysiskt), alltså vad som i en klassisk bok om nationalism kallas ”Den föreställda gemenskapen”.

   Men det tar tid att skapa sådana socialt sammanhållande gemenskaper, i Sveriges fall har vi hållit på i tusen år. Att skapa en global gemenskap är en social konstruktion som kommer att ta mycket lång tid, om det någonsin kommer att gå i någon rimlig betydelse (så att vi känner solidaritet med och vill betala skatt för alla människor).

   Visst ska vi försöka, men under tiden behövs provisoriska utopier. Och det är ju så nationalistiskt som vänstern arbetar idag också. Vi slåss för välfärd i vår nation och för bättre villkor för främst vår nationella arbetarklass. Det är i enlighet med det sociala och nationella medvetande som vår egen arbetarklass har.

   På sikt kan vi få en internationell vi-känsla som i någon mån omfattar hela mänskligheten, med den nationella solidariteten på liknande nivå som idag lokal och regional identitet i Sverige. En mellanform är även kontinentala identiteter som den europeiska, som vi också bör arbeta med.

   Människor är sociala däggdjur, vi behöver flocken. Idag är det politiska arbetet fångat i nationalstaternas ramar och inom den nationella identitetens ramar. Vad är då fel med att stärka folkhemmet och välfärdsstaten med en positiv nationell samhörighets-känsla. Som skedde i välfärdsbygget.

   Varför ska annars just de personer som råkar befinna sig inom det historiskt tillfälliga territoriet Sverige arbeta tillsammans för ett solidariskt och socialistiskt samhälle? Vad är svaret på det? Jo, att vi är ett folk, en nation, infödda som invandrare.

   Snart är det 100 år sedan arbetarklasserna i Europa svek den internationella klassolidariteten och slaktade varandra i skyttegravarna under ledning av ”sina” borgarklasser. De satte nation före klass.

   Är det inte då nu äntlgen på tiden att vi lär av det misstaget. Bemöt den onda splittrande, aggressiva, exkluderande högernationalismen med en god, enande, fredlig och inkluderande vänsternationalism. Låt inte högerpopulismen växa sig till en ny 30-tals-fascism via kraften i sin nutida ”rums-tids-bubbliga” monopolisering av den nationella känslan och kraften.

   Överallt pratar vänstern om nytänkade och omtänkande efter 30 års nyliberalism och kräftgång för vänstern.

   Detta är nytänkande så jag tackar för applåderna på förhand. Jag emotser den öppna, toleranta och kamratliga diskussionen av detta, i syfte att tillsammans väva framtidens socialism.

   1. Hans: Vem resonerar fel?

9. Hans: Du skriver att problemet under första världskriget var att människor satte nation före klass, vilket är exakt min åsikt i frågan. Men eftersom du ändå förespråkar nationalism i vissa situationer, kan du ge ett exempel på när det faktiskt är rätt att sätta sin nation framför någon annan grupp av människor?

10. Till Anders: Frank resonerar fel vad gäller följande:

    1. Den anti-imperialistiska kampen i Syd var liksom den anti-fascistiska kampen i Europa under andra världskriget samlande nationalistisk. I många av fallen, om inte de flesta, var vänstern av något slag i ledningen för dessa patriotiska uppror. Och det var en del i en praktisk och teoretisk vänsterpolitik av nationell klassallians för anti-fascistisk och anti-imperialistisk kamp.

    2. Jag romantiserar eller ”positiviserar” inte nationalismen. Jag beskriver den faktamässigt och vetenskapligt enligt den forskning som finns i frågan, som jag tagit del av. Som allt annat är frågan om nationalism en personlig tyckarfråga, men det finns faktisk forskning också. Den visar nationalismens ambivalenta dubbelnatur, som jag beskriver. Jag pläderar personligen för en progressiv internationalistisk nationalism, dels som ett medel för välfärd, folkhem och samhälls-solidaritet, dels som ett medel att vrida detta potentiellt mycket farliga vapen ur högerpopulisternas händer.

