Ekman, del 2 – sill och järn

Peter Ekman (III, 1740-1807) inträdde 1761 i fadern Peter Ekmans (II) handelsfirma som var fokuserad på trävaru- och järnhandel. Innan dess hade han varit praktikant på ett handelshus i Amsterdam och arbetat på Christian Arfvidssons firma. Han grundade också en egen affärsverksamhet som främst fokuserade på sillsaltning, export av sill och import av salt och spannmål. Det första sillsalteri han övertog var Ängholmen invid Bovik på Björkö som han köpte år 1762.

Kort efter att han inköpt Ängholmens salteri arrenderade han en tomt på intilliggande Björkholmen där han planerade att bygga ett trankokeri. Han överenskom snart att släktingen Magnus Thornton skulle flytta sitt trankokeri som låg utanför Gamle port (Kungsporten). Peter Ekman (III) exporterade sin först saltade sill 1764 men lät också andra exportera sill från Ängholmen, exempelvis stockholmsfirman And. Joh. Tenggren. 1768 blev Peter Ekman III medlem av Handelssocieteten i Göteborg med stöd av fadern och Gustaf B. Santesson som båda gick i borgen.

Peter Ekman (III) var också svåger till Asmund Svan i Varberg, en annan handelsman med intressen i sillnäringen, oftast tillsamman med Kalmarköpmannen Hans Anders Svebilius. Peter Ekman samarbetade också nära med Gustaf B. Santesson och Lars Kåhre som bägge hade anläggningar för sillförädling vid Bovik och dessutom var herrnhutare. Även med släktingarna Arvid Wallerius och Asmund Svan samt dennes kompanjon Svebilius samarbetade han regelbundet.

Under 1760-talet övertog Peter Ekman sin fars trävaruhandel och -export vid sidan av sin egen sillexport men omfattningen av denna minskade efterhand och på 1770-talet handlade det om små volymer. På 1760-talet importerade Peter Ekman en del salt, 1762 och 1764 ingenting, men resterande år i allmänhet mellan 600 och 1 200 tunnor (1765 enbart 185 tunnor och 1769 hela 1 501). Saltet användes i sillsalterierna.

På 1770-talet upphörde saltimporten i egen regi för att återigen upptas på 1780-talet. Orsaken till att han slutade med saltimport var troligen att han inte längre exporterade trävaror. För att slippa gå barlastade till salthamnarna brukade man nämligen skeppa ut trävaror. Lars Kåhre levererade sannolikt huvuddelen av det salt Ekman behövde under 1770-talet eftersom denne var Göteborgs störste saltimportör under perioden. 1778 köpte Peter Ekman (III) exempelvis 800 tunnor salt av Kåhre. Han köpte dock även av andra, år 1777 av firman Joh. Ad. Moll i Stockholm. På 1780-talet hade Peter Ekman stora egna intressen i rederinäringen och kunde återuppta saltimporten i egen regi.

Huvuddelen av Peter Ekmans sillproduktion gick på export till hamnar i Östersjön men han sålde också en del till handelsmän i andra delar av Sverige som Johan Lidin och Charles Toutin i Stockholm, C.H. Lange i Visby, John Johnson i Karlskona, Lorentz Faxe i Malmö och Nils A. Ennes i Landskrona.

Viktigaste mottagarhamnar för exporten under 1770-talet var Stettin, främst firma Christ. Jac. Witte men även J.C. Helm och Joh. G. Simons änka, Riga (Stresov & Rolof), Danzig (Elliot, Barlov & Ellliot). Mindre delar av exporten gick vissa år till Cork och Bilbao. Toppåret för sillexporten på 1760-talet var 1769 med en export av 1 760 tunnor salt sill. Sillexporten varierade ganska kraftigt mellan olika år men trenden under perioden 1764-177 var stigande, från 1 350 tunnor 1764 till 2 973 tunnor 1777. Under denna period ägde Ekman enbart en anläggning vid Bovik på Björkö (Ängholmen/Björkholmen). 1773 gick 1 771 tunnor av en total export på 2 530 tunnor till Stettin.

