Böcker som Snabba Cash och Inte fucka upp av Jens Lapidus ger som jag uppfattar en overklig och glättig bild av brottsligheten. På något sätt gör också reportageböckerna Svensk Maffia och Svensk Maffia – fortsättningen av Lasse Wierup och Matti Larsson också det i sin iver att beskriva gängen ”inifrån” med intervjuer och annat.
Verkligheten är som jag ser det betydligt smutsigare än så. Obehagligare och jobbigare. Knark, depressioner, sömntabletter, nojor, sönderslagna lägenheter, misshandel, brist på tjejer, rädsla, tidig död, kort liv osv. Så är det för de flesta. För några kanske det kan vara annorlunda, men de är undantagen som bekräftar regeln. Det vanliga är att livet levs fram i misär och i fängelse, som för familjen Cederholm, Svartenbrandt och Ulf Tallberg.
Ska man ägna sig åt brott som inte automatiskt medför några av ovanstående nackdelar skulle jag vilja hävda att man då bara ägna sig åt ekonomisk brottslighet och gärna komma från överklassen. Men inte ens då går det alltid bra. Carl-Erik Björkegren försvann, Kaj Kjellqvist dog tidigt, Alexander Antonov blev nermejad på gatan, Philip Douglas gick i konkurs osv.
Det finns naturligtvis också böcker som beskriver brottsligheten på ett mer trovärdigt sätt, böcker som ofta är skrivna av folk med kontakter och insideinformation. Folk som varit kriminella själva eller vuxit upp i omständigheter där kriminalitet bland kompisar varit vardag. Exempelvis romaner som Renzo Aneröds Löftet, Kennet Ahls Grundbulten och Lyftet. Men också reportageböcker som Dick Sundevalls Tre bröder, Hanteraren och Peter Rätz eller Lasse Wierups Infiltreraren.
Skillnaden jag vill belysa kan också ses i filmvärlden. Jämför exempelvis Lock, Stock and Two Smoking Barrels glättiga (men våldsamma) bild av gangsters i East End eller Bermondsey (sydöstra London) med den mer verklighetstrogna och deprimerande beskrivningen av kriminella och andra vanliga människor i filmen Nil by Mouth om Bermondsey.
När man nu uppenbarligen ska göra TV av boken Svensk maffia är jag rädd för att man vrider glättigheten ytterligare ett varv. Att ett program som i praktiken förhärligar gangsterlivet skapas. Något som vi definitivt inte behöver i detta land. Brottslighet är smutsigt, skitigt, jobbig, obehagligt och innebär en snabb död för många.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Bermondsey, Brott, Cederholm, Dick Sundevall, East End, Grundbulten, Hanteraren, Jens Lapidus, Lasse Wierup, Lock Stock and Two Smoking Barrels, Lyftet, Löftet, Matti Larsson, Nil by Mouth, Peter Rätz, Renzo Aneröd, Snabba Cash, Svartenbrandt, Svensk maffia, Tallberg, Kultur, Film, Böcker, Våld, Brott, London, Sverige, Samhälle