    Till Frank:

    Du frågar när det är rätt att sätta sin nation före någon annan grupp av människor. Ja, idealet är förstås att alla älskar alla här i världen, men det är en långsiktig utopi, kanske omöjligt att uppnå. Däremot kan vi nog lära oss att respektera alla människor. Problemet i verkligheten är fientliga samhällsstrukturer som sätter människor mot människor. Och avsaknaden av en global identitet och solidaritet hos flertalet människor på joden.

    Det är rätt att sätta sin nation före fascisternas och imperialisternas nationer i den nationella befrielsekampen. När exempelvis kenyaner skjuter engelsmän på 50-talet och ryssar tyskar på 40-talet är det berättigade våldsamma frihetskrig.

    När vi bygger upp och försvarar folkhem och välfärd är det rätt att sätta sin nation före andra människor. Egentligen är det ju absurt att vi kämpar för bättre villkor för vår arbetarklass och vår nation när 10.000 barn dör av svält varje dag. Men vi måste i vår vänsterkamp utgå från den sociala och nationella medvetenhet som faktiskt existerar. I dagens läge får vi inte med oss arbetare och medelklass på en global kamp för lika löner och välfärdsvillkor. Vi måste börja med och arbeta med den nationella nivån, en i praktiken nationalistisk nationalstatlig kamp som vänstern redan för.

    Jag ser framför mig en värld med lokal, regional, nationell, kontinental och global identitet och solidaritet, med acceptans för att såväl identitet som solidaritet blir svagare uppåt i systemet. Det är ännu ett skäl till att bygga en decentraliserad socialism där makten utgår underifrån istället för ovanifrån.

11. Pol Pots rörelse var starkt nationalistisk. Därför så många som dödades som ansågs vara ”vietnamiserade”. Nationalism är en kraft som kan agera enande, men liksom med religioner är det en som det inte går att ha kontroll över. Den kan snabbt slå över till förföljelse av minoritetsgrupper.

    Bättre att bygga en rörelse på solidaritet, mänskliga rättigheter och kamp för allas människovärde. Att bejaka ”vi och dom” känslor bara för att de ses som naturliga är vansinnigt och ett logiskt felslut.

12. Att människor i en nation huvudsakligen försöker driva politisk förändring inom nationens gränser är fullt förståeligt: det är där som man har rösträtt och möjlighet till fysisk närvaro, och det är också där som politiska beslut påverkar ens egen tillvaro. Att någon arbetar lokalt gör honom inte till nationalist; däremot blir man nationalist när man aktivt försöker tillverka en ”nationell identitet” som den du nämner.

    Låt oss ta ett exempel på mindre skala: Vänstern i Göteborg arbetar huvudsakligen för ett större socialistiskt inflytande i Västra götalands län, just för att det är där som de kan bli invalda och dessutom bilda opinion hos väljarna. Detta i sig gör dem inte till ”lokalpatrioter”. Lokalpatrioter skulle de dock bli om de började sprida föreställningar att göteborgare tänker på ett visst sätt, umgås på ett visst sätt och delar på en unik samhörighet – tanken att det inte räcker att bo i Göteborg för att vara göteborgare, och att ”riktiga” göteborgare har en särställning.

    Det skulle givetvis vara enkelt att motbevisa alla sådana påståenden: Om personer huvudsakligen delas upp efter kriteriet ”göteborgare”, hur kommer det sig att 20-åringar från Göteborg hellre umgås med 20-åringar från Umeå än med 60-åringar från Göteborg? Tydligen var ålder en mycket starkare indikator för en persons identitet än födelsestad. Lokalpatriotism betraktas med rätta mest som en ”rolig grej” idag, just för att de flesta i Sverige inte tar sådana uppdelningar på allvar.

    Vad är det som ändras när vi ökar skalan? Att bedriva sitt arbete främst på nationell nivå är som sagt inget konstigt, eftersom nationen utgör det administrativa område som en befolkning har störst möjlighet och befogenhet att påverka politiken i. Men varför ser du det som så viktigt för socialismen att systematiskt tillverka en ”gemensam identitet”? Göteborgarna ser ut att ha klarat sig rätt bra utan.

