Skönpresenterad filosofi

Stora boken om filosofiBoknytt
Stora boken om filosofi
6 skribenter
Lind & Co

Skönpresenterad filosofi

Jag är kulturellt handikappad eftersom jag varken tänder på poesi, jazz eller filosofi. Men i allmänbildning och kulturarv är onekligen valda delar av det filosofiska tänkandet en oundgänglig del. Därför har denna 350-sidorsbok en given plats i bokhyllan eller som ”coffetablebook” (vacker skrytbok på soffbordet).

Vackra färgbilder. Tuffa illustrationer. Matchande kolorering. Faktarutor om de presenterade filosoferna. Insprängda citat. Korta referenser till varje enskild filosofs koppling till andra filosofers tänkande. Rappa kortförklaringar av filosofiska resonemang.

Sex expertskribenter; Will Buckingham, Douglas Burnham, Clive Hill, Peter J King, John Marenbon, Marcus Weeks.  Brahabok för sammanfattning och uppslagsverk. Och som prydnad.

Ett stort plus för boken är att man inte bara skrivit om (grek)antiken, medeltiden, renässansen och moderniteten i Västerlandet. Man har även haft den prisvärda ambitionen att skriva en verkligt global filosofibok. Men inte nått ända fram.

Nästan 90 procent av de totalt 167 filosofer som presenteras mer eller mindre utförligt är västerländska. 93 procent är män. Amerikaner, britter, fransmän och tyskar dominerar. Ingen latinamerikan är med. Endast tre är svarta – varav en från subsahariska Afrika, som man tydligen ska tvingas säga istället för Svarta Afrika (Varför inte ”Afsara” för Afrika söder om Sahara?).

Däremot är arab/islamvärlden och Kina/Östasien bättre representerade i dåtid och nutid. Men det naggar bara det västjudokristna tankemonopolet i kanten. Denna filosofibok är snarare euroasiatisk än kosmopolitisk.

Men så ser ju det tillgängliga skrivna filosofiarvet ut, invänder vän av ordning. Och det är sant. Men som den kenyanske filosofen Henry Odera Oruku argumenterar i boken finns det också en muntlig filosofisk tanke- och berättartradition i folkdjupen. Den har han själv dokumenterat i afrikanska (”afsariska”) byar.

På liknande sätt skulle man kunna lägga i dagen undanskymd indiansk, australaborigin, kvinnlig, folklig och proletär tanketradition, föreslår jag (recensenten). Liksom bondesamhällenas traditionella tänkande, och före det jägarfolkens. Istället för individuella filosofer fick man då forska fram olika människokollektivs filosofiska grundsyn på tillvaron (troligen ihopbakad med religiösa föreställningar).

Jag vill ur boken lyfta fram den franske 1800-talsfilosofen Auguste Comte, som ser det mänskliga tänkandet avancera från religion via filosofi till vetenskap. Religion och filosofi har sitt arbetsfält i obevisbara existentiella funderingar kring tillvarons yttersta mening (som min egen vaga gudstro). Vetenskapen däremot handlar om det som kan bevisas, och den enda mening livet har enligt den är att överleva, fortplanta sig och föra generna, arten och livet vidare. Det är en mager andlig spis, vilket gör att religion och filosofi nog även fortsatt har en framtid.

Inget fel med det. Problemet är när religiösa och filosofer ger sig på att besvara frågor om den fasta verkligheten. Där är de helt passerade av vetenskapen. Via fysik, kemi, biologi, astronomi, sociologi, historia, arkeologi, hjärnforskning, evolutionspsykologi etcetera finner forskarna allt snabbare svaren på ”de eviga frågorna” om materian, jorden, universum, människans sanna natur, moralen och alltings ursprung (”skapelsen” i kosmisk och evolutionär bemärkelse). Där känns de gamla religiösa och filosofiska svaren pinsamt överspelade.

En miss i boken är att de sex skribenterna inte alltid har samordnat sina texter – de säger ibland delvis emot varandra. Och för att hitta allt som skrivs om varje enskild filosof är man tvungen att till huvudtexten plussa till spridda referenser från andra delar av boken. Jag tänker främst på exemplet Thomas Hobbes, vilken omnämns på många ställen i boken.

