Regeringen har beslutat att Sveriges rättsväsen, inklusive polisen ska få mer pengar. Det kommer inte att lösa några som helst problem. Inte heller kommer en sammanslagning av alla polismyndigheter till en att lösa några som helst problem. Jag ansluter mig därvilag till den uppfattning som Stiftelsen Tryggare Sverige har uttryckt i sitt remissvar på Polisorganisationskommitténs förslag om förändringar inom polisen:
Enligt vår mening är lösningen på de problem som beskrivits ovan inte att lägga ihop de 21 polismyndigheterna till en enda myndighet, alltså på motsvarande sätt som gjorts med Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen etc. Det som framför allt skiljer är att polisens arbete måste bygga på allmänhetens förtroende, om man ska få några resultat. Polisen kan inte själv klara av att bekämpa brottsligheten utan man är i princip helt beroende av allmänhetens stöd. Polisforskningen blir allt klarare på att det som avgör om polisen får allmänhetens stöd främst handlar om vilket bemötande som allmänheten får av sin polis – ett vänligt och professionellt bemötande från de enskilda polisernas sida är alltså mycket avgörande för om de ska bli accepterade av allmänheten eller ej. För att få till stånd sådana möten måste polisverksamheten bedrivas mycket lokalt så att poliserna träffar allmänheten på ett naturligt sätt, i vardagen. Självklart ska poliserna därvid upprätthålla polisrollen och inte spela socialarbetare, fritidsledare eller annat där polisrollens exklusiva befogenheter försvinner.
[…]
I sammanhanget kan också noteras att regeringen i den viktiga propositionen ”En samlad strategi för alkohol-, narkotika-, dopnings- och tobakspolitiken” (Prop. 2010/11:47, avsnitt 14 s. 60), uttalar följande inriktning: ”Kommuner och landsting har huvudansvaret för det hälsofrämjande och förebyggande arbetet, förskolan och skolan, alkohol- och tobakstillsyn, socialtjänst, missbruks- och beroendevård, behandling och rehabilitering och det brottsförebyggande arbetet”. Med en sådan inriktning blir det ju allt tydligare att kommunerna inte klarar detta utan hjälp av en närvarande och effektiv polis. Samtidigt måste kommunerna få det egna lokala brottsförebyggande arbetet att fungera.
Den befintliga polisverksamheten i vårt land kan därför inte effektiviseras endast genom några enkla organisatoriska förändringar. Den måste reformeras i grunden för att anpassas efter de problem som den är satt att lösa. Dessa problem är i dagsläget så komplexa att det är omöjligt att lösa dem med sådana organisatoriska lösningar m.fl. som togs fram för mer än 50 år sedan. Om man skulle börja om från ett nolläge; vem skulle komma på tanken att utbilda en yrkesgrupp som kallas ”poliser” och som skulle ha till yrke att kunna hantera alla de sociala problem som kallas ”brottslighet” och ordningsstörningar?
Istället skulle man sannolikt tillskapa olika organisationer med olika kompetenser och ansvarsområden. Den viktigaste skillnaden ligger i att polisarbetet på lokal nivå, i kommunerna, är av ett helt annat slag än polisarbetet som handlar om att bekämpa den organiserade brottsligheten. Det lokala polisarbetet är en del (och den viktigaste) för att kommunerna ska kunna förebygga brott bland sina invånare. Den polisverksamheten ska alltså ses som en kommunal angelägenhet på samma sätt som man ser på kommunernas ansvar för skolan, socialvården, fritidsverksamheten etc. Alltså en helt omistlig verksamhet som kommunledningarna måste förfoga över för att klara lag och ordning i sina kommuner.
Bekämpningen av den organiserade brottsligheten kräver däremot ett helt annat synsätt och helt andra kompetenser. Här handlar det om att arbeta över hela landet och även internationellt för att kunna komma åt olika grupperingar. Men det kan även handla om att arbeta lokalt, framför allt i de större städerna, men med ett annat perspektiv än vad som är det som krävs av den lokala polisen; den lokala polisen kan inte ta detta ansvar eftersom den huvudsakligen ska arbeta med nära kontakter med invånarna, särskilt med ungdomen. Den organiserade brottsligheten har redan ”passerat” detta stadium och måste nu angripas med andra metoder som den lokala polisen varken kan eller ska behöva tillämpa. Av beskrivningen ovan är det lätt att inse att det inte bara går att svara enkelt på frågan om vi ska ha en eller flera polismyndigheter i vårt land. Det handlar istället om att se vilka brott och ordningsstörningar som polisen är satt att arbeta med för att i slutändan kunna besvara frågan vilken organisationsform som ska användas. Den lokala polisverksamheten ska bedrivas längst ute i kommunerna medan polisarbetet mot den organiserade brottsligheten i normalfallet ska bedrivas centralt eller centraliserat. Samma angreppssätt måste användas för att bedöma hur andra polisarbetsuppgifter ska organiseras. Man måste börja med att försöka beskriva hur verksamheten ska bedrivas på bästa sätt för att slutligen hamna i hur den ska organiseras.
En annan lika viktig och svårbesvarad fråga är hur brottsutredningsverksamheten ska organiseras. Även här måste man börja med att klara ut vad och hur man ska bedriva den verksamheten för att slutligen komma fram till hur den bäst organiseras, centralt eller lokalt eller kanske en mix. Här kompliceras bilden ytterligare av att det är åklagarna som leder en stor del av denna verksamhet men utan att kunna själva bestämma över vilka utredningsresurser som man har till sitt förfogande. Det finns alltså ett delat ledarskap över brottsutredningsverksamheten som självklart ställer till (stora) problem när det gäller effektiviteten. Det borde varit dags för länge sedan att man vågat göra något radikalt åt denna situation; det går därför inte heller att säga att bara man centraliserar utredningsverksamheten under en polismyndighet så blir allt frid och fröjd. Istället borde man på allvar fundera på om det går att på sikt slå ihop all brottsutredningsverksamhet under en gemensam hatt som innehåller åklagare, poliser, utredare, ekonomer etc. Hur en sådan nationell utredningsverksamhet bäst ska organiseras måste självfallet utredas i detalj.
Sammanfattningsvis handlar modern brottsbekämpning om att statsmakterna måste bestämma sig för vad man vill ha ut av de brottsbekämpande myndigheterna; alltså vilka strategier ska gälla på detta område och vilka kompetenser behövs för att klara av att genomföra strategierna. Dessutom måste man ta höjd för hur både traditionell polis- och åklagarkultur kommer att reagera på de förändringar som måste komma tillstånd; annars kommer en ny(a) organisation(er) inte att kunna överleva och få de framgångar som är ett måste för att klara av brottsbekämpningen i vårt land.
Därutöver måste alla rutiner och processer ses över så att det som man bestämt sig för att göra verkligen också blir genomfört, på det sätt som ytterst regeringen bestämt (det är väl i just denna del som regeringens kritik av polisen verkar vara mest angelägen).
Också strukturen är avgörande för framgång; hur man ska arbeta i förhållande till varandra för att effektivisera det samlade arbetet är en avgörande frågeställning. I denna del spelar det ingen roll om det finns en eller flera myndigheter och om dessa arbetar lokalt eller centralt/centraliserat; de måste förstås samverka och samarbeta så att det samlade resultatet blir så bra som möjligt oavsett hur de organiserats. Grundläggande för framgång är också att det finns en strukturerad samverkan mellan det offentliga och det privata, även på detta område. I Sverige opererar några av världens ledande säkerhetsbolag (Securitas och G4S), men vi saknar i princip all organiserad samverkan mellan dessa bolag och polisen trots att deras väktare i dagsläget i praktiken fullgör allt fler mycket svåra och känsliga arbetsuppgifter i lokalsamhället.
Till detta kommer vilken samlad kompetens som måste finnas för att bemanna en (eller flera) brottsbekämpningsorganisation(er) på ett optimalt sätt; alltså, vilka slags människor behövs och vad ska de egentligen kunna för att klara av jobbet? Som en avgörande del i kompetensen ligger förstås ledarskapet; vilka chefer behövs, vad ska de kunna och hur ska de använda sina personliga signalsystem för att optimera resultatet av chefsansvaret så att de uppfattas som legitima ledare.
Med en sådan utgångspunkt för utvecklingsarbetet ser vi att det inte på ett enkelt sätt går att besvara frågan om polisen ska vara en eller flera eller 21 olika myndigheter. Inte heller går det att säga att bara för att man är polis så kan man klara av alla olika jobb som finns inom det moderna brottsbekämpningsområdet. Inte heller går det att säga att förhållandet mellan åklagare och poliser är för alltid bestämt eller att polischefen ska vara jurist eller inte. Inte heller att ”civilanställda” alltid ska ses som något slags biträden till poliser. Allt detta borde kastas på historiens skräphög; polisarbetsuppgifterna som de traditionellt beskrivs är alldeles för viktiga för att inte tas på största allvar nu snart 50 år efter ”förstatligandet”; problemen och utmaningarna som rättsstaten står inför är så omfattande att allt annat än ett sådant holistiskt synsätt som skissats ovan borde vara bannlyst. Vad detta kommer att kosta är en helt annan historia; det blir inte billigare än i dag. Att ”20 000 poliser” skulle räcka för att klara utmaningarna vi står inför är inte trovärdigt. Rättsstatsfrågorna är grundläggande för att klara av alla andra utmaningar som vi står inför i vårt land, ute i kommunerna och på central nivå; detta måste få kosta de skattepengar som behövs.
• Regeringen måste ta ansvar för den statliga polisen. Om polisverksamheten uppfattas som svår eller omöjlig att styra måste regeringens möjligheter att styra förbättras. Med det föreliggande förslaget centraliseras istället makten till en ensam rikspolischef – det kommer leda till nya problem som bör undvikas.
• Olika typer av styrning krävs för olika typer av polisverksamhet: renodlad central styrning av kampen mot den organiserade brottsligheten, mycket lokal styrning av polisverksamheten i landets kommuner och (kanske) ett mellanläge beträffande styrningen av brottsutredningsverksamheten.
• Det bedrivs egentligen helt olika verksamhet inom polisen: uniformerad yttre verksamhet och brottsutredningsverksamhet som företrädesvis sker bakom skrivbordet. De olika verksamheterna kräver helt olika rekrytering och helt olika utbildning. Den omnipotente ”polismannens” tid är över, likaså generalistens (bl.a. eftersom inga poliser vill vara generalister).
• Det ställs helt olika krav på samverkan och samarbete: – Lokal nivå: samverkan/samarbete med kommuner, enskilda, företag och NGO.er m.fl. – Central nivå: samverkan/samarbete regering, centralmyndigheter, internationella organ, sammanslutningar av företag, NGO.er m.fl. – Regional nivå: mycket osäkert, främst förstärkningsfrågor, helt beroende på framtida organisation av regionerna. Stora risker för dubbelarbete, risker för kompetensbrister, risk för problem med legitimiteten.
Tryggare Sverige sammanfattar sin inställning i ett antal punkter:
• Vi avstyrker förslaget att lägga all makt i rikspolischefens händer
• Vi avstyrker förslaget att lägga den faktiska omorganisationen av polisen i en persons händer
• Vi anser att möjligheten att bilda en ny brottsutredningsmyndighet bör utredas på sätt som diskuterades av BRU redan 2005
• Vi anser att det är bra att SÄPO:s roll utreds ytterligare, kanske mot en civil underrättelsemyndighet?
• Vi menar att Rikskriminalen inte får försvagas på det sätt som vi uppfattar att utredningen föreslår
• Vi anser att Statens kriminaltekniska laboratorium organisatoriskt bör placeras utanför polisen som en egen myndighet
• Vi anser att Internutredningar och Inspektionsverksamheten helt bör placeras utanför polisen
• Vi menar att kommunala och privata komplement till polisen bör utredas
Jag delar i stort deras uppfattningar och slutsatser på varje punkt. Jag är inte överens om all detaljer i deras remissvar, exempelvis är jag betydligt tveksammare till privata lösningar än vad de är och jag delar inte deras positiva uppfattningar om utvecklingen i New York i jämförelse md Sveriges storstäder.
Intressant?
Borgarmedia: SVD1, 2, 3, 4, GP1, 2, 3, 4, 5, 6, NM,
Läs även andra bloggares åsikter om Brottslighet, Stiftelsen Tryggare Sverige, Polisen, RPS, Polisens organisation, Polismyndigheter, Brottsutredningar, Ordningspolis, Brott, Våld, Organiserad brottslighet, Polisen, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.