13. Pol Pots röda khmerer är ett bra exempel på just ”ond” nationalism. Med en bra sida att vilja slå mot den USA-imperialism som bombade landet och nationen sönder och samman. Likväl en dålig vänsternationalism, som såg bakåt till fantasier om det gamla khmerriket. En förskräcklig nationell befrielserörelse.
    Dess dåliga sida var inte främst den nationalistaggressiva historiska antivietnamismen. Det var den extrema klassfanatismen där till och med arbetarklassen ansågs besudlad av kapitalismen (liksom självklart de intellektuella), medan bondeklassen sågs som den rena ledande nationella och folkliga kraften (en tanke besläktad med maoismen).
    Jag har alltid bekämpat ”det naturalistiska misstaget” att tro att naturens Är ska leda till kulturens Bör (något jag tar upp i min bok ”Snällare än du tror”). Därför skiljer jag noga på beskrivningen av vad nationalismen Är respektive hur vi Bör förhålla oss till den. Det är självklart två olika saker.
    Och javisst. Religionen som nationalismen har samma ambivalenta Janusansikte av goda och dåliga manifestationer. Ska man därför ta avstånd från dem båda och hoppas att de försvinner av sig själv? Det tror jag är fel strategi.
    Människan är en mönstersökande, kategoriserande, orsakssökande, meningssökande och meningskapande varelse. Det har gynnat hennes överlevnad i en komplicerad och svårtolkad omvärld. Se bland annat professorn i kognitionsvetenskap, Peter Gärdenfors, och hans bok ”Den meningssökande människan”.
    Vi kan inte som de varelser vi skapats som undvika att försöka förklara och förstå världen och livet. Religionen är ett resultat av det, vilket gör det otroligt att den skulle försvinna.
    En stor del av den miljö vi har att förstå, förklara och ge mening åt är den sociala världen, samhället. Det är här nationalismen kommer in som förklaring på vilka vi är i en socialt allt storskaligare värld där vi hela tiden är omgivna av främmande människor.
    Religionen ger svar på de stora frågorna om den andra världen (oavsett om denna finns eller inte, personligen tror jag på en slags gud). Nationalism förklarar vår relation till omgivande medmänniskor i denna världen (typ ”vi är ett folk”).
    Visst, man kan köra på med ateism och internationalism. Det är en strategi. Men jag tror inte på den. Eftersom religion och nationalism finns och dessutom kan vara farliga anser jag det bättre att alliera sig med dess goda sidor. Ta upp kampen mot överklass och högerpopulister om dessa idésystem.
    Överallt har högerreaktionen kunnat utnyttja religion och nationalism i bakåtsträvande syfte. Bättre att vänstern då står för en positiv syn på religion och nationalism, alltså i dess progressiva former.
    Vi behöver inte acceptera nationen Sverige som ödesbestämd och oundvikligt, lika lite som vi behöver se EU som ett ödesbestämt administrativt-politiskt område som vi ska tvingas arbeta i. Varför ska jag betala skatt solidariskt för en behövande person i Kiruna, när de i närliggande Riga lider mer?
    Att arbeta för mer välfärd och bättre villkor för arbetarna i just Sverige istället för i hela världen är naturligtvis i praktiken en inskränkt (vänster)nationalistisk politik. Vi borde hela tiden arbeta för att alla ska ha det lika bra i hela världen, det är den äkta internationalismen. Nationalstatlig politik från vänster till höger är nationalistisk och nationsegoistisk.
    Men ska vi stå och skrika ut våra minoritetssanningar, eller ska vi arbeta med de svenska arbetarna och det svenska folket utifrån den medvetandenivå de befinner sig? Det senare tycker jag. Då får vi jobba nationalistiskt för att i första hand göra Sverige bättre.
    Vi bör också acceptera att människor inte är några änglar. De sätter sin familj före andra, sina vänner och bekanta före andra, sina arbetskamrater före andra, sin stad före andra, sin nation före andra. Det är bara så och kommer mycket länge, om inte alltid, att vara så.
    Varför då inte bygga på de positiva nationella solidaritetskänslorna. Samtidigt försöka att gradvis öka Europa-identiteten och solidariteten, till exempel ett gemensamt ansvar för romerna i Europa. Samtidigt försöka att gradvis öka den globala identiteten och solidariteten. Arbeta med och via olika nivåer av identitet och samhörighet.
    Erkänna att människors solidaritet minskar med det ökande avståndet. Och bygga på det medan man arbetar på att trots det öka internationell solidaritet.
    Framförallt. Att nationalismen är en stark kraft som inte går att ignorera bort visar högerpopulisternas starka och skrämmande frammarsch Europa över.
    Tag detta nationsvapen ur protofascisternas händer och smid om det till det arbetande folkets nytta!
    Säg som arbetarna, bönderna och medelklassen gjorde under franska revolutionen – ”Det är vi Folket som är Nationen!”

