Socialdemokraterna: Kris utan lösning

Fem månader efter socialdemokraternas katastrofval och med mindre än två kvar till extrakongressen tyder inte mycket på att en lösning av partiets kris är i sikte. Men så är inte heller dilemmat en fråga om formuleringskonst eller ordförandeprofil, orsaken sitter mycket djupare än så. Efterkrigstidens trygga socialdemokratiska maktinnehav var ett resultat av både ekonomisk stabilitet och en folkrörelseförankring som ännu var relativt stark, om än toppstyrd och byråkratisk. Politikens kärna var ändå det som den gamle finansministern Gunnar Sträng formulerade: ”Vad som är bra för storföretagen är bra för samhället och löntagarna.” När så vinden vände och den ”krisfria kapitalismen” återgick till sin normala skepnad fanns inget annat på dagordningen än den så kallade Tredje väg som man slog in på under 1980-talet, nyliberalism i socialdemokratisk skepnad, en praktik som över tiden på ett genomgripande sätt förändrat partiet som blivit allt mindre av folkrörelseparti och alltmer av politisk apparat.

Hur djupt ledningen vuxit samman med den borgerliga eliten avspeglades nyligen in en intervju med den gamle SSU-ordföranden, ministern och tidigare partiledarkandidaten Jan Nygren, som förklarade svårigheten med att hitta lämpliga ledare med att villkoren var så mycket bättre i näringslivet. Han menade då givetvis jobb som hans egna, när han klev från regeringsansvar för vapenexport till en vice VD-stol på vapentillverkaren SAAB. Man behöver inte ens nämna Göran Persson för att se hur bekymmersfritt dagens S-ledning rör sig mellan att företräda partiet och kapitalet. Konsulterna i Prime visar att man också kan sitta på båda stolarna samtidigt.

En central del i S-debatten har ända sedan förra valet varit förhållandet till ”medelklassen”. Den vanligaste hållningen har varit behovet att anpassa politiken till denna grupp, vars intressen framställts som om de inskränkte sig till villalån, subventionerade hushållstjänster och skattesänkningar. Nu är det inte främst i ”medelklassen” man tappat röster utan bland den LO- anslutna arbetarklassen – från över 70 procent under 1980-talet till bara 50 procent i fjol.

Men framför allt är ”medelklassen” ingen klass. De allra flesta av dem som räknas hit tillhör den samhällsklass som måste sälja sin arbetskraft för att överleva; den mångformiga och breda arbetarklassen. Tekniker, lärare eller programmerare har lika lite som sjukvårdsbiträden eller industriarbetare något intresse av storbolagens miljardvinster, att riskkapitalister tar över vården eller att gemensamma trygghetssystem ersätts med privata försäkringar. Att SAP inte förmår framstå som ett parti som företräder hela denna sammansatta klass är inte en fråga om kommunikation. Det beror helt enkelt på att partiet inte gör det!

Gårdagens välfärdspolitik byggde på en stark kapitalism som ändå var tvungen att kompromissa med en arbetarrörelse som den fruktade. Idag är kapitalet inte intresserat av detta. Varför kompromissa när man kan diktera villkoren och arbetarrörelsen mest backar?

En politik idag för gemensam välfärd kan därför bara drivas igenom i strid mot kapitalets intressen och kräver fackföreningar – både för arbetare och tjänstemän – som organiserar underifrån och slåss för sina gemensamma intressen.

Trots att såväl politik som ledning är djupt inbäddade i det borgerliga samhället är socialdemokraterna ändå ett arbetarparti genom sina band till arbetarklassen, framför allt utifrån fackföreningarna. Även om dessa band tunnats ut betänkligt och facken själva är i kris – inte minst genom sin okritiska uppslutning bakom S-politiken – skulle räddningen för partiet kunna vara en revolt underifrån, för det är ingen liten taktisk förändring som krävs utan en veritabel revolution i partiet. Ledningens fiasko borde dock ha skapat ett gyllene läge för en radikal, gräsrotsförankrad vänster, men hittills har ingen därifrån gjort det som borde vara en reflex inom arbetarrörelsen; att organisera sig för att ta strid. Och ett parti som inte tillåter kritiska medlemmar att organisera sig för sina åsikter har små möjligheter att lösa sina problem. Ledningen är ju alltid en organiserad fraktion som kommer att försvara sig och sin politik.

Behovet av ett nytt arbetarparti framstår därför större idag än på mycket länge.

Ursprungligen en ledare i Internationalen.

Intressant?
Bloggat: Röda Malmö, Peter Andersson,
Borgarmedia: SVD1, 2, 3, DN1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Advertisements