Västindiska kompaniet

Del 3 av 6 i serien 1700-talets kompanier

Det svenska förvärvet av ön S:t Barthélemy år 1784 bör ses mot bakgrunden av de tidigare koloniala verksamheterna. Under Gustav III:s tid ökade diskussionerna kring en koloni och blev också mer målmedvetna, inte minst därför att neutrala fri- och transitohamnar i Västindien, som den danska ön S:t Thomas och den holländska S:t Eustatius, drog in stora ekonomiska vinster under det US-amerikanska frihetskriget:

Vid förhandlingar med Frankrike om en militärallians och om handelsutbytet mellan länderna kom också frågan om förvärv av en koloni för Sveriges del att få en framträdande plats. Flera öar diskuterades, såsom Tobago, Dominica och Grenada. Resultatet blev att Frankrike fick nederlagsrättigheter i Göteborg mot att Sverige övertog den västindiska ön S:t Barthélemy inom gruppen Leward Islands, öster om Puerto Rico, som hade upptäckts av fransmännen 1648.

En ofruktbar ö

När nyheten spreds i Sverige väckte den blandade känslor. I rådet framfördes olika meningar om kolonins värde. Den var tämligen ofruktbar, hade ont om sötvatten och var liten till ytan – något mindre än Gotska Sandön. Det fanns alltså små möjligheter till inkomstbringande plantageodlingar, som andra kolonialmakter i Västindien hade. Folkmängden var liten, omkring 730 personer, av vilka ungefär en tredjedel var svarta slavar. Övriga utgjordes av fransmän och blandfolk. S:t Barthélemys största värde låg i att det gick att anlägga en skyddad och bra hamn på dess västra sida. Där kom sedan staden Gustavia att byggas.

Den nyförvärvade kolonin togs i bruk genom att fregatten Sprengtporten avseglade från Göteborg i december 1784 och efter en besvärlig resa nådde sin destination den 6 mars 1785. Med på skeppet fanns den 27-årige kommendanten, sedermera guvernören, Salomon Mauritz von Raylin, andra utsedda kolonialtjänstemän samt den blivande garnisonen på cirka 50 soldater. Redan tidigare hade två köpmän på K Majt:s uppdrag upprättat handelshus på ön.

[…]

Under de första decennierna efter det svenska övertagandet påverkades Västindien i hög grad av stormaktskonflikterna i samband med franska revolutionen och napoleontiden, något som blev gynnsamt för S:t Barthélemy som transitohamn. Handeln på Västindien och Nordamerika lämnade svenska staten som monopol till ett svenskt västindiskt handelskompani (grundat 1786), som delade styrelsen av ön med den av regeringen utsedde guvernören.

Från 1793, när den långvariga krigsperioden mellan Frankrike och England började, ökade S:t Barthélemys handel. Gustavias befolkning ökade på grund av de goda konjunkturerna, inte bara beroende på de goda ekonomiska tiderna, utan också därför att många människor i samband med krigen och de sociala omvälvningarna sökte sin tillflykt dit från Frankrike och andra länder. Staden blev till och med en av de större orterna i Sverige då dess invånarantal ökade från 512 år 1791 till cirka 5000 vid sekelskiftet 1800.

Svenska Västindiska Kompaniet grundades 1786 på förslag av statssekreterare Johan Liljencrantz genom ett privilegiebrev (oktroj) som skulle gälla från 1 januari 1787 och 15 år framåt, dvs till och med 1802. Aktieteckningen gjordes av svenska handelsmän, den svenske kungen Gustav III var dock den enskilt störste delägaren med 10 procent. Huvudsätet låg i Stockholm men verksamheten sköttes från Gustavia på Saint-Barthélemy. Målet var att utveckla handel med Västindien, Sydamerika och USA.