Eftersom jag främst intresserar mig för politisk filosofi och vad den säger om människans natur och samhällets önskvärda form, så beklagar jag också missen att man inte redovisar att Hobbes direkt förespråkade diktatur. Samtidigt missar man då att presentera den stora motsatsbilden i det samhällsfilosofiska tänkandet; Thomas Hobbes och hans likar ser människan som i grunden ond och självisk, och förespråkar därför diktatur. Jean-Jacques Rousseau och hans likar ser människan som i grunden god och osjälvisk, och förespråkar därför demokrati. Två konträra sociala kontrakt.

Numera vet vi ju att människan, enligt dagens evolutionsmaterialistiska forskningsrön, är både egoistisk och altruistisk/hjälpsam – samt att kropp och själ är ett och samma psykobiologiska system. Att en del modiga filosofer var pionjärer i detta nya materialistiska tänkande förtjänar att omnämnas. De var något av ”protovetenskapsmän”.

Speciellt vill jag hylla bretagnaren och ateisten Offray de la Mettrie som kort omnämns i boken. När han 1745 skrev att känslor är ett resultat av fysiska förändringar i kroppen tvingades han fly från Frankrike till Holland. När han två år senare kritiserade (de kristnas) och Descartes tanke att kropp och själ är skilda åt, så tvingades han fly vidare till Tyskland…

Hur människan som socialt djur kan skapa såväl demokratiska och jämlika samhällen, som diktatoriska och ojämlika sociala system är en fråga som jag funderat mycket på. Varför egalitära jägarsamhällen och hierarkiska bondesamhällen? Och hur kunde jämlikhetstanken göra comeback från och med den franska revolutionen? Dessutom: Varför urartade realsocialismen i ojämlik despotism?

Tyske nutidsfilosofen Jürgen Habermas bidrar i det sammanhanget med intressanta synpunkter kring ökade möjligheter till intern kommunikation i de djupa folklagren. Inte minst via litterära salonger och kaffehus där de missnöjda kunde träffas och diskutera utanför maktens kontroll (se boken).

Denna expansion av allmänhetens mötesmöjligheter från (det alltmer urbana) 1700-talet och framåt gynnade (återinförandet och) framväxten av folklig makt. Vem hade trott att kaffe låg bakom den moderna formen av demokrati!?

Jägarna i forntiden hade koll på varandra – och demokrati. Bönderna i slav/feodalimperier och i absolutistiska nationalstater bodde senare isolerade i byar – och fick diktatur. De moderna stadsborna återupprättade kontakterna mellan vanligt folk – och tillkämpade sig representativ demokrati. Möjligheten till horisontell kontakt och kommunikation människor emellan har uppenbarligen en viktig roll för folkmaktens (ny)framväxt (se hur diktaturer censurerar internet).

Ja, även för demokratins ursprungliga uppkomst i jägarsamhällena. Det var ju först när förmänniskorna fick (social) intelligens och språk som de kunde alliera sig socialt underifrån och störta den gamla ”apliga” alfahannemakten. Även schimpanser har ju nog av kognitiva kapaciteter för att kunna påverka vem/vilka som blir alfahannar – en slags djurisk protodemokrati i djungeln.

En sista sak. Det vanligaste önskvärda mål de olika filosoferna i boken har i tid och rum är ”rättvisa”. Det är ju ett begrepp kopplat till demokrati och jämlikhet. När man var barn sa föräldrarna åt en att dela glassen rättvist = lika = jämlikt. Såtillvida finns en viss vänstertendens inom filosofin.

Hans Norebrink

PS. I avsnittet om Marx skriver boken luddigt om skillnaden mellan socialism (stat och klasser finns) och kommunism (stat och klasser finns ej). Man skriver också om Marx samhällsstege från urkommunism-jägarsamhälle-stamsamhälle med gemensamt ägande, till feodalism och kapitalism med privat ägande. Efter stamsamhället plockar man in slavsamhället och skriver; ”det gamla gemensamma och statliga systemet för ägande (då både slaveri och enskilt ägande tog sin början)”. Menar man då ”det asiatiska produktionssättet”?

Läs mer: Bokparet,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken hos Adlibris

Advertisements