14. Extremhögern går inte fram på nationalism i sig. Den går fram på beståndsdelarna i just deras nationalism:

    1) Att det alltid är någon annans fel.
    2) Att lösningen är enkel.
    3) Principen om den egna överlägsenheten.

    Detta är lockande budskap. Om inte vänstern vill inkorporera dessa i sin nationalism finns det ingen orsak att gå det spåret. Det är som sagt för svårt att kontrollera effekterna.

    Och punkt 1 och 2 har redan vänstern i simplifierad form:

    1) Korporativismen + oreglerad marknad
    2) Anställ i offentlig sektor

    Finns inte mycket att hämta i nationsspåret alltså. Positiva nationskänslor är väl helt ok, men hålls gärna till sport, högtider och lite sköna gamla traditioner/kollektiv nostalgi. Inte in i politiken.

15. Pingback: Berman, socialdemokratin och statens bortdöende | Mothugg

16. Jag återupprepar för femtielfte gången: Det finns såväl inkluderande som exkluderande nationalism, de som välkomnar invandrare och de som inte gör det, de som är etniska och de som är medborgerliga i sin syn på nationens medborgare.

    Jo, extremhögern går fram på nationalism, men inte bara. Vänstern gör fel om man reducerar dem till rasister. Undersökningar visar att de lockar utvecklingens förlorare, som arbetslösa, ungdomar med stora svårigheter att etablera sig på arbetsmarknaden, arbetare som sett bruket läggas ner, fattiga arbetare. Många arbetarungdomar på praktiska gymnasier sympatiserar med sd, ett fall i Borås var nyligen uppe på tapeten (se ”Folkhemspopulismen”).

    Sen är det överklassens nyliberaler som är den riktiga extremhögern. Nationalpopulisterna är snarare mittenpopulister, folkhemsnostalgiker. SDs budgetförslag var lika rött som blått. Den nationella dimensionen i politiken är en annan sak än höger och vänster (precis som religion inte heller kan inordnas på höger-vänsterskalan som många svenska socialister felaktigt tror).

    Vänstern ser världen enligt dogmen materialism – idealism, där klass och arbete är det grundläggande, och ideologier (som nationstänkande) är ideologiska överbyggnader. Magen styr.

    Men evolutionen har gett oss mer än en materialistisk drift att äta och skydda oss från elementen (plus sex). Den har get oss en grundläggande social drift, ett behov att tillhöra grupper, samhörighet, identitet, kollektiv samvaro, samverkan. Hunger är en medfödd drift, men det är också socialiteten.

    En annan medfödd drift är behovet att se mening och skapa mening i miljön och samhället. Därför behovet av visioner, projekt, hegemoni (se Gramsci), paradigm, berättelse. Alltså precis det sossarna saknar idag, men högern har.