Den tran som tillverkades vid trankokeriet på Ängholmen/Björkholmen tycks till en början i huvudsak ha sålts till såpfabriker, exempelvis den såpfabrik vid Magasinsgatan som ägdes av Hans Busck och Jacob Busck, men som på 1780-talet i praktiken drevs med kapital från Sahlgren & Alströmer. Vid konkursen i den sistnämnda firman köptes såpfabriken år 1785 av Lars Kåhre som sedan året däretter sålde den till Peter Ekman som drev fabriken tills den brann ner tillsammans med stora delar av Göteborg år 1804. En del tran såldes uppenbarligen också till Lars Kåhre som sannolikt exporterade det. Vid mitten av 1770-talet upptog även Peter Ekman en egen export av tran däribland också en mindre mängd valtran som han köpte från Grönlandskompaniet.

Peter Ekman (III) kom därmed med tiden att bli en av Göteborgs största spannmålsimportörer. 1776-1775 handlade det som små kvantiteter, men från 1776 skedde en kraftig ökning av Peter Ekmans import. Han började nu troligen fungera som kommissionär för firman B.P. Vahl i Greifswald som var en stor spannmålsexportör. Senare blev firmor som B.P Vahl, Homeyer, Sonnenschmidt och Gottfrid Vahl hans viktigaste handelspartners i östersjöstäderna i nuvarande Polen (ex. Danzig) och dåvarande svenska Pommern (Stettin, Greifswald, Wolgast etc). Huvuddelen av den spannmål som Peter Ekman III importerade gick till bagerier i Göteborg.

Kring 1780 började Peter Ekman (III) att investera i fler salterier och trankokerier, han blev på några år en av de största ägarna av sillsalterier och trankokerier. Det betydde också att han var en av de största exportörerna av salt sill och tran.

Investeringarna och uppköpen av fler salterier och trankokerier innebar en stark ökning av Ekmans produktion av salt sill och tran samt en lika stark ökning av exporten. Från en export av 3 145 tunnor sill och 54 fat tran år 1778 ökade exporten till 10 176 tunnor sill och 2 055 fat tran år 1788. Toppåret för export av salt sill var för Peter Ekmans del år 1790 då han exporterade 15 092 tunnor medan den största tranexporten ägde rum 1794 med 5 866 fat. Mellan 1787 och 1799 varierade exporten mellan cirka 9 000 tunnor och 15 000 tunnor salt sill per år medan tranexporten under samma tid varierade mellan 1 500 fat och nästan 6 000 fat.

Av Peter Ekman helägda eller delägda skärgårdsverk (sillsalterier och trankokerier)

Ängholmen 1762-1802
Stensholmen 1780-1784
Stenung 1782-1784
Barlastkajen 1780-1802
Kungsholmen 1785-1802
Starrkärrsstrand 1785-1797
Varholmsvik 1787-1793
Manneviken 1787-1802
Majnabbe 1787-1791
Flyberget 1790-1802
Frederikskile 1790-1802
Hälleviksstrand 1795-1802

Peter Ekmans andel av sillexporten från Göteborg under 1790-talet varierade mellan 5 och 10%, med topparna på 10% år 1791 och 1799 och den lägsta andelen på 5% år 1798. När det gäller tranexporten så stod Peter Ekman för mellan 7 och 17% under samma period, med toppnotering år 1794 och den lägsta andelen år 1795. Ekman var ensam aldrig den störste producenten av salt sill under något år på 1790-talet, men räknas Flyberget in i sin helhet så blir Ekman den största producenten.

Huvuddelen av sillexporten fortsatte gå till tyska Östersjöhamnar som Greifswald, Wolgast och Stettin medan huvuddelen av tranexporten gick till Västersjön, dvs hamnar i Västeuropa som Amsterdam, Hamburg, Bremen, Le Havre, Bilbao men en del exporterades också till östersjöstäderna. Returlast från Västerhavet var i huvudsak salt och från Östersjön spannmål. Ekmans saltimport ökade under perioden men han stod trots det endast för en liten del av saltimporten, mellan 1 och 5% under hela 1790-talet. En del av sillen såldes också inom Sverige, den fördes till Bergslagen, ibland i utbyte mot varor därifrån, och på fartyg till Stockholm och kanske även andra städer invid Östersjön. Genom den stora sill- och tranexporten blev Ekman även, vilket redan nämnts, en stor redare samt en stor importör av salt och spannmål.