Ägare i Västindiska kompaniet och antal aktier (ägare med minst 1 000 aktier):

Hans Majestät Konungen, 8000
Johan Wennerquist & Co, 6000
Direktör David Schinkel, 3400
Grosshandlare Carl Olbers, 2000
Brukspatron Joachim Wahrendorff, 2000
Tottie & Arfwedson, 2000
Grosshandlare Nicklis Pauli, 2000
Lars Kåhre & Co, 2000
Direktör Lars Rejmers P:son, 1500
Bohman, Hassel & Görges, 1500
Grosshandlare Jacob de Ron & Co, 1400
Apotekaren Johan von Aken, 1200
Grosshandlare Christian Hebbe, 1200
Statssekreteraren Eric Ruuth, 1000
Revisionssekreterare Samuel af Ugglas, 1000
Brukspatron Johan Wegelin, 1000
Räntmästare Hans af Botin, 1000
Herr Carl Gustaf Apairie, 1000
Borgmästare Johan Indebetou, 1000
Direktör Johan Kantzow, 1000
Agenten Johan Averhoff, 1000
Johan Schön & Co, 1000
Gabriel Koschell & Co, 1000
Brukspatron Carl Indebetou, 1000
Borgsrådet Jean Le Febure, 1000
Grosshandlare Bengt Björkman, 1000
Brukspatron Henrik Peill, 1000
Direktör Johan Grill, 1000
Grosshandlare Simon Hebbe, 1000
Prosten Carl Gustaf Nordin, 1000
Grosshandlaren Adolf Westerberg, 1000

Ägarna utgjorde gräddan av den stockholmska handelseliten och skiljer sig faktiskt en del från vilka som var delägare i Ostindiska kompaniet. Även en del ämbetsmän finns bland de större aktieägarna. Endast en av de större aktieägarna i Västindiska kompaniet var hemmahörande i Göteborg, Lars Kåhre. Denne var dock ursprungligen från Stockholm. En annan, Carl Olbers, härstammade från Göteborg men var verksam i Stockholm. Direktörer i kompanierna på denna tid var i allmänhet de största aktieägarna.

Kompaniet skulle enligt bestämmelserna ta del i kolonins styrelse och förvaltning mot rätten att uppbära inkomsterna av handeln, vilket gjorde att det vid upprepade gånger kom i konflikt med öns guvernör. Vinsterna fördelades så att kungen fick en fjärdedel och Kompaniet tre fjärdedelar. Kompaniet hade rätt att bedriva slavhandel mellan Afrika och Västindien enligt paragraf 14 (”Kompaniet är fritt att bedriva slavhandel på Angola och den Afrikanska kusten, där sådant är tillåtet.”) i privilegiebrev.

Förebild för det Västindiska kompaniet var det Ostindiska kompaniet, sannolikt framförallt det tredje kompaniet (tredje oktrojen) som ju var ett regelrätt aktiebolag på samma sätt som Västindiska kompaniet vilket inte gällde de tidigare Ostindiska kompanierna (oktrojerna). Precis som för Ostindiska kompaniet var det Västindiska kompaniet beroende av den internationella politisk situationen. Krig och oroligheter var viktiga för att bolagen skulle gå med vinst:

Under öns blomstringstid var öns huvudstad Gustavia Sveriges femte största stad med 6000 invånare efter Stockholm, Göteborg, Karlskrona och Norrköping. Att jämföra med de samtida Gävle med 5410 invånare eller Uppsala med 5105.

Under 1791-1799 passerar cirka 1500 fartyg hamnen i Gustavia per år. De stora siffrorna kan dock inte enbart förklaras mot bakgrund av en ökad handel totalt, utan också av att hamnen i krigstid blev en handelsplats också mellan krigförande länder (England, Frankrike, Förenta Staterna) vars egna hamnar tidvis var blockerade. Trots detta går kolonin fram till 1796 med förlust. De första årens kostnader är stora och 1887 har den kostat kostat statskassan 103 361 Riksdaler. De höga inledande kostnaderna sjönk sedan och stabiliserades runt 17 000 Riksdaler årligen.

När konjunkturen för ön vänder uppåt sker det av samma anledning som några år tidigare hade skett med den danska handeln: krig.

Denna gång hade det danska kompaniet gått i konkurs och mycket av handeln styrdes om via den svenska kolonin vars inkomster från hamnavgifterna under denna period utgjorde kronans största enskilda inkomstkälla. 1796 vänder konjunkturen och ön ger ett överskott till statskassan.

Åren 1795-99 fyrdubblas vinsten från 3 515 spanska piastrar till 13 006. Gustav III och Rådet hade hoppats på att kolonin skulle bli en stödjepunkt för det svenskamerikanska varuutbytet och så skedde till viss del men i det stora hela var de första åren för staten en dålig affär men för de köpmän som slagit sig ner på ön och kunnat förmedla transitohandeln och för det Västindiska kompaniet en bra affär. Kompaniet som hade rätt till handelsintäkterna bortsett från de 25 procent som skulle tillfalla Kungen gjorde 1793 en vinst på 31 849 riksdaler. 1796 var vinsten 22 891 riksdaler.

Den första aktieutdelningen för det Västindiska kompaniet kom år 1800 och fortsatte sedan med utdelningar på över 200 procent.

[…]

Men krigen är ett vågspel. I samma verksamhetsberättelse till intressenterna i det Västindiska kompaniet 1804 berättas det också om att kompaniet lidit stora förluster som ett resultat av det ryska kriget ”och den i följe deraf lager confiscation” av fartyg. Till detta kom att Gustav III förbjudit införsel av kaffe ”den hufvudsaklioga artikel, hvarpå Compagniet kunde räkna någon säker vinst.”

Kompaniet upplöstes som planerade efter de 15 första åren och efter 1806 tar staten hand om öns affärer – och dess vinster. Konjunkturen vänder återigen starkt uppåt 1812 när Amerikas Förenta Stater förklarar England krig. Eftersom Sverige förhöll sig neutralt blev S:t Barthélemy återigen tack vare sin frihamn en central punkt på den amerikanska världshandelskartan. 1812 gick 20 procent av Förenta Staternas export via Gustavia och ön drog in oerhört stora summor i tull- och skatteavgifter.

Kriget mellan Förenta Staterna och England 1812-1815 ledde till att öns inkomster ökade dramatiskt. Orsaken var att amerikanarna inte fick bedriva direkthandel på de kvarvarande brittiska kolonierna. De goda tiderna bestod under hela stormaktskonflikten. Den 15 maj 1812 beslutade riksdagen att ön skulle skiljas från statsverket och sortera direkt under kolonialdepartementet i kungens kansli. Inkomsterna gick hädanefter till den så kallade S:t Barthelémyfonden som sorterade under kungen personligen. En annan av orsakerna är också att Riksdagen anser att man ”under de förflutna åren sett, hurusom kolonins politik och intressen kunde vara skiljaktiga från moderlandets.” Men från 1815 och framåt sker ett tydligt brott i öns ekonomiska utveckling. Att slavskeppen inte längre anlöper ön kan avläsas tydligt i statistiken.

1807 avskaffade britterna slavhandeln vilket med tiden innebar en allt mindre sockerproduktion. Detta påverkade handeln i den svenska kolonin. Så länge napoleonkrigen varade blomstrade ekonomin på S:t Barths. Därefter kom en nedgång, som inte bara berodde på sviktande krigskonjunkturer utan också på naturkatastrofer av olika slag, samt på en sjukdomsepidemi. Napoleonväldets fall innebar även andra stora förändringar i världen, befrielsekampen i Latinamerika nådde framgångar och det blev allt fler självständiga länder. Något som påverkade handelsförhållandena på S:t Barthélemy. 1815 är sista året som ett ”officiellt” slavskepp anlöper Gustavia och kolonin har börjat bli en förlustaffär.

Från 1820-talets mitt förlorade S:t Barthélemy alltså mer och mer sin betydelse som transitohamn, speciellt efter att engelsmännen öppnat sina kolonier för direkt handel med USA. Från att ha varit en god inkomstkälla förorsakade kolonin nu istället den svenska staten årliga förluster. 1821 blev Colombia och Venezuela självständiga osv. 1847 avskaffade Sverige slaveriet. Detta gjordes genom friköp, dvs slavägarna kompenserades ekonomiskt ur statskassan. Något som bondeståndet i den svenska riksdagen motsatte sig kraftigt då man menade att de om tjänat pengar på slaveriet, dvs direktörerna och ägarna i Västindiska kompaniet, också borde vara de som betalade för slaveriets avskaffande. 1878 såldes till slut den nu klart olönsamma kolonin.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Series Navigation<< GrönlandskompanietOostendekompaniet >>
Advertisements