    Som jag förstår och tolkar den evolutionära materialismen ”lever inte människan av bröd allenast”. Därför måste en politisk rörelse inte bara utlova materiella förbättringar. Den måste ha en lockande vision, en förklaring, en framtidsbild. Något som visar varför människor hör samman och bör höra samman och arbeta tillsammans, inte bara sko sig individuellt som är nyliberalernas vision.

    Nationstanken tillfredsställer socialitetsbehovet och meningsbehovet. Därför lever det vidare trots att liberaler och socialister i hundra år proklamerat dess snara död (precis som religionen).

    Antingen låter vi de onda ta hand om och pervertera den här kraften. Eller så böjer vi den själva den i god riktning.

    Bara att välja.

17. Kompletteringar till nationalismdebatten:

    Det finns ju även ond och god internationalism, men jag är ändå för den goda sorten (i analogi med att det finns ond och god nationalism, och jag är för den goda sorten).

    Den nazistiska ariska vita rasinternationalismen. Fascisterna i Tyskland var inte nationalister utan vitras-internationalister, liksom nassarna fortfarande är idag. Deras mål var och är en enad global värld styrd av den vita rasen med andra raser som slavar. Ond internationalism alltså.

    Den kristna och muslimska fundamentalismen var och är religiös internationalism. De har totalitära anspråk på att vinna kontroll över hela världen för sina teokratiska diktaturer. Korståg, heliga krig, religionskrig, kolonialism har tjänat deras syften. Ond internationalism alltså.

    Den stalinistiska realsocialismen ville vinna hela världen för sin totalitära nya överklassmodell. Besegra USA och västvärlden. Världsrevolution och världsherravälde. Ond internationalism alltså.

    USA-imperialismen i symbios med västlig världskapitalism vill dominera hela världen. En delvis nationell dröm, delvis en dröm om att det egna kapitalistiska systemet och västliga värderingarna ska kontrollera hela världen. En ond internationalism alltså.

    Nyliberalismen vill total omforma världen till sin ideologi med styrande marknadsekonomi överordnad demokratin, en halvtotalitär dröm om politiskt-ekonomiskt världsherrvälde. En ond internationalism alltså.

    Jag skrev tidigare att nationalism är en lockande berättelse. Varför då inte internationalism? Om vi som befinner oss i en stat finner det naturligt att samarbeta och visa solidaritet med varandra, varför inte alla vi som delar samma planet?

    Delvis rätt tänkt. Problemet är att det handlar om rationella tankar på temat ”jag kliar din rygg så kliar du min”. Det som evolutions-forskarna kallar reciprok ömsesidig altruism, upplyst egenintresse (liksom klassolidariteten). Och skillnaden i standard och levnads-förhållanden är så stor i världen att människor i rika länder lätt tänker att jag tjänar mer på nuvarande orättvisor än om vi solidariserar oss med hela världens befolkning. Nationell solidaritet ger nog på kort sikt mer i materiellt utbyte än internationell solidaritet för oss i västvärlden.

    Den andra saken är att det också finns släktskapsaltruism (kinship altruism), att vi hjälper de vi är släkt med och delar gener med. Och vi kan uppleva släktskap med nationen, men inte med hela mänskligheten? Varför då, vi är ju inte släkt med hela svenska folket?

    Nej, men vårt symboliska tänkande gör att vi kan manipuleras till att se den sociala konstruktionen nationen som en stor släkt. Därför Moder Svea, brödrafolkens väl, fädernelandet, modersmålet, som är släkttermer menade att väcka illusionen av att vara släkt med en hel etnisk grupp eller nation. Ursprungsmyter om ett gemensamt blodursprung ligger också bakom.

    Grupper utövar alltid en viss form av konformism internt, och så blir denna likriktning ett fenomen som får oss att uppleva att vi är lika och hör ihop. Därför har de intellektuella som skapade den moderna nationalismen plockat fram historiska, geografiska, kulturella, språkliga, religiösa, utseendemässiga likheter hos människor på ett visst territorium och menat att denna likhet visar att vi hör ihop, att vi är släkt (på långt avstånd kan det förstås ligga något i detta, även om senare inblandning av andra folk skett – nån liten kärna av avlägset släktskap förenar väl exempelvis världens judar).

    Detta går knappast att återskapa på internationell nivå. Internationalismen kommer att förbli intellektuell medan nationalisen både är intellektuell (reciprok altruism) och emotionell (upplevd släktskapsaltruism).

    De flesta nationalismer är blandningar mellan politisk civil-medborgerlig intellektuell ömsesidighetsaltruistisk nationalism, och kulturell etnisk emotionell släktskapsaltruistisk nationalism. Ren politisk nationalism tenderar att bli för svag, ren kulturell nationalism blir för etniskt utestängande. Effektivaste formen verkar vara en kombination (där kan främlingar accepteras och assimileras, precis som släkten och släktkänslan kan bestå även om folk gifter in sig).

    Boken Jämlikhetsanden visar att jämlikhet är naturligt. Är det ett skäl för? Nej, det är det naturalistiska misstaget. Men om naturlig jämlikhet gör oss lyckliga utan att andra dåliga saker vidhäftar det, så är det ett argument.

    Anders Svensson har tagit upp att individualism gör oss lyckligare. Det är ett bra argument för individualism, om det inte kommer annat dåligt av de, och det vet vi ju att det kan göra. Sist läste jag i Amos nr 5 2010 att medelklassföräldrar struntar i sina barn för sin individuella karriär och egoisms skull. Det finns alltså ond och god individualism, och nyliberalismens själviska individualism är förstås ond.

    Däremot kan man varken använda som argument att både individualismen och kollektivismen (familj, gäng, jobbkompisar, församlingar, nationer) är naturliga, det är naturalistiska felslutet igen. Och även kollektivism kan vara ond, som gruppmobbing och ovilja gripa in för drabbade kamrater på jobbet (undersökning visar att svenskarna är konflikträddast i Norden.

    Alltså individualism och kollektivism är både naturliga. Inget argument. De gör oss lyckliga, ett argument. Men bara om de kommer i en form som inte för andra dåliga saker med sig som roffarmentalitet och Jantelag. En social individualism och en kollektivism som respekterar individen är bra.

    Nationalism bygger på våra naturliga tendenser till ömsesidig och släktskapsaltruism. Det är inget argument. Men om de tillfredsställer vårt sociala behov i en storskalig värld på så sätt att de gör oss lyckliga, utan att andra dåliga saker kommer med, vad är då fel med nationstanken?

    PS Nationalism kan starta politiskt med en stat, i vilken utvecklas kulturella nationskänslor (franska modellen). Den kan också börja med kulturella nationskänslor och sedan eftersträva en stat (tyska modellen.

18. Nationalismen uppstod ur folkdjupet kring 1800, franska revolutionen och tyska romantiken kombinerad. I slutet på 1800-talet började överklassen ta över den, och använde den till mitten av 1900-talet. Sedan blev de nyliberala marknadsinternationalister, och lämnade över nationsfrågan till populistpartier.

    Marxismen och arbetarrörelsen formerade sig i tids-rums-bubblan Europa i slutet av 1800-talet. Den reaktionära nationalism som då fanns påverkade hela deras uppfattning av nationalismen som fenomen. Men överklassen har slutat krama nationen sedan ett halvt sekel tillbaka. Dags att upptäcka det och sluta leva i slutet på 1800-talet.

    Men jag ska villigt erkänna att hade jag inte arbetat som volontär sex år i Bolivia, varav tre år på indianbonderörelsen CSUTCB (del av den rörelse som nu fört indianpresidenten Evo Morales till makten) så hade jag inte blivit av med mina fördomar om nationalism.

    Där lärde jag mig att den etniska/nationella kampen för folk och identitet (berättelsen som svarar på frågan ”Vilka är vi?” = ”Quienes somos?”), titeln på en skrift i rörelsen) upplevdes som lika viktig som klasskampen (folkets, arbetarnas böndernas).

    Därav slagordet Clasé y Nación. Klass och Nation.

Kommentarer är stängda.