Balansomslutning för ett urval av Ekmans handelspartners 1793

Gerhard Hinrich Walcke, Hamburg, 25 590
Homeyer, Wolgast, 20 033
Sonnenschmidts enka, Wolgast, 19 135
Gottfrid Vahl, Greifswald, 11 537
Sebert & Wilnach, Stettin, 6 057
BP Vahl, Greifswald, 5 437
CF Pogge, Greifswald, 1 255
Friedrich Rütze, Wolgast, 963
Todd & Mitchell, Riga, 438
Claes Grill, London, 413

Walcke (som kom från Uddevalla) var Ekmans viktigaste kreditgivare och handelspartner när det gällde både sill- och tranexport, firmorna i Greifswald, Wolgast, Stettin och Riga var viktiga handelspartners för sillexport och spannmålsimport.

Som spannmålshandlare var en av de största i Göteborg, många år den allra störste spannmåslimportören. Udner 1790-talet stod Peter Ekman för mellan 20 och 38% av rågimporten, för mellan 24 och 50% av veteimporten och för mellan 7 och 33% av maltimporten förutom de två sista åren då han stod för under 10% av rågimporten och mellan 4 och 11% av maltimporten. För veteimporten förligger inga siffror för de åren. Den övervägande delen av importen var råg. Spannmålen importerades i huvudsak från Östersjöområdet, Danzig, Riga och svenska Pommern.

Av de totala importvärden i Göteborg stod Ekman för cirka 5% (22 900 rdr) år 1777. Större var endast Birgitta Sahlgren som dock enbart importerade socker. Efter Ekman följde Lars Kåhre med 17 300, Christian Arfvidsson och John D. Bestman med 17 000 rdr var samt Olof Westerling och Martin Holterman med resp. 14700 och 14000 rdr. Även Bestman importerade enbart socker medan de andra främst importerade salt (Kåhre var den störste importören av salt vid denna tid) och spannmål men även en del andra kolonialvaror  och socker.

1790 var Peter P. Ekman störst med 18600 rdr (knappt 4 procent av stadens), följd av Olof Westerling med 18 100, N. Björnberg med 14 900, Samuel Schutz (Schütz) med 13 900 och Henrik Greig med 10 300 rdr. 1800 var Peter P. Ekman åter den främste importören med 25200 rdr (drygt 5 procent av stadens totala importvärde ) närmast följd av G. B. Santesson med 15 800 och Birgitta Sahlgren med 15400 rdr. Björnberg var stor spannmålsimportör, Greig importerade spannmål, socker och salt, Santesson i huvudsak socker, Westerling och Schutz sannolikt i huvudsak salt och spannmål.

Peter Ekman avvecklade sin affärsverksamhet 1802-03 och flertalet av verksamheterna övertogs av firman Ekman & Co vars delägare var sonen Gustaf Henrik Ekman (1774-1847)) och Gustaf Rudolf Prytz (1776-1861). Sonen hade dock redan tidigare, samtidigt som han arbetade i faderns firma starta egen handelsverksamhet. Han ägde själv sillsalterier under firmanamnet Gustaf Ekman & Co samt handlade med sill, tran, salt och spannmål. Även i denna firma var G.R. Prytz delägare. G.R. Prytz hade startat som  kontorist och bokhållare hos Martin Holterman år 1793.

I firman Ekman & Co som sysslade med järnexport, en verksamhet som Peter Ekman inte ägnat sig åt fanns en tredje delägare, förutom Prytz och Ekman, nämligen Nils Fredrik Wahlberg (1763-1819). Denne var född i Linköping men fick först arbete i ett handelshus i Stockholm och sedan hos Sahlgren & Alströmer. 1790 blev han medlem i handelssocieteten i Göteborg och startade en egen firma med inriktning på järn- och träexport. Denna verksamhet fortsatet från 1802 i kompanjonskap med G.H. Ekman och G.R. Prytz, men redan  1807 lämande Wahlberg firman. Nils Fredrik Wahlberg var gift med en syster till Gustaf Henrik Ekman.

Järnhandelsverksamheten och sillverksamheten drevs från 1809 i samma företag och på grund av sillperiodens slut så blev järnexport företagets viktigaste verksamhet och det som gjorde att firman överlevde. 1802 stod Ekman & Co för cirka 5% av järnexporten från Göteborg och var 1805 den sjätte största exportören av järn, fortfarande med 55 av den totala exporten från Göteborg. Järnexporten sköttes i huvudsak av Prytz och Wahlberg, därför minskade den kraftigt fter Wahlbergs sorti ur firman och upphörde helt när Prytz lämnade 1817 för att starta ett eget handelshus.

Ekman exporterade järn från  en lång rad bruk där Lesjöfors, Rämen-Liljendahl, Förskefors (ägt av Uddeholmsbolaget), Ransäter, Älgå, Stömne, Torsby, Fredros och Saxå i Värlmland var stadiga leverantörer liksom Gravendal i Dalarna, Lagerfors i Västergötland och Nissafors samt Gyllenfors i Småland. Ekman järnexport gick i huvudsak till Skottland och man hade via Prytz övertagit en del av Holtermans gamla kontakter i den delen av Storbritannien. Parallellt sålde Ekman också tjära och trävaror från sågarna i Lilla Edet och Trollhättan i Storbritannien.

Lesjöfors bruk inköptes år 1813 av Ekman & Co, men från 1817 stod Gustaf Rudolf Prytz för detta bruks export intill år 1833 då han sålde sin andel i bruket till Ekman & Co. Ekman & Co tog inte del i den ökning av järnexporten till USA som ägde rum under kontinentalsystemets dagar på 1810-talet.

Spanmålsimporten hade också fortsatt stor betydelse för Ekman. Under åren 1802-1808 svarade keman för ungefär 30% av spannmålsimporten till Göteborg tillsammans med firman Andersson & Wohlfahrt. Den mesta spannmålen gick fortsatt till bagare i Göteborg, men en del såldes vidare till Stockholm och till bruksägare i Bergslagen. efter 1814 minskade även Ekmans spannmålsimport drastiskt och blev obetydlig.

Den Ekmanska handelsverksamheten minskade kraftigt under 1810-talet och Gustaf Henrik ekman engagerade sig istället i två olika kanalföretag, Göta Kanal och Trollhätte kanal. I det senare var han direktör från 1818 till 1838.G.H. Ekman ägnade sig också åt sitt säteri i Kilanda, den såg han ägde i Lilla Edet och bruket i Lesjöfors.

Ekman & Co existerar än idag och familjen spelade en stor roll under Sveriges industrialisering på 1800-talet. Det gjorde även familjen Prytz.

Läs också: Ekman, del 1- järn och trä

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Ekman, Ekman & Co, Sillhandel, Sillexport, Saltimport, Spannmålsimport, Spannmålshandel, Rederi, G.B. Santesson, Christian Arfvidsson, Asmund Svan, Magnus Thornton, Arvid Wallerius, Lars Kåhre, Herrnhutare, G.H. Ekman, Rudolf Prytz, Svebilius, Bovik, Björkö, Göteborg, Ekonomi, Historia

Tags: Ekman, Ekman & Co, Sillhandel, Sillexport, Saltimport, Spannmålsimport, Spannmålshandel, Rederi, G.B. Santesson, Christian Arfvidsson, Asmund Svan, Magnus Thornton, Arvid Wallerius, Lars Kåhre, Herrnhutare, G.H. Ekman, Rudolf Prytz, Svebilius, Bovik, Björkö, Göteborg, Ekonomi, Historia

Powered by Qumana