Den jordbrukspolitik som behövs i framtiden handlar om att det som behövs är lokal produktion, lokal självförsörjning, minskad långväga handel och transporter osv. Som det uttrycks på föreningen Nordbruks hemsida:
– Prioritering av lokalt jordbruk i första hand avsett för att livnära den egna befolkningen, ge bönder och jordlösa tillgång till jord, vatten, utsäde och krediter. Därför behövs jordreformer, kamp mot GMO (Genetiskt Modifierade Organismer), tillgång till utsäde utan hinder av patenträttigheter, och att en politik som betraktar vatten som en allmän nyttighet (public good) som förvaltas och distribueras långsiktigt hållbart under demokratisk kontroll.
– Bönders och lantarbetares rätt att producera livsmedel och konsumenternas rätt att själva få möjlighet att bestämma vad de äter och hur och av vem det ska ska produceras.
– Länders rätt att skydda sig själva från för lågt prissatt jordbruks- och livsmedelsimport.
– Priser på jordbruksprodukter som är knutna till produktionskostnaden : Detta kan uppnås om länder och unioner tillåts lägga skatter på överdrivet billig import, förutsatt att de förbundit sig själva att favorisera en långsiktigt hållbar jordbruksproduktion och om de förvaltar produktionen på den inhemska marknaden så att den inte leder till strukturella överskott.
– Att befolkningen själv tillåts vara delaktig i de jordbrukspolitiska besluten.
– Att de kvinnliga böndernas rättigheter till fullo erkänns inte minst därför att de spelar en avgörande i jordbruks- och livsmedelsproduktionen i världen och de facto utgör en majoritet av världens bönder.
Jag är inte helt överens med Nordbruk om synen på GMO. Jag är av uppfattningen att GMO-teknik kan användas även på positiva och bra sätt. Det som beskriv i ovanstående citat är det som man menar när man säger livsmedelssuveränitet och det hela är utformat av den internationella småbondeorganisationen Via Campesina. På Filippinerna bedriver Socialistiska Partiets systerorganisation RPM-M ett framgångsrikt arbete med att implementera denna jordbrukspolitik i de områden som organisationen kontrollerar och/eller har inflytande över på ön Mindanao. För att livsmedelssuveränitet ska kunna uppnås krävs också förändringar när det gäller handeln:
Livsmedelssuveränitet motsätter sig inte handel, men är emot att exporten har prioritet. Livsmedelssuveränitet handlar om att garantera människor säker tillgång på livsmedel (livsmedelssäkerhet), samtidigt som handel med olika regioners specifika produkter pågår ostört, vilket främjar mångfalden på vår planet. Under FN :s ansvar måste en sådan handel ges ett nytt regelverk, som :
– prioriterar lokal och regional produktion framför export,
– tillåter länder/unioner att skydda sig mot för låga priser på importen,
– tillåter offentligt stöd till bönder förutsatt att detta vare sig direkt eller indirekt ger upphov till eller har för avsikt att åstadkomma låga exportpriser,
– garanterar en stabil prisnivå internationellt på jordbruksprodukter och likaledes internationella överenskommelser om resursförvaltning på en rimlig nivå.
Jag menar dock att handeln av klimatskäl måste minska. Det är inte rimligt att västvärlden importerar stora mängder livsmedel, som exempelvis nötkött och soja, från andra sidan jordklotet när detta kan produceras närmare och/eller lokalt.
Intressant?
Borgarmedia: DN1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, SVD, HD,
Läs även andra bloggares åsikter om Livsmedelssuveränitet, Nordbruk, Rättvis handel, Via Campesina, GMO, Klimat, Mat, Jordbruk, Ekonomi, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Instämmer (även om jag är mer kritisk till GMO och kött). Av ekologiska skäl behövs lokal småskalighet. För att bygga en ny slags socialism med makten uppbyggt nerifrån och konkret i folkets händer behövs också lokal småskalighet (samordnad uppåt). Där kan den röda och den gröna rörelsen mötas i bygget av en ny värld av ekologisk socialism. Med jämlikhet och miljö som grundprinciper (”Jämmil”?). Inter-lokalism och inter-nationalism, lokala samhällen och nationer i samverkan underifrån och samordnade i en enad solidarisk naturrespekterande rödgrön värld.
Håller med Hans! Vi ska inte glömma att småskaligheten också innebär att varorna säljs lokalt, dvs att de inte blir en del av den globala spekulationsekonomin. Det är kritiskt för fattigare länder så att maten inte säljs utomlands eller priserna drivs upp.
Bra, då är vi två. Jag har ju i andra sammanhang mer och mer kommit in på att det inte är privatägandet som är skurken och socialisering lösningen, som vänstern brukar tro. Privatägande är bara en form av klassamhälle, men de flesta klassamhällen i historien har varit statliga och lika mycket klassamhällen för det. Vilket ju även realsocialismen visade sig vara.
Vi hade jämlikhet och en slags demokrati under jägartiden. Sedan med storskaligheten byggdes hierarkier av klass upp. Det är storskaligheten vi måste bryta med för det gynnar uppkomsten av klassamhällen.
Lokala samhällen kan bättre hålla koll på potentiella nya överklasstyper. De får också ett direkt egenintresse av ett säkert, ekologiskt, rent, naturligt, icke-miljöförstörande jordbruk eftersom de direkt ser problemen och drabbas av de fel de gör – de exporterar inte till andra länder utan äter maten själv.
Därför blir lokala jordbruk bättre. De kontrolleras av folket lokalt, och deras produkter äts av folket lokalt, och det är folket självt lokalt som beslutar om arbetsförhållanden och förhållanden för djuren.
Vi är väl tre (plus många, många fler förstås) som är överens om vikten av lokalt jordbruk. Men för Sveriges del kommer det att innebära att vi måste äta kött och andra animaliska produkter. Jag är dock inte överens om hela ditt resonemang Hans.
Vi är väl tre (plus många, många fler förstås) som är överens om vikten av lokalt jordbruk. Men för Sveriges del kommer det att innebära att vi måste äta kött och andra animaliska produkter. Jag är dock inte överens om hela ditt resonemang